Det är fredag nu idag och jag sitter här hemma. Drog från mando igår. Jag stog inte ut mer. Kände mig så himla arg, trött och frustrerad över allting. Över hur man i ena stunden blir lovad en massa saker och i andra stunden får höra en helt annan sak ifrån en annan behandlare. Men snälla bestäm er kanske? Inte så konstigt att jag blir sur.
Stämningen därinne blir mer och mer ohållbar. De kommer på alla möjliga konstiga regler och förbud. Tex så har de fått för sig att ta bort alla filtar inne på avdelningen. Huh!? Jag brukade alltid vira in mig i de filtarna i soffan då jag ofta fryser direkt efter måltiderna. Hur ska man liksom värma sig nu? Värmejackorna okej men om man fryser om hela kroppen.. Lägga värmejackor på benen?

Iallafall. När jag åkte igår trodde jag först det skulle bli kabalik. Att de skulle typ bli hur sjukt sura som helst(förutom min behandlare som faktiskt hade tillåtit mig att åka hem igår), men tydligen var det lugnt. En behandlare(hon som annars alltid brukar vara en riktig bitch)hade tydligen ringt mamma och låtit hur trevlig och lugn som helst i telefonen och sagt åt mig att stanna hemma resten av helgen. Okej liksom.
Mamma står dock på min sida när det gäller allt det här. Hon tror på mig och hon ville att jag skulle strunta i dem och stannat hemma ändå.

Så nu står jag inför ännu en helg. Har egentligen planerat in väldigt mycket men har samtidigt fått hårda ord av min behandlare att jag måste "ta det mer lugnt". Inte det enklaste alla gånger. Ofta tänker jag inte på det. Jag är inte igång och gör saker med tanken "nu ska jag göra av med energi och bli smal" utan jag gör mycket saker eftersom jag tycker det är kul att hålla igång och vara i farten hela tiden. Det är liksom jag. Hela min personlighet är sån, sprallig och full av energi. Jag har svårt att hålla inne med all den där glada energin. Och varför ska jag hålla inne med den? Varför ska jag inte tillåta min personlighet att "blomma ut" ?
Men eftersom jag är under deras behandling fortfarande får jag väl försöka tänka efter lite iallafall. Ta bussen istället för att gå osv. Tråkigt som tusan men jag vill inte få skäll eller höra att jag "gjort dåligt ifrån mig".

Så kanske lite tips people. Vad gör man med överskottsenergi? Tips på saker att göra som är "lugnt" ?

Mår lite sådär. Sitter hemma framför tvn just nu har allmänt tråkigt.
Har fått lov av min behandlare att vara hemma mer nu(eftersom det ändå funkar helt okej)i inväntan på läkaren på mando. Han har tydligen tid för mig den 2a april vilket känns som sjukt lång tid men det är bara att vänta.

Har dock funderat kring mando. De är ändå bra för mig. Jag kan hålla med om att jag inte behöver den där intensiva vården nu, dvs behöver inte heldygnsvård för det är jag för grym för, haha. Men det vore ändå skönt att ha en kontakt där att kunna prata och ventilera sig med om jag skulle behöva det.
Just nu lever jag ändå väldigt skyddat. Är mest hemma och så. Det händer inte så mycket. Men jag vet att jag kommer börja plugga och jobba senare och då kommer alla dessa krav och press komma. Då kommer jag känna mig stressad och känna att jag måste vara sådär bäst igen. Och det är då allting kan gå fel igen.

Vill absolut inte hamna i den mörka spiralen igen. För jag vet hur dåligt jag mådde då. Jag vill inte behöva läggas in igen, behöva åka rullstol .
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag INTE var rädd och oroad inför framtiden.

Hade ett långt samtal med min behandlare igår. Försökte verkligen öppna mig och berätta om hur jag kände och tänkte om tiden efter mando. Att jag kanske skulle ta den korta tiden jag ändå har kvar på mando och göra någonting bra av den tiden. Att jag kanske inte vill skrivas ut helt just nu heller utan fortfarande kunna komma dit och prata av mig, planera mer inför framtiden och försöka hitta lösningar på hur jag ska agera för att inte hamna i de där fällorna igen.

Började gråta inne hos henne. Tårarna forsade och jag sa att jag kände mig så förvirrad över allting. Om jag valde rätt beslut. Hon kom fram till mig, gav mig en stor varm kram och sa att jag var klok och modig som valde att stanna. Att det var ett mycket vuxet beslut av mig och att jag skulle vara stolt över mig själv.
Efterråt kändes det lite bättre. Jag har seriöst jordens finaste behandlare. Hon är så fin, bryr sig så himla mycket. Hon vill verkligen att det ska bli bra för mig. Älskar hennes uttryck "Det bor en stor och stark tiger inom dig, plocka fram den tigern". Haha. Hon tänkte nog på att jag hade en stor tröja med just en tiger på mig första dagen då vi träffades. Hon är super iallafall och peppar och stöttar mig som ingen annan. Tacksam över att få ha kvar henne som stöd några veckor till.

Ska ut i solen snart men innan dess är det lunch. Måste försöka äta mina måltider nu. För jag vet att jag kan.

Ledsen arg och besviken. Fan så arg jag är.
Asså ord räcker inte till. Sjukvården kan ta sig i röven ibland.

Allt detta är snart över nu. Jag kan känna det ända från botten inne i benmärgen. Jag känner det så starkt. Det är inte många dagar kvar nu tills jag får lämna den här sjuka världen bakom mig. Lämna den här skiten. Lämna ett ställe som har varit en del utav mig alldeles för länge.

Jag har varit under "mandos vård" till och från sedan december 2009. Det är sjukt lång tid. Så lång tid så jag ibland blir rädd och alldeles mörkrädd. Man borde inte stanna på ett ställe så länge, det är för lång tid. Det jobbiga med det är att även fast jag är glad över att få sluta finns det samtidigt en del av mig som känner sig ledsen över att behöva lämna mando. Det känns som att det är en del utav mig som försvinner då jag slutar här. Och vem vill se sig själv försvinna?
Det är lite tomhetskänslor ändå. Fast jag vet ju att mando inte är platsen för mig, inte egentligen. Jag ska vara där ute i världen och leva. Här inne har man inte något riktigt liv. Man lever bara i sin stängda bubbla, en falsk fasad. Man är så utestängd från omvärlden. Man tror att man lever men allt är bara så fejk. Innanför mandos portar är ingen riktigt levande, man är endast vid liv. Det är skillnad på att vara vid liv och verkligen leva livet.

Jag tror inte det är bra för någon att vara instängd på behandlingshem allt för länge. Man blir tillslut för van vid det så man glömmer världen utanför. Hospitaliserad. Man blir tillslut så ovan vid det normala livet att man inte vågar sig ut och leva det längre och hur skrämmande låter inte det?

Samtidigt kommer jag sakna mando. För även om jag hatat detta ställe, svurit, skrikit, bitit och slått folk har jag ändå träffat de mest underbara och finaste människorna. Jag har även hittat folk som blivit vänner för livet. Jag har vuxit, lärt mig mycket om mig själv och vuxit på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort om jag inte gått igenom detta. Det är även viss personal som jag fastnat extra för som jag alltid kommer minnas i mitt hjärta. Personal som hjälp och stöttat då det varit som värst. Personal som har suttit och kramat och pratat med mig och som lyssnat på mig och trott på mig då jag tappat motivationen. Även mina behandlare jag haft genom åren kommer jag alltid ha ett extra hmmf för. Kommer alltid minnas dem. De som ändå hjälpte mig att bli bättre. De som fick mig att tro på mig själv. De som fått följt med på min resa sedan start och fått sett alla förändringar jag gjort.
Måste på något sätt göra något för att visa min uppskattning. Skriva ett brev, ge bort någon fin gåva. Måste sätta min markering här innan jag sticker. Om det är något som är viktigt för mig så är det att bli ihågkommen.

Mitt mål för livet är att sätta en liten markering på varje ställe jag besöker. Skapa minnen. Sätta en liten markering i hjärtat på alla människor jag möter.

Skriver mer senare....

Jag har haft min lunch-vila och ska åka hem om några timmar. Långpersmission. Då kommer jag inte komma tillbaks hit förns söndag kväll. Det känns så himla skönt. Så himla bäst.

Och jag VET att det kommer gå bra. Jag har bestämt mig för det redan nu innan jag åker hem.
Det ska bli skönt att få kommahem och få äta god mat som man verkligen tycker om. Inte mandos äckelmat. För to be honest smakar vissa saker här skit(kan även personal och patienter intyga). Så jag ska äta riktigt god mat nu i helgen.
Ska be pappa laga alla favoriträtterna. Och få ta den dricka jag vill. Ååååh himmelriket.
Och jag ska ha kul denna helg. Umgås med vänner, vara ute i livet och göra normala saker. Få känna att jag lever, på riktigt.

Min energi och personlighet passar inte här inne på mando. Den behöver vara någon annan stans. Jag behöver få utlopp för all min spralliga energi.

Lägger upp en liten videoblogg. Sedan peppar jag inför helgen. Ha en go helg alla.

Jag har lyckats göra e videoblogg. Enyoj.

Suttit och rensat datan på lite bilder nu ikväll också. Tyvärr så tänker jag mycket på utseendet vilket jag hatar. Storleken har tyvärr haft en stor betydelse för mig. Jag kan rangordnat saker och ting, bedömt saker efter storleken.
Jag har egentligen varit underviktig så länge jag kan minnas. Ända sedan 10-11års åldern har jag ständigt fått höra orden "du behöver gå upp i vikt" fast jag har ofta slagit bort de kommentarerna. Jag har aldrig kunnat riktigt se det på några utav de bilderna jag kommer lägga upp. Men skriv gärna kommentarer. Vill höra era tankar och åsikter.

1. 

 Göteborg 2009. Har svårt att säga om jag är bara är smal på den bilden eller om jag är för smal. Vad jag vet var ändå att jag hade en "oke" period då.  Jag åt det mesta och lite när jag ville. Visst, jag åt inte särskilt mycket när jag väl åt men jag åt. Och även godsaker slank ner i magen titt som tätt. Vissa dagar kunde jag ex leva på bara godis och glass.

2.
Första veckan i Namibia 2009    . Min första tanke då jag ser bilden är inte "smal" men nu i efterhand vet jag att jag även där var underviktig. Men samtidigt har jag äcklats utav både mina armar och ben på just den bilden. Jag åt inte så bra med mat i Nambia utan det blev mer onyttigheter och småsnacks. Men jag fick ändå i mig ganska mycket energimässigt. Iallafall till en början. 

3.

Namibia 2009. Här sa t.o.m de andra volontärerna till mig att de tyckte jag var smal. Jag kunde själv inse och förstå att jag inte var fet men kunde samtidigt inte känna mig smal. Kände mig som något mellanting.    

4.

Sista veckan i Namibia 2009. Jag åt mindre den veckan och blev ganska trött och deppad. Vi var på en lite guidad rundtur den dagen och stannade vid ett gigantiskt insektsbo. När den här bilden hade tagits och jag senare tittade igenom kameran insåg jag själv för första gången på länge "oj där såg jag smal ut". Det var en skön känsla på ett sätt men samtidigt blev jag bara ännu mer ledsen inombords där. Och det var nog denna bild som fick mig att ens komma på tanken att söka till mando.    

5
   Mars 2010. Inte långt efter detta kort blev jag inlagd på mando. Det går inte ens att beskriva med ord hur fruktansvärt dåligt jag mådde då. Jag hade slutat äta helt och gått in i en djup depression. När jag hittade det här kortet började jag bara gråta. För så hemsk som jag såg ut där, så vill jag ALDRIG se ut igen. Jag hade mindre ork än min gamla farmor. Kort efter den här bilden blev jag även inlagd på hjärtklinik eftersom mitt hjärta höll på att sluta slå. 

6.
April 2010. Detta är bara patetiskt. Jag mår seriöst illa. Fy. Ett bmi som sedan sjönk ner till 11. Men det har jag inga bilder ifrån. Jag är nog glad för det idag.    

7.

   Maj 2010. Jag var på permis med en kompis. Meningen var att vi skulle ut och fika men jag var så fruktansvärt livrädd för att få i mig minsta lilla så jag fuskade och gömde allt för henne. Anyway. Denna bild tog hon på mig på vägen hem. Ärligt talat så tycker jag inte den visar så mycket av min "magerhet" utan kan ibland tycka bilden är väldigt konstnärlig och fin. Fast jag VET att jag var så himla mager där. Men jackan gjorde nog mycket. 

8.

Oktober 2010    .  Jag tycker mitt ansikte ser bra mycket mer hälsosamt ut men däremot kommer jag ihåg att jag fortfarande tyckte benen var ruskigt smala då jag såg bilden. Det är inte riktigt normalt att ha sådana smala lår enligt min mening. 

9.

Februari 2011. Tycker jag ser hälsosam och frisk ut. Fast jag hade ändå drygt 5 kilo till friskvikt.    

10.
 Maj 2011. Bilden togs en fin dag hemma hos Angelica. Här ser jag verkligen hur smal jag är. Menar, ¨åter igen benen. Inte okej.    

11.
    November 2011. Tycker den här bilden ser sund och frisk ut. Fast den stora tröjan kanske döljer mer än vad man ser. Och så måste vinkeln vara knasig för på denna bild hade jag inte en sund vikt. 

12.
   Julafton 2011. Känner mig alldeles uppsvullen överallt då jag ser denna bild. Mitt ansikte ser ut som en badboll och jag me. Men.. mitt bmi var på runt 15,5 så tenkiskt sett kunde jag inte vara stor här. 

13

 Februari 2012. Från min första vecka på mando. Jag kan ärligt talat se med friska ögon att den här bilden inte är riktigt sund. Jag ser att jag mycket väl behöver fortsätta lägga på mig i vikt.. För en gångs skull ser jag det.