ibland när jag mår som mest skit. när världen känns allmänt skit att leva i försöker jag drömma mig bort till de stunder då jag faktiskt varit riktigt glad, då jag känt lycka, på riktigt.
jag minns en period väldigt starkt. oktober 2009. en sån jävla underbar tid.
jag befann mig nere på afrikas savanner , namibia närmare bestämt, tillsammans med ett gäng klasskompisar.

tre helt fantastiska veckor. jag levde verkligen. var så himla glad. jag fick vara bland djuren jag älskade i ett helt otroligt vackert land. minns inte att jag fällde en enda tår då jag var där nere.

om det fanns något ställe jag ville vara på just nu så vore det där. i  namibia.
så för gamla minnens skull lägger jag ut en del bilder. många är tagna av min kompis lisa som också var där nere.

                                 

vilket är ert paradis på jorden?

Vill bara kika in och säga glad midsommar!
Min dag har inte varit tiptop. Känslan av att inte kunna ha på sig de kläderna man vill ha och känslan av att vara fetast av alla i sällskapet finns ständigt där med mig. Men jag har ändå lyckats försöka slappna av iallafall en liten stund, käkat lite godsaker(fast jag ville svälta). Lite jobbigt med för mycket fulla människor också.
Har aldrig varit ett särskilt stort fan av alkohol. Folk beter sig ofta bara som svin då de har fått i sig för mycket. Jag har på tok för mycket dåliga minnen utav fulla människor. Därför blir det en alkoholfri kväll för mig iallafall.


Tyvärr kan jag inte bjuda på några kort. Det är för jobbigt att se sig själv på bild just nu. Cuz I´m a whale. Nejmen. Det är jobbigt.

Ni får en gammal bild från Sydafrika instead.
 


Jag hoppas er dag varit bra. Fina fina läsare.   

hey. vill inte sitta här varje dag och skriva om hur förjävligt allting känns nu. samtidigt kan jag inte  inte ljuga och säga att det är bra heller, för det är det absolut inte. varje dag är kämpig på ett eller annat sätt, men å andra sidan har jag aldrig trott att livet vore som en dans på rosor heller.

jag känner mig en aning desperat. orkar inte med att gå runt och må såhär dåligt med mig själv. orkar inte med den här jävla kroppsångesten. inte hur länge som helst.
läkare och övrig vårdpersonal säger att "det kommer gå över inom en snar framtid" "din hjärna kommer så småning om vänja sig vid din nya kropp". jovisst, men hur jävla lång tid ska det behöva ta? nog borde det få finnas gränser. det tycker iallafall jag. och det borde finnas en gräns för HUR dåligt man ska behöva må.
ska man behöva vara så pass äcklad över sig själv att självmord ska kännas som enda vägen ut? ska man behöva droga ner sig med tabletter för att klara av vardagen?
för kroppshatet är så stort. blir så handikappad. kan inte göra någonting utan ångest. inte använda de kläder jag vill ha, inte dusha, inte sitta ner på rumpan (måste stå på knäna lutad mot något bord), inte träffa folk och vara social. fan vad jag hatar det läget jag satt mig själv i.

jag vill ändå inte ge upp. det vill jag faktiskt inte när jag tänker efter.
jag vet också . att klarar jag mig igenom den här perioden då klarar jag ta mig tusan av allt. då har jag kommit längre i mitt tillfrisknande än vad jag någonsin gjort. då ska jag belöna mig själv med någonting stort.

förresten . kom just på. min tid på scä är nu ett avslutat kapitel. en ny remiss har skickats till ett annat ställe istället. slängs runt som en vante till olika institutioner. hur många vändor pallar man?

xoxo

Det är inte lätt. Det är inte en barnlek. Det är på blodigt allvar.
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag vill kämpa, vara den där duktiga tjejen som klarar allt men ju mer tiden går desto mer börjar jag faktiskt tvivla, tyvärr.

Ibland känns det som att jag är "menad" till att må dåligt. Aldrig få känna mig glad och lycklig.
Kanske var det skrivet i mitt DNA redan från födseln. "Denna tjej kommer få ett förjävligt liv och aldrig få kunna känna lycka".

För de senaste veckorna, månaderna, har varit de värsta på många år. Massa ångest och panik, skrik och gråt. Besök på akuten, sjukhus, avdelningar , psykologmottagningar. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet förut hade jag så fel. Det var bara en bråkdel utav hur dåligt jag sedan kom att må.

Jag är egentligen en livfull aktiv tjej med massor av planer inför framtiden. Jag har så mycket jag vill hinna med att göra under min livstid. Men den senaste tiden har jag sakta men säkert känt hur livet runnit ur sanden. Hur mina framtidsplaner och drömmar bleknat bort.

Den stora viktöknignen jag gjort har kanske fått min kropp att må bättre, men inombords har en liten bit utan mig försvunnit. Jag känner mig så fruktansvärt tom inombords. Vet varken ut eller in. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Vet inte längre vem jag är utan min smala kropp.
Jag håller på att förvandlat till en helt ny människa. En helt ny tjej, men jag vet inte om jag gillar den tanken. För jag vet inte längre vem den här nya tjejen är. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt.

Vill bara få känna mig levande som förr.
Förut var jag alltid på språng. Var aktiv. Orkade (trots att jag under perioder inte åt bra)hur mycket som helst. Var ute och gick/sprang. Jobbade häcken av mig, var social och träffade mycket folk. Nu jobbar jag förvisso ibland men vissa dagar pallar inte psyket med det så då blir jag hemma. Orkar ingenting. Knappt gå ut om dagarna. Sitter inne med min dator. Orkar inte träffa folk längre. Äcklad över mitt utseende och min nya kropp. Klarar inte av att visa mig för människor. Bara en tripp ner till affären gör mig helt slut mentalt. Hatar den här nya människan som sagt.

Jag har insett att kämpa mot en ätstörning när man är normalviktig på ett sätt är "jobbigare" än om man hade lidit av en undervikt.