Då fortsätter vi.

Juni

Jag började få komma hem på permissioner och få sova hemma. Till en början bara korta stunder men sedan mer och mer. Månaden började med att jag fick åka hem och se min klass ta studenten. Det var med tårar i ögonen. Jag var glad för deras skull men kunde samtidigt inte sluta tänka på att det kunde ha varit jag som stått där med studentmössa och allt. Gjorde ont innuti.

Rullstolen togs bort och jag var jordens lyckligaste. Firade med att åka upp till farmor över några dagar. Sedan blev det Dalarna med familjen för att fira midsommar där. 
Gick från heldygnsvård till dagvård, var bara på kliniken på vardagar och jag bytte behandlare från P till A.

Juli

En fri månad. Min behandlare gick på semester så jag gav mig själv semester därifrån också. Över tre veckor varade semestern. Spenderade många dagar med min vän Marie och tog även upp mycket kontakt med min barndomsvän Alexandra. Så underbart att äntligen hitta tillbaka till dem igen. Blev även en sväng upp mot Furuvik med en kompis. Var otroligt social den här månaden.

Ur matynpunkt var den här månaden nog inte den bästa. Blev mycket slarv och jag åt inte som jag skulle. Blev mycket uppsjutna måltider och ibland gick det t.o.m hela dagar utan att jag knappt åt någonting alls. Det var inte med flit alla gånger, utan jag glömde helt enkelt bara bort att äta. MEN, jag lärde mig samtidigt äta saker som jag inte ätit på länge.
Blev mycket fika och glass den här måndan, som jag inte ätit på de senaste 7-8 åren. Så det var en positiv sak iallafall.

           

Augusti

Sommaren led mot sitt slut. Fick skäll ifrån mando eftersom jag inte skött maten helt till 100% och gått ner lite i vikt.

Gick på upproppet i skolan och började i min nya klass. Kändes lite småjobbigt till en början eftersom jag inte kände så många av dem.

Fick inte gå heltid i skolan till en början. Gick enbart två kurser.

September

Skolan fortsatte. Gick fortfarande 2 kurser i veckan. Men nu började jag även vara med klassen lite mer, kände att jag kom in i gruppen lite bättre. Var tex ute och hade fältstudie en dag och började äta lunch tillsammans med klassen. Det kändes barnsligt pinsamt till en början men jag var också lycklig och glad över att spendera mer tid med dem.

Förändringarnas månad. Började nu hitta motivationen och kunde verkligen känna hur jag ville bli bättre. Inte för någon annasn skull, utan för min skull. Så jag kämpade på.

Gjorde krogdebut med en klasskompis och började på teater. Mycket nytt men också lärorikt.

Oktober

Firade min 19e födelsedag  och ÅT av tårtan! De ni ;)

Mina klasskompisar åkte ut på praktik i början av månaden så jag blev ensam kvar i skolan. Spenderade mycket mer tid där nu. Praktiskt taget varje dag. Jobbade otroligt mycket med att göra ikapp arbeten jag låg efter i. Var inte alls mycket på mando längre. Knappt alls. Började nästan glömma att den världen existerade.

Började gro mitt skådespelarintresse mer och mer. Fick lite småjobb och gladdes mycket åt det.

      



November

Början av månaden var helt otrolig. Fick vara med om en sån cool grej som jag alltid önskat mig. Träffade så mycket nya häftiga människor. Lasse Åberg, Johan Rheborg, m.fl

La till fler kurser i skolan som vid slutet av månaden blev fulltid i skolan. Tog genom skolan 4-hjulings körkort.

Tog även ännu mer kontakt med tjejerna i klassen och hade en riktig mysig sleepover en helg.

December

Det hände egentligen ingenting jättenytt. Jag och en klasskompis var med som statister för svenska hjältat-galan av Mark Levengood himself och fick som tack för det en inbjudan till själva galan. Där såg vi kändisar som; Pernilla Wahlgren, Lill-Babs, Caroline Af Ugglas, Pia Johansson och fler.

Var fulltid i skolan nu men hade som sagt fortfarande saker att jobba ikapp. Gjorde ett stort och jobbigt prov som jag övade veckor inför.

Lärde känna ett gäng nya fina människor som jag var ute och fikade med.

Det är mitt 2010.

2011 kikar fram bakom hörnet. Men vet ni. Jag är inte rädd alls inför framtiden. 2010 har varit det värsta året någonsin så vad som än händer vet jag att 2011 aldrig kommer bli lika dåligt. Klarade jag av det kan jag klara vad som helst.

Gott nytt år kära vänner ♥

Detta kan bli ett väldigt långt inlägg så jag tror jag kommer ta en del nu och fortsätta med resten imorgon. Kan iallafall säga att 2010 har varit ett väldigt händelserikt år. Livet har gått från svart till vitt. Jag har gått från död till levande.

Januari

Mitt år började med att jag rymde hemifrån. Jag var inskriven på mandos heldygnsvård vid den tiden. Hade vart hemma över kvällen för att få fira nyår med familjen och sen när jag skulle tillbaka till mando rymde jag hem till farmor i Karlstad istället. Alla blev rasande och väldigt arga/oroade/ledsna men det sket jag såklart i då.

Den här månaden kantades utav mycket dumheter. Allting gick skit i behandlingen. Jag överdoserade tabletter och fick åka in till akuten, jag blev inkörd på psyk under ett par dagar efter att ha förklarat att jag ville ta livet av mig.

Februari

Blev utskriven från behandlingen. Det funkade ändå inte alls för mig där eftersom jag aldrig gjorde som de sa eller följde deras regler.

Försökte återuppta skolan igen med förhoppning om att jag kunde fortsätta där jag slutat och hoppa in i min klass igen. Gick på möte med min mentor och rektor men fick ett blankt nej av dem som inte tänkte tillåta mig att fortsätta skolan då jag var i för dåligt skick både fysiskt och psykiskt. Skrevs ur skolan.

Blev totaldeppad. Gick mest runt hemma om dagarna och gjorde igenting. Visste inte längre vad jag skulle göra med mitt liv och det mesta kändes värdelöst. Kusinerna kom upp på besök till oss en helg men jag kunde inte riktigt glädjas åt det då.

Mars
Livet var inte kul alls. Men för att ändå få någon slags vardag började jag ta mig an lite småjobb här och där. Det var städning, barnpassning och hundpassning. Vet inte riktigt hur jag orkade egentligen.

Maten gick sämre och sämre. Vid det här laget hade jag slutat äta helt. Det enda som nuddade mina läppar var te och kaffe. Inget annat. Kom någonting annat nära min mun stod jag och spottade i timmar efterråt. All energi var borta.

En eftermiddag började jag må riktigt dåligt. Hade varit ute med en
utav hundarna jag passade och fick riktigt ont i hjärtat. Blev orolig och samma kväll åkte jag och mamma in till akuten. 
Det upptäcktes att jag var uttorkad, hade låg puls och blodtryck, var kall samt att mina inre organ hade börjat ge upp. Levern och njurarna hade blivit starkt påverkade utav svälten och fungerade inte som de skulle. Mitt kaliumvärde(som b.l.a ser till att hjärtat slår som det ska) var på tok för lågt vilket kunde ha orsakat hjärtattack i vilken sekund som helst.  

          

April

Blev bara sämre och sämre. Efter mitt besök på akuten vart alla riktigt oroliga. Åkte med familjen upp till farmor för att fira påsk men det blev inte riktigt den underbara påsk jag hoppats på. Alla var ständigt på mig om hur dålig jag hade blivit.

Mina föräldrar ringde desperant runt och försökte få in mig till mando igen.
Den sista veckan innan jag kom in märkte jag själv hur svag jag faktiskt var. Hade inte ork till någonting längre. Orkade inte dusha eller sköta min hygien eftersom det var så fysiskt jobbigt att gå och ställa sig i dushen och dusha så det lät jag bli den sista tiden. Gick även runt i samma kläder alla dagar eftersom jag inte orkade byta om då jag var så svag. Slutade med att jag bara låg där i soffan, som ett lik. Som ett dött spöke. Då kände jag verkligen att döden var nära. Att jag inte skulle överleva våren.

Men hjälpen kom ändå. Den 21 april fick jag en plats, och blev inskriven på mando ännu en gång. På heldygnsvården.  Fick samma behandlare jag haft tidigare så det kändes tryggt och skönt iallafall. Men sedan när jag kommit dit kom den andra chocken.  Jag var tydligen i så pass dåligt skick denna gång att det var "fara för mitt liv". Mitt bmi var så lågt så de var tvugna att ha mig i rullstol dygnet runt för att spara på all energi jag fick i mig. Glömmer aldrig när jag fick det beskedet av min behandlare. Som jag grät! Han sa att mitt tillstånd vad livshotande.

Maj

Denna månad stavades ångest - rakt igenom. Började motvilligt äta igen, men oj så jobbigt som det var. Trodde vissa stunder jag skulle dö av ångest. Spenderade mycket tid i ätlabben tillsammans med personal. Till en början var allting jobbigt att äta. De fick förändra mitt matschema många gånger och även det var under ångest.

Min rullstol var kvar med mig och det var jobbigare än någonsin. Försökte hela tiden när personalen tittade bort smita ifrån den och gå så mycket små sträckor som möjligt. Kändes hemskt att bara sitta i den. Var nog svagare än vad jag trodde ändå. En kväll svimmade jag i ett utav badrummen och slog hårt i ansiktet och fick ett stort fint blåmärke efterråt.

Började få åka på små permissioner. Dock med rullstolen hela tiden. Återupptog mycket kontakter med gamla vänner som kom och hälsade på och tog mig ut. Det är jag så grymt tacksam för idag! att de orkade komma och hälsa på mig.

Det var januari - maj. Resten kommer imorgon.

Kommer ikväll. Woho! Snacka om att jag ska se. Det har nästan blivit en årlig tradition. Älskar det verkligen. Kommer ihåg att jag blev så himla arg förra året då jag var på mando och inte fick se på det. För att de på mando har vissa "regler" om vad man får och inte får se på tv:n. Och tydligen tillhör Victoria Secret fashion show kategorin får inte se. De tycker att programmet sänder ut fel signaler. Visst, okej. Alla får ha sina egna åsikter. Personligen håller jag inte med dem alls. Det är inte så för mig iallafall. Älskar bara programet helt enkelt.

LOVE IT.

Tänker skriva min årsresumé av 2010 snart. Antingen nu ikväll eller imorgon.

Skådespeleri.

Har nog alltid innerst inne varit en liten teaterapa. Alltid haft drömmen om att någon gång i livet få hålla på med film och få stå framför kameran.

I mars detta år blev jag medlem på en hemsida som la ut annonser för tv/film jobb. Jag började söka som en galning och bad till gud om att de skulle kontakta just mig.

Dock dröjde det ett bra tag innan någonting skedde. Och det var ju inte direkt så konstigt. I och med att jag blev så pass sjuk som jag blev och åkte in på slutenvård så fick jag lov att ge upp mina drömmar. Kände lite att "livet var slut" nu och att jag troligtvis aldrig skulle få pröva mina vingar och ta mig fram inom tv:ns värld.

Men, jag hade fel.

Efter sommaren, när jag kommit hem från slutenvården började jag åter igen leta upp de olika hemsidorna. Svarade på lite annonser och vips så fick jag napp. Statistroll i en långfilm(som kommer upp på bio snart dessutom). Jag fick verkligen upp ögonen för skådisyrket och mitt intresse växte enormt.

Kicken och energiboosten jag fick utav att stå framför kameran.

I början av november fick jag vara med om en riktigt stor grej. Levde på den upplevelsen i flera veckor efterråt. I december blev jag och en klasskompis inbjudna till svenska hjältargalan, ledd av Mark Levengood, för att vi hade varit med som statister där och hjälpt till =).

Jag älskar verkligen skådelspeleri.

Oj vad svårt. Jag kan inte handplocka en enda film som kommer före de andra. Jag har däremot ett par filmer som delar på förstaplatsen.

Titanic
Jag menar. Vem gillar inte Titanic? För mig är det den ultimata kärleksfilmen som har allt en riktigt bra film behöver. Den har kärlek i sig, drama, komedi, action. Allt i ett paket. Och historien om det unga paret Jack & Rose är hur bedorande som helst. Musiken är hur vacker som helst och får mig alltid börja gråta lika mycket. En sevärd film!

A walk to remember
Ännu en fin och vacker kärleksdrama som handlar om en tjej och en kille som av en ren slump träffas. De har ingenting gemensamt med varandra till en början med finner tycke för varandra genom filmens gång. Den här är riktigt sorglig och i slutet kan jag knappt sluta gråta. Vilken bebis jag är, hehe. Även här väldigt fin musik. Ni måste se den.

White Oleander
En dramafilm som är rätt hemsk. Handlar om Astrid, som är dotter till en konstnärsmamma. Hennes Mamma åker fast för mord och Astrid får flytta runt i olika fosterhem och ungdomsgårdar. Som sagt. En hemsk film och väldigt psykisk, men också lärorik.

Första gången jag såg filmen gjorde den väldigt starkt intryck på mig.

En jättegammal bild på mig från 2008 tror jag.

Jösses. Känner knappt igen mig själv på bilden. Saknar de tiderna. Då jag gick i skolan, var upptagen med min dans och andra roligheter. Då liver var betydlige roligare.

Har inte mindre än två yngre syskon.

Felix och Frida heter de, 17 och 14 år gamla. Vet inte riktigt vad jag ska säga om dem. Ibland gillar jag dem mer, ibland mindre.

Just nu har det varit mycket tjafs den senaste tiden så vi är inte alltid så sams nu om man säger så.

Felix går gymnasiet och är intresserad av fotboll och musik. Har ett rockband med sina kompisar där han spelar synt.

Frida går i 8an och är intresserad av musik och filmen twiligh.

Om rubriken.

Sen så är den sista låten visserligen en "glad" låt men jag hörde den mycket när jag var inlagd på mando (den visades på tv hela tiden eftersom det var eurovision då) så jag förknippar den liksom med en dålig tid.

PUSS