Hur mycket kan ett hjärta klara av innan det brister?
Igår fick jag reda på en hemskt fruktansvärd sak. Igår fick jag reda på att en väldigt fin och speciell vän till mig dött.

Sitter fortfarande här nu ett dyng senare helt chockad. Jag kan inte helt få in det i mitt huvud, att hon är borta nu. Min älskade underbara Sara. Jag kommer aldrig mer få höra hennes röst i telefonen. Aldrig mer få se henne. Hon existerar endast i mitt minne just nu. Men jag vet att hon kommer att bli den starkaste lysande stjärnorna av dem alla på himlen. För hon var en sådan person som alla tyckte om. En sådan godhjärtad person.

Det var den jävla anorexin som kom och förstörde för henne. Som tog livet ifrån henne. Efter en lång tids kamp klarade inte hjärtat av det längre och hennes kropp gav upp. Det är så fruktansvärt sorgligt så jag vet inte vad. Att folk ska behöva dö utav det. Jag gråter så jag skakar och tårarna har runnit mer än någonsin det senaste dygnet.

Sara och jag lärde känna varandra hösten 2009 då båda var inlagda på mando. Vi fattade snabbt tycke för varandra. Det klickade helt enkelt mellan oss och vi kom varandra riktigt nära. Hon var ett enormt stort stöd för mig och jag för henne och tillsammans tog vi oss igenom alla de jobbiga stunderna där inne. Vi delade skratt och tårar ihop. Skrattade högt då vi var glada och grät i varandras famn då det var jobbigt. Vi fann även att vi hade så mycket saker gemensamt. Kärleken till djuren. Det blev många långa pratstunder om våra djur och historier om knäppa saker som de hade gjort. Hon var liksom mig en stor kattälskare och hade två supersöta perserkatter som hon älskade utöver allt annat på jorden.

Sommaren 2010 lämnade hon mando , skrev ut sig och flyttade tillbaks hem till Sundsvall där hon i kom ifrån. På grund utav det långa avståndet kunde vi inte ses utan höll istället kontakten via telefon. Det blev många långa timmar över telefonen. Vi pratade om allt som hände i våra liv . Hon stöttade mig igenom allt. När skolan var jobbig och tuff kom hon med sina kloka ord till mig.

Senaste gången vi pratade i telefonen hade hon fått ett litet återfall och blivit dålig igen. Hennes kropp hade reagerat med att bli uppsvullen och vätskefylld. Och Sara var rädd. Hon ringde mig med gråten i halsen och sa att hon var rädd. Hon sa även att hon tänkte söka till mando igen för hon ville verkligen bli frisk, det ville hon. Några dagar senare sa hon att hon hade fått en plats på mando igen och skulle in dit snart men innan dess var hon tvungen att vara på intensiven så det kunde få ur henne all vätska som hade samlats i kroppen..... men hon kom aldrig till mando. Pga all vätskesamling orkade inte hjärtat slå längre och hon somnade in.

Livet är så orättvist!

Men du är inte glömd Sara. Jag kommer alltid ha en del av dig kvar i mitt hjärta. Kommer hjälpa dig att uppfylla alla dina drömmar som du aldrig fick chansen att göra. Allting för dig älskade ängel.

R.I.P Sara Sandberg.

Ni kan läsa om henne här ----->  www.soffproppen.bloggagratis.se/2011/08/21/6085371-sa-mycket-karlek/#kommentarer

Jag känner mig inte så stabil just nu. Tyvärr. Mitt humör pendlar mellan att skratta högt för att i nästa sekund sitta med händerna för ansiktet och storgråta.

Allt som skett de senaste veckorna har mestadels varit motgångar och besvikelser och jag är absolut jordens sämsta på att hantera sådana saker. Har alltid varit det.

Skolan är riktigt jobbig. Dessutom får jag inte den hjälp jag behöver från läraren som vägrar förklara saker för mig. Sådana idioter stör mig, aaarrrgh.

Kan lika gärna avslöja en del saker nu. Den största besvikelsen av dem alla. I början av den här sommaren hade jag mailkontakt med en kille nere i Australien som jobbade på ett koalareservat. Allt började med att jag hade skickat ett random mail till honom och berättat om min passion för vildlivet varpå han hade erbjudit mig jobb där nere för deras sommarsäsong som skulle startra i slutet av oktober. Jag trodde knappt mina öron. En dröm jag haft i hela mitt liv, var det verkligen sant?
Vi fortsatte maila hela sommaren och pratade om flygbiljetter och visum hit och dit. Sedan för några veckor sedan får jag ett nytt mail ifrån honom där han plötsligt ställer in allting och säger att jag inte längre är välkommen ner dit. Vadfan? Hela mitt hjärta brister ju såklart. Har inte kommit över det ännu.

Jag har som jag skrev alltid varit dålig på att ta motgångar. När motgångar har kommit har jag då tagit till min andra livlina, maten, och börjat fiffla med det. Och så har jag hamnat inne på mandos heldygnsvård.

Under våren som varit har jag gått i terapi och försökt lärt känna mig själv lite bättre. Bli bättre på att hantera motgångar. Och visst har jag blivit bättre på det , men nu när detta skedde brast allt. Och även mitt hopp för framtiden.

............OCH DÄR NÅGONSTANS SPRACK JAG

Måste bara få in det här snabba inlägget och videon innan jag lägger mig.
Den är så himla hemsk men tyvärr sann. Bra exempel som visar på hur fruktaksvärt jäkla hemsk ätstörningar är. Lider så himla mycket med tjejen i filmen. Mina tårar rinner för henne. Men filmen är ett bra exempel på hur hjärntvättad man blir utav sjukdomen. Tror inte jag förstått det riktigt förns nu.

Dagen blev inte alls som planerat. Skulle egentligen ha träffat en mycket fin kille som jag nydligen lärt känna men eftersom mitt huvud och hals bestämde sig för att åter igen bli sjuk var jag tvungen att ringa och ställa in. Hur rolig är man att umgås med om man går runt och är sjuk , trött och orkeslös?
Jag som ville umgås med honom. Har för första gången i mitt liv hittat en kille jag verkligen tycker om och så ska jag bli sjuk så jag inte orkar träffa honom. Typiskt.

Ut var jag tvungen att ta mig ändå. Var tvungen att åka till *ddoom dooom doom* , mando. Läkaren där har ju fortfarande inte gett mig mitt intyg som jag behöver. Får inget bidrag från csn just nu nämligen. And I need cash.
Det var en lustig känsla att åka dit. Skitkonstigt kändes det. Det här var typ första gången jag inte åkte dit som patient. Och idag var faktiskt första gången någonting som det inte var kul att vara där. Första gången jag tröttnade och ville åka hem så snabbt som möjligt. Annars när jag kommit dit har jag alltid stannat och pratat med massa folk och gett folk kramar åt höger och vänster. Men det är slut på det nu. Jag har gått vidare tror jag. Det var sjukt dött där och jag såg knappt någon jag kände igen(varken patient eller personal). Skönt att ingen värkade känna igen mig. Annars brukar alltid någon känna igen mig då jag kommer och ba "heeej Sofie". Ökändis på mando. Haha.

Ska skriva en labbrapport nu och sedan sova. Godnatt mina små monster.

Hey vilket deprimerande inlägg jag skrev igår(eller var det i förrgår?). Anyway. Har inte direkt mått på topp, av många olika skäl.
Har haft riktigt mycket äcklig ångest och tjock-känslor de senaste dagarna. Tror att mitt psyke börjar komma ikapp nu och jag börjar tänka så jävla mycket. Jag har även varit sjuk med feber, huvudvärk, magkramp osv de senaste veckorna vilket har påverkat mig både psykiskt och fysiskt. Har inte haft ork till någonting och inte orkat hitta på saker om dagarna vilket har gjort så jag mest glidit runt hemma, vilket i sin tur gjort så jag blivit sådär sjukt rastlös och när jag är rastlös börjar jag tänka massa onödiga dumma tankar och så fortsätter ekkorhjulen.

Nu vet jag ju faktiskt innerst inne att jag inte är tjock. Jag är inte tjock. Inte det minsta. Men jag har gått upp en hel del i vikt under den här sommaren och det känner jag faktiskt av nu. Har inte tänkt på det förns nu i helgen och även fast jag på ett sätt är glad och stolt att jag lyckats ta mig upp så pass mycket i vikt på egen hand är det också en del av mig som tycker att det är jobbigt. För lets face it, viktuppgång kommer alltid på ett eller annat sätt vara känsloladdat. Det är det för alla med en ätstörningsproblematik.
Men sedan är det upp till var och en vad man väljer att göra av de där dumma tankarna.

Det var iallafall en bättre dag idag. Var i skolan och pluggade fysik och kemi. Det är svårt och jag känner mycket prestationskrav i skolan men jag försökte se de positivt ändå . Jag är inte och kommer aldrig bli bäst i de ämnena.

Har så himla tråkigt och ser på dokumentärer just nu. Har ingen skola  imorgon så passar på att vara uppe extra länge idag :) .



Planerna för imorgon får ni senare imorgon... Men det blir nog en bra dag imorgon med hoppas jag!*

Vet inte vart jag ska börja någonstans just nu. Vet inte ens varför jag ska sätta mig och skriva nu när jag mår såhär som jag gör nu.
De senaste dagarna har jag känt en obehaglig känsla inombords. Som att jag går omkring med en stor stenklump i magen. Känner mig rastlös, orolig, ledsen och så fruktansvärt ensam. Blir så arg på mig själv. Varför kan jag bara inte få må bra? Jag vill inte ha fler kvällar då jag gråter mig själv till sömns. Orkar inte gråta längre.

Det känns inte som att jag har någon som riktigt förstår sig på mig. Har ingen nära som jag kan prata med eller som kan krama om mig då allt känns tungt. Känner mig så fruktansvärt ensam. Många som jag trodde var mina vänner har den senaste månaden "övergett" mig och det gör så ont i bröstet på mig. De som jag trodde fanns där för mig.

På toppen av moset går skolan åt skogen. Jag kämpar och kämpar men ändå är det lika svårt. Och min lärare vill inte hjälpa mig för enligt honom ska jag "läsa mer i boken" , då kommer jag förtå. Men om jag läser och ändå inte förstår, vad fan ska jag göra då? Kanke ÄR jag dum? Blir så arg....åååååh ##%%¤#¤¤""*^*

DESSUTOM har jag ätit så sjukt mycket nu ikväll så jag ligger här i sängen alldeles spyfärdig. Lyckat Sofie, lyckat.

Okej, förlåt för klagoinlägg men ibland måste det komma ett sånt också. Bye!