Så är man hemma från resan då.
Finns så mycket jag vill skriva om. Känslorna inom mig är allt för många. Har allt för mycket tankar för att få ur mig någonting vettigt alls egentligen men jag ska försöka.

Det var en okej resa, det var det verkligen. Häftigt att gå där i staden och se alla byggnader och moskéer. Mycket annorlunda från vardagen här hemma.
Samtidigt som det ändå var väldigt jobbigt. Tyvärr. Tankarna om mat och rörelse var där dygnet runt och största delen av tiden hade jag så mycket ångest så jag inte kände mig närvarande alls. Hade stark ångest åtminstone 2 timmar efter varje måltid så jag kunde inte njuta till fullo av allt det andra vilket gjorde mig ledsen.

Försökte äta så bra det gick men jag fick nog i mig för lite om dagarna ändå vilket (såklart) ledde till enorma sug på kvällarna och jag kompenserade upp mina dagar med enorma mängder turkist yoghurt om kvällarna vilket ledde till ÄNNU mer ångest och slutade i tårar.
Det var svårt och annorlundare vid matsituationerna. Men jag gjorde det bästa jag kunde.
Jobbigt att äta ute varje lunch och middag och dessutom jobbigt att resturangägarna gick runt och "bevakade" en hela jävla tiden. Fick grymt panik över det . De menade säkert bara väl men det var sjukt jobbigt iallafall.

slänger in lite bilder någon dag nu under veckan. puss

Morning morning. Måndagsförmiddag och sitter här framför tv;n med en kopp mint-te och känner mig ungefär lika snygg som en guldhamster med stora uppsvullna kinder. Nice.

Insett att den här veckan kommer bli ganska intressant ändå. På onsdag åker jag, mamma, hennes kille och min syster ner till Istanbul över ett par dagar . Det är med blandade känslor. För.. visst kommer det bli kul att få komma bort från vardagen lite och upptäcka nya ställen. Men samtidigt kommer det bli jobbigt att behöva äta så pass mycket och regelbundet som vi säkert kommer göra där.  Har lite tappat den där regelbundenheten på sistone. Jag får helt enkelt se det som en väldigt bra utmaning. För jag älskar ju egentligen att prova nya saker. Tror Turkiet kan ha många olika maträtter som kommer falla mig i smaken. Mycket söta-sliskiga saker .
Aaa nu vet ni min vecka iallafall.


Lite fina ord sådär bara

   

Var på läkarmöta på scä igår. STOR besvikelse där. Gick ut ifrån läkarens rum med tårar i ögonen, besviken, ledsen och kränkt.
Hade hoppats på att kunna få bra hjälp. Nu. Med det samma. För jag är i så stort behov utav det nu. Men vad får jag? Jag får ha ett samtal 1 gång i veckan under 40 minuter. Förlåt men det känns som att just nu skulle det varken göra till eller från. Känns som att jag lika gärna kan skita i allting istället. För jag är i för bra skick för heldygnsvård men ändå i för dåligt skick för dagvård. Vart hamnar jag då? I någon jävla mellangrupp och får nöja mig med lite samtal ibland. Arg så jag kokar över. Jag har fan rätt till att få hjälp jag med.

Frågade om jag iallafall kudne få lite dietist-råd eller liknande just nu och få tips/råd med att komma igång med regelbundet ätande igen (för jag har tappat det nu) men nä minsann det kunde jag inte. Jag får ha samtal med min behandlare en gång i veckan under en tid och sedan kanske få mer hjälp. Men om läget är akut NU då? Om jag behöver snabb hjälp NU. Skulle fan kunna gå under och dö innan jag får dietist hjälp med mitt fysiska tillstånd.
Grät och skrek på läkaren. Ville få henne att förstå men hon värkade inte förstå.

Känner mig bara bitter just nu. Så jävla bitter. Och pappa är sur på mig för att jag "inte kämpar eller anstränger mig".  Vad fan har jag inte försökt med de senaste veckorna?

Woho! My lucky-day or something.

Denna dag kommer spenderas som vanligt, hemma i huset vilandes. Känner mig som en sån där äckligt lat fet människa som bara sitter på arslet dagarna i ända. Men jag vet att det bara är en känsla. Ska inte tänka allt för mycket på det.

Känner mig lite glad just nu för jag har lyckats hitta "Ronny och Julia" på youtube. Jag är ju en riktig sucker för julkalendrarna. Favoriten är geveholm alla gånger men tycker även om Ronny och Julia från 2000. Så nu har jag att gotta mig med i ett par timmar framöver. Sedan ska jag (om jag orkar) försöka slänga ihop någonting gott till mamma som kommer hem tidigt idag. Kanske en sockerkaka eller liknande.

Jag skulle så himla gärna vilja veta vilka som kikar in här på min blogg. Ser ju läsarstatistiken men inte vilka som läser.

Så om ni orkar ta några minuter och svara på följande;
* Namn och ålder
*Stad
*Hur ni hittade ni till min blogg
*Varför ni läser ni den
*Förhållande till mat  (har en magkänsla av att många andra med "problem" läser)

Ätstörningsvården i Sverige. Ja, vad ska vi säga om den?
Jag känner mig rätt knäckt och nerslagen just nu.  Var där tidigare i veckan på det stället dit jag sökt för ny behandling. Har visserligen fått en behandlare nu så det är väl bra antar jag. Men längre än så kom vi väl inte.
Jag hade trott att en plan hade gjorts upp för mig. Kände mig redo och full med motivation att kickstarta någonting nytt just nu i.o.m att mitt läge just nu blivit ganska mycket värre sedan jag kom hem från Sydafrika. Det är som att det mesta har rasat ganska rejält just nu och maten går sämre än någonsin. Jag känner mig inte ens sugen på saker jag brukar älska. Sitter och försöker googla efter goda matbilder jag är sugen på men hittar inte ett skit. Kan ni förstå hur min apiti är då?. Jag har fått en dipp och behöver någon som nyper mig därbak just nu.

Blev ledsen då det enda vi kom fram till var att "nu får du gå hem och sedan återkomma nästa vecka och gå på ett läkarbesök och veckan efter det göra en stepwise och SEDAN ska vi utforma en behandling"
Men hallå? Fattar ingen att jag kanske behöver någonting nu med direkten? Vore det så himla lätt att bara gå hem och skriva matdagböcker skulle jag för tusen redan vara frisk just nu? Dessutom känner jag att samtal en gång i veckan inte kommer ge mig någonting. Då kan jag likabra strunta i allting.
Och varför ska jag göra en stepwise när jag gjorde en i november veckan före Sydafrika? Förstår inte.

Så jag får väl försöka kriga ensam så länge. Försöka "hålla mig flytande", åtminstone fram till läkarbesöket nästa vecka. För jag vet att min kropp är allt annat än sund just nu så varför skulle jag inte få hjälp? Egentligen ska inte vikten behöva spela någon roll, man ska få hjälp oavsett men ändå. Vissa erbjuder en bara hjälp när man är på gränsen till döende.  Jag förtjänar min hjälp.



Så trött på allt det här. Vore det inte bara bättre om jag slapp alla sjukhus och läkarbesök helt? Vlken frihet. Vad skönt det vore. För ....egentligen vill jag ju inte alls tillhöra den där sjukhusvärlden. Egentligen vill jag bara att allt ska vara bra,