Senaste inläggen

Av Sofie - 13 juni 2017 20:07

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men nu står jag här. Snart klar med min grundutbildning i teater och även arbetslös. Tragiskt. Trodde liksom inte riktigt den här dagen skulle komma och jag har liksom inte heller lyckats fixa något sommarjobb ELLER jobb för hösten så är ganska rejält oroad för min ekonomi. 

Föreställningen vi gjorde i lördags, klassika scener från Shakespeare gick ändå helt okej. Man blir ju aldrig nöjd med sina prestationer helt och hållet men jag blev ändå okej nöjd   . Efter själva föreställningen kände jag mig så himla tom utav någon anledning. Det här var det sista vi gjorde i skolan så det kändes lite sorgligt. Undra om jag var den enda som kände så då alla andra värkade så himla pepp och glada. 

Idag har jag varit i skolan och städat en massa. Helt sjukt hur mkt skit 30 pers kan lämna efter sig. Well, blev en kort dag iallafall och sen drog jag och gymmade lite med mamma på eftermiddagen för att nu dimpa ner framför datorn och söka massa jobb. Ciao sötnosar.

  

ANNONS

OMG

Av Sofie - 20 maj 2017 00:10

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. 

Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur kan allt det här hända just MIG?" Jag är en person som är rätt känslig för förändringar och motgångar i livet. Blir så ångestfylld och får panik när jag möts av motgång efter motgång. 

Kan ju lika gärna förklara min frånvaro. Jag träffade en kille i december och vi fattade rätt snabbt tycke för varandra och började dejta. Jag fall inte direkt för honom, det var inte kärlek direkt men det var ändå någonting jag gillade med honom, och fortfarande hjärtekrossad efter Jonas så kände jag mig ensam såklart, och valde att ge denna kille en chans. Allting gick så himla fort och efter drygt 1 månad tillsammans så bestämde vi att vi skulle prova att bo ihop. Snabba puckar tänker man nog, haha(jag med). Det var bra till en början (jag var fortf. inte kär men gillade honom som en nära vän) men sedan började man störa sig på varandra mer och mer. Någon månad senare blev jag oplanerat gravid. Och DÄR någonstans gick allt jävligt snett. 

Iallafall. Som ni fattar så gjorde jag en abort och tätt därpå avslutade vi vår kontakt med varandra. Han sa att vi gjorde slut men i mitt huvud så var vi aldrig ens ihop men det känns ändå jobbigt att en kontakt och väldigt fin nära vän försvinner ifrån en. Så just nu känner jag mig rätt ensam och trasig.

Skolan rullar på och vi är inne i slutproduktionen nu och om 1 månad slutar min utbildning. Känns nyss som jag började där liksom. What happened with tha time, haha. Känns väl lite vemodigt sådär. Kommer sakna att jobba i den där teaterbubblan samtidigt som jag är rätt jäkla trött på vissa i skolan vid det här laget. Vissa kommer jag absolut inte sakna om man säger så. 

Försöker repa mig just nu från den skitvintern och våren som jag haft. Vet dock i slutändan att jag är stark och att jag alltid klarar mig igenom allt. Snart är det min tur att få må bra igen. 

 

  

ANNONS
Av Sofie - 29 december 2016 23:52

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , både gruppredovisningar och enskilda och att öva inför detta tar mycket mer tid än folk kan ana. Förutom att ha lektioner så blir det ofta att man stannar kvar i skolan många timmar efterråt och bara repar. Det mesta i mitt liv blir lidande. Familjen blir lidande, vänner blir lidande, träning och psykologbesök också. Men man måste nog ändå säga att det är värt det i slutändan. 

Vi fick lov den 16e iallafall så nu är jag inne på min 2a vecka med lov vilket känns skönt, samtidigt som jag får lite små-panik då tiden rinner iväg så fort och jag har inte allt hunnit göra allt det som jag ville hinna under lovet. Har haft så många människor jag velat hinna träffa, så mycket jag velat hinna göra. Har inte hunnit en bråkdel av det jag velat göra. Saknar samtidigt min klass och ser faktiskt fram mot att få träffa dom nu den 2a januari då vi börjar igen. 


Julafton detta år var lugnt och skönt. Får alltid sån jävla ångest vid jul då jag känner sån press på att allt ska vara så himla bra vid jul.  Dessutom var jag sjuk så jag låg mest i en soffa/säng och jäste. Haha. Och såg på Kalle-Anka vilket man bara måste göra. Klassiker ju! Och Svensson Svensson. Så min jul bestod av sängliggande och tv. Känner mig som en fet köttbulle som rullar fram nu efter dessa dagar. 

     


PUUUUSS

  


Av Sofie - 3 december 2016 19:47

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öppna sig för mycket, inte visa för mycket av sig själv och jag blir så jävla arg på detta. Varför ska jag inte få skrika när jag är arg, gråta när jag är ledsen och skratta som en tok när jag är riktigt glad? Varför är folk så rädda för gråt och tårar?


Just nu går jag ju i en skola där det faktiskt ÄR okej att visa känslor, men även här ibland märker jag hur vissa i skolan fortfarande är obekväma när det blir för känsloladdat. Har ännu inte hunnit se alla i klassen gråta (bara går och väntar på det). Det sägs ju att känslomänniskor är dom som blir de bästa skådisarna   . 
Den här veckan har varit lång och jobbig för min del, så pass jobbig att jag stängde av mina känslor helt under ett par dagar då jag var runt på olika sjukhusmottagningar. Var väldigt ledsen egentligen men kunde inte få utlopp för det MEN nu i torsdags efter veckans sånglektion (som blev väldigt känsloladdad) så bara sprutade mina tårar. Grät som om det inte fanns någon morgondag, skakade och hulkade mig. Sånt där riktigt "ful-gråt" och sen dess har jag bara gråtit och gråtit. Tårarna tycks inte vilja ta slut. De bara fortsätter och fortsätter.


Har fått någon kommentar de senaste dagarna där folk undrat om jag är deprimerad. NEJ! Jag är inte deprimerad bara för att jag råkar gråta i ett par dagar. Att vara deprimerad är en helt annan sak. Jag kan vara jätteglad vissa dagar för att sedan dagarna senare gråta mig igenom hela dagen. Om jag inte minns fel så är man i ett deprimerat tillstånd om man varit "nere" i mer än 2 veckor. SLUTA JÄMFÖRA DEPRIMERAD MED KÄNSLOSAM. Jag kommer alltid att vara såhär. Alltid ha lätt till tårarna. Alltid vara den som gråter mycket. Men det är okej. Speciellt i min nuvarande skola där åtminstone ett par stycken till är sådana som jag, känslomänniskor. Och sen när folk går upp på scenen och kör känsliga scener så är det inte konstigt att man fäller en tår eller två. 

Nu efter ännu en gråtardag i skolan sitter jag här hemma, kollar på film och försöker återhämta mig efter denna vecka. 

PUSS

 



  

Av Sofie - 21 november 2016 22:59

Dom senaste veckorna har jag bott på skolan tror jag. Vi har sedan ett par månader tillbaka jobbat med att förbereda en barnteater som vi visade upp idag för sammanlagt 240 barn. Har insett idag att jag verkligen aldrig vill jobba på förskola. Har ju gjort det förut men vill aldrig göra det igen den saken är klar. Barn kan vara klockrena ibland men när dom inte får som dom vill och blir sura då jäklar. 

Min grupp hade en trollsaga som handlade om en trollfamilj som var rädd för/inte trodde på att människor fanns och sen så träffade dom på en människa. Var så himla kul! Vår saga var bäst utav alla sagor idag, helt klart och jag är stolt över min sagogrupp. Detta gjorde vi sjukt bra. 

Veckan är som vanligt fullt upp med b.l.a ett seminarie nu på lördag och hälso/fitnessmässan senare i helgen. Längtar!


 

  

Av Sofie - 4 november 2016 21:39

Idag har jag sprungit runt och lekt djur hela förmiddagen i skolan. Himla intressant sätt att undervisa på kan man ju tycka men måste tänka att det leder någonstans iallafall. Så jag har varit gepard nu idag och även de senaste två veckorna. Krupit på golvet varje dag och ett dussin vackra blåmärken pryder nu mina knän. 
För att göra så mycket research som möjligt har jag sett flera stycken dokumentärer om geparder. Ingen svår uppgift egentligen att efterlikna en gepard då jag redan kan en hel del om dom eftersom att jag jobbade med dom i Sydafrika för 4 år sedan. Oh how I miss those old times. Just nu så känns allt i Sverige bara skit så just nu önskar jag att jag kunde åka ner dit igen. Till värmen och alla fina djuren. 

Skoldagen har varit väldigt kort vilket har varit skönt då jag bara fick 3 timmars sömn inatt. Ångesten gjorde sig påminnd och det gick absolut inte alls att sova. Ush har verkligen noll energi, sover så dåligt. Är ständigt trött men när jag väl lägger mig i sängen för att sova somnar jag inte... Baaahh. Hinkar nog energidryck imorrn hörrni. För att inte somna ståendes på något tåg eller så, haha. Nu taggar jag inför morgondagens seminarie då. 

 


  



Av Sofie - 3 november 2016 20:44

Sitter här, lite halvt ångestfylld med min numer obligatoriska kvällsskål med havregrynsgröt samt bär och mjölk. 
Dagen har varit rätt lugn, med rätt lite prestationskrav faktiskt. Lektionerna på skolan var inställda då vi hade foto-dag så folk hängde mest runt i lokalerna i väntan på att få bli fotograferad. Imellanåt jobbade folk med att repa på diverse manus. Men jag hade som sagt inga prestationskrav idag och det var skönt - FÖRUTOM inför bilden vi skulle ta. Bilden, the bild, som senare ska upp på skolans hemsida och som ska bli som något slags presentation för varje elev. Menar, man vill ju ge ett bra första intryck.

Fotografen var jättebra, absolut, kan inte alls klaga men ibland undrar jag över hur jag egentligen blir på bild. Fick ta en till på bilderna han tog på mig och för det första såg det så sjukt stelt ut så man ville spy rakt ut. Sen så hatar ju jag mitt ansikte framifrån på bild. Ogillar skarpt min ansiktsform. Det är en sak om jag fotar mig själv, (då har ju jag kontroll) än om någon annan fotar mig. 

Det absolut jobbigaste var att jag hade valt att fota mig i ett enkelt svart linne. Praktiskt och neutralt tänkte jag. Det jobbiga var att mina armar såg så stora ut på bilderna. Alltså stora som i feta, tjocka. Det stämde inte alls överrens med bilden jag hade i mitt huvud. För i speglar osv tycker inte jag att jag har jättearmar men på dessa bilder såg jag betydligt större/fetare ut än vad jag egentligen är. För med mitt bmi på 18,8 ÄR jag inte fet någonstans , jag förstår ju det med mitt förnuft men bilden sa någonting helt annat vilket ha fått min ångest att öka under dagen och varje tugga har känts svårare på något sätt. 

Lägger mig och sover nu iallafall och hoppas på mindre ångest imorgon. 

  

Av Sofie - 30 oktober 2016 00:01

Jag går runt just nu med dåligt samvete. Och vet ni varför? För att jag faktiskt för en gångs skull på länge känner mig glad. Hur sjukt låter inte det? 

Mitt liv rätt bra just nu. Jag går i en toppenskola med fina klasskompisar och bra lärare. Får varje dag hålla på med det jag älskar - teater, och får massa vänskap och kärlek från de i klassen. Har för första gången på många år folk att hänga med om dagarna, känner att jag tillhör en grupp människor. Har kul och tränar gymnastik om kvällarna och gör sagta men säkert framsteg. 

Allt detta får mig att stanna upp en stund och tänka. Är det verkligen okej för mig att må såhär pass "bra"? Jag är så van vid att ständigt må skit, ha ångest upp över öronen(och ja ångesten finns där fortfarande ibland men mindre än vad den brukar finnas). Som att jag inte riktigt vågar tillåta mig att få må bra för en period. Är livrädd att detta bara är en kort fas. Att jag när jag minst anar kommer falla djupt igen, djupare än vad jag tidigare gjort, och hamna där nere på avgrundsbotten. Livrädd. Då är det så mycket enklare att gå runt och må dåligt från första början så man slipper falla så djupt när man väl faller. Låter det logiskt?

Tog upp detta med min psykolog härom veckan varpå hon sa att : det är visst okej för dig att må bra Sofie, du förtjänar visst att må bra.  - men jag kan inte känna det! 
Blir så rädd. För jag är så ovan att må just - bra. Är så ovan att vara i det stadiet. Men härmed erkänner jag det för mig själv och för alla andra där ute i cyberrymden. JUST NU MÅR JAG FAKTISKT BRA, OCH DET ÄR OKEJ. Klapp på axeln. 

Har varit i skolan idag på förmiddagen. Ville festa till det idag och hade spexande linser i mina ögon dagen till ära. Stod halva morgonen och trixade med de där jäkla linserna. Note to myself. Gå upp rejält tidigt dom dagarna du ska sätta i linser i ögonen, det tar freaking lång tid!!  På eftermiddagen gick jag och Maria runt i stan i några timmar, frös och drack chail-latte och sedan på kvällen var jag på Dramaten med folk från skolan och såg på Medea. Superbra pjäs förövrigt. Se den!

 

  




Presentation

Life is a rollercoster, you just gotta ride it..

Fråga mig

31 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ What doesn´t kill you makes you stronger med Blogkeen
Följ What doesn´t kill you makes you stronger med Bloglovin'

Frågor


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se