Det har gått runt 3 veckor nu. Och jag börjar få smått panik. Jag gör det jag ska. Äter det jag ska äta. Tar det lugnt. Jag försöker verkligen. Men samtidigt mår jag inte riktigt bra. En extrem oroskänsla har börjat växa i mitt bröst. Känner hur paniken flödar. Vill bara springa bort ifrån mig själv. Försvinna. Inte dö, men bara försvinna bort för ett tag.
Haft jobbiga dagar. De senaste 2 dagarna har jag känt mig så tom. Inte glad, inte ledsen. Bara tom. Känslolös.

Men..... försöker peppa mig själv och köra vidare....

<3

Har inte orkar blogga. Har varit ganska ledsen. Behandlingen går visserligen framåt. Jag äter bra och går upp i vikt men det är samtidigt jobbigt med alla förändringar. Jobbigt att acceptera att kroppen förändras, att jag lägger på mig vikt. Jag vet att det är ett måste men det är ändå jobbigt. Jag känner mig normalstor nu så hur kommer jag inte se ut om 6 veckor? Orkar inte ens fokusera på det nu.

Det har kommit nya patienter hit. En tjej är speciellt jobbig att se på just nu. Så himla liten, ynklig och, ja helt död. Blir alldeles gråtfärdig av att se henne. Hon är en spegelbild av hur jag själv var för 2 år sedan och det gör ont i mig att se henne och minnas allt det jobbiga. Jag vill inte minnas de smärtsamma minnena. Vill bara glömma.

2 veckor här nu. Tungt. Men jag har iallafall gjort allt rätt denna gång, till skillnad från förut då jag alltid fuskat. Så lite förtroende har jag fått iallafall.

Igårkväll färgade jag mitt hår. Jag och en annan tjej här körde spa-kväll. Det var kul. Fick man lite annat att tänka på.

Nu måste jag vila. Chiao.

Skulle bara hälsa er godmorgon, så GOODMORGON!
Blev inatt av med min öppna toalett, dvs. nu kan jag gå på toan själv utan att någon behöver stå utanför och kika in på mig, yes. Var tvungen att fira lite för mig själv inatt i sängen. Känns som jag svävar på rosa moln nu. Galet hur man kan uppskatta något så litet så mycket. Haha. Men det gör jag.
En sak jag dock hatar är att de fått för sig att ha bordsplacering här på avdelningen. Wtf liksom!? Är vi dagisbarn eller?
Räcker det inte med att man har namn på sin värmejacka? Tydligen inte. Jag döör. Får liksom inte bestämma vem man ska sätta sig bredvid då vi äter.  Jag har två personer här inne jag känner mig bekväm med. Som det faktiskt GÅR att snacka med. Då är det klart jag vill sitta bredvid dem när vi äter så vi kan vara sociala och prata. Nu sitter jag liksom vid ett bord med två tjejer som inte snackar alls. Astråkiga. Jag hatar att bara sitta tyst och käka, när ingen säger ett enda ord. Så himla jobbig och pressad stämning det blir då. Så dött.

Fick förresten reda på att rullstolen tagits bort idag ... JAG ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE!!  

Det har redan gått en vecka nu, och jag lever fortfarande.
Det känns jobbigt ibland och tiden går ibland långsamt vilket får mig att bli galen. Känns som jag sett allt som går att se på tv redan och böcker orkar jag inte läsa ännu. Vill så himla gärna hitta på något mer aktivt men kan inte direkt göra det.

Jag åker fortfarande rullstol och det suger. Men samtidigt försöker jag göra allt jag kan för att bli av med stolen. Försöker hålla mig still och äter det jag ska.

Fick höja mitt matschema idag. Lite panik och ångestkänslor men samtidigt vet jag ju att det är det som är bäst för mig. Jag måste framåt. Och det lustiga är att det gick fan ganska bra ändå. Okej att jag blev typ supermätt men den mättnaden la sig efter en stund. Och jag känner mig inte lika raslös idag som tidigare dagar. Huh!
Men jag är ändå ledsen på att behöva ha det såhär och vara såhär handikappad. Jag orkar inte vara trevlig och shysst mot alla längre. Orkar inte le åt dem som skjutsar mig runt i den där stolen. Snart borde jag faaan vara ur den. Som jag kämpar på.

Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa!

KRAM

Tårarna rinner. Jag känner mig så missförstådd och ensam. Jag finns inte. Det är ingen som ser mig eller mina behov. Ingen som lyssnar när jag ligger här och skriker. Ingen som hör mina ord eller ser tårarna som rinner ner för mitt ansikte. Jag försöker så gott jag kan,men får ingen uppkattning eller ens höra en endaste liten positiv kommentar. Bara det skulle göra så mycket. Att få höra "bra gjort Sofie" skulle förändra så mycket.

För det är inte skitenkelt för mig heller. Jag kanske inte visar det lika tydligt som alla andra. Jag kanske inte är den som lägger mig ner och skriker utav ångest eller som inte äter upp min mat men jag kan må dåligt ändå.

Vill inte ha rullstolen mer. Fan vad det suger. Men jag har verkligen gjort allt jag kan nu så jag hoppas de tar bort den om MAX två veckor. Det är det dom sa till mig iallafall.
Vill inte behöva ha öppen toalett längre.

Nu ska jag .... försöka liva upp stämningen här och sätta på singstar. Bye!

Asså seriöst. Jag ska försöka inte klaga eller bli sur. Men sur blir jag.
Jag måste ju ha rullstol nu första veckan. Vilket suger skit, åter igen.
Man blir så handikappad på något sätt. Allt jag vill måste jag be om, alla platser jag tar mig till måste jag be om. *

Jag menar. Jag äter ändå bra just nu. Jag kan börja sist och bli klar bland de första. Ätantet är liksom inte det jobbiga. MEN eftersom jag har rullstol måste jag sitta och vänta in personalen när jag ätit klart så att någon utav de ska få rulla ut mig från matsalen. Blir bara så jävla sur. När jag ätit klart borde jag fan få lämna matsalen. Det är det man ska göra när man är klar egentligen men JAG måste sitta och vänta.
Damp.

Och igår åt jag upp först av alla (innan personalen med)men var tvungen att sitta och vänta in dem tills de var klara innan jag fick lämna matsalen. Vill bara skrika, gråta och slänga saker omkring mig. Så mycket ilska.

Idag kommer dock Angelica hit. Sweety! Hon har fått tillåtelse att stanna här över mellis och äta med mig så vi får några extra timmar tillsammans.

Om jag överlever denna helg är jag fan awsome.

Okej, detta suger. Tråkheten suger. Men på något sätt får jag ändå dagarna att gå, lustigt nog.
Börjar få tillbaka lite krafter igen men är fortfarande så himla trött. Vill plugga som en dåre men samtidigt kommer jag inte kunna fokusera på att plugga. Ush, delade tankar. Ska iallafall ta det lugnt denna vecka och kanske börja lite smått nästa vecka.

Legat och kollat på tv3 play idag och "livet blir bättre". Satt fan och asbölade . Det programmet berör mer än man tror. Speciellt när det handlar om ett ämne som man själv är bekant med. Denna gång pratade Sanna Bråding om alla sina missbruk och jag kände igen mig i vartenda ord. Det gjorde så ont i bröstet men samtidigt hade hon så jävla rätt.
Kunde hon vända sina motgångar till framgång kan fan jag det också.

Ni måste seriöst se programmet. Klart sevärt!

Hmmjaa det händer inte så mycket här om dagarna direkt. Håller på att gå bananas. Men jag har skött mig exeplariskt då det kommer till mat och vila och på något sjukt sätt har min kropp anpassat sig väldigt bra till allt detta. Trodde absolut inte det skulle gå såhär snabbt men det har det gjort. Känner mig som en stor jättesvamp som bara suger i sig all näring den får i sig. Seriöst jag kan käka ganska mkt och 20 minuter efter måltider vara vrålhungrig igen. Wierd huh!?
Känns ändå skönt att inte vara konstant proppmätt hela tiden. Men hur ser mina dagar ut då?
Ja, det händer ju som sagt inte så mycket(det märks nu när jag bloggar. haha). Använder datorn extremt mycket. När orken är tillbaka ska jag även satsa på att läsa lite matte/kemi/fysik så inte all min kunskap försvinner.

Annars har jag förövrigt ätit kyckling idag med jordens mest osmakliga sås(intresseklubben antecknar). .
Min kropp och jag är ovänner just nu och den vill inte riktigt samarbeta alla gånger . Armar och ben krampar och magen gör konstant ont.. Men, shit happens.