Känner mig lite låg just nu. Gårdagen bjöd på ett ganska jobbigt möte . Tårarna rann och jag kände att jag tappade lite utav den styrkan jag försökt bygga upp. Maken till människa har jag nog aldrig träffat. Jag förstår inte att jag råkar ut för de värsta. De där dumgökarna. Har alltid sådan otur när det kommer till vården. Fick lust att skrika och slå på den människan. Stirra henne i ögonen och säga "fuck you".

 Jag försöker tänka på alla de fina människorna jag har omkring mig. Det är galet. Även fast jag känner mig som jordens ensammaste människa har jag samtidigt så mycket kärlek omkring mig i min närhet. Så många personer som tror på mig, hejjar på mig.

Fortsätter söka efter jobb, men utan någon vidare lycka. Jag får panik snart. Måste.Fan.Ha.Ett.Jobb.Typ.Annars.Dör.Jag
Även sökt tusentals olika statistjobb de senaste dagarna. Även där lyser allting med sin frånvaro. Har en god vän till mig som är påväg att lyckas inom TV-branschen. Ska inte ljuga , jag är en smula avundsjuk. Skulle också vilja få vara med om de sakerna hon får vara med om. Men hon har å andra sidan verkligen förtjänat allt det. Någonting som jag tydligen inte gjort.

Jag skulle bara vilja få känna mig viktig för en gångs skull. Betydelsefull. Jag vill betyda världen för någon människa. Skulle vilja förändra någons liv.

  pics from greenalund. rockbjörnen 2013.

Jag kan inte riktigt med ord beskriva min dag. Jag har haft en helt magisk dag. Helt klart topp 3 under sommaren, eller förresten, top 3 under hela året hitills. Jag har känt mig glad och lycklig idag. Skrattat från hjärtat. Jag är så glad att jag valde att inte helt ge upp i våras, att jag valde livet, även om det gör ont ibland.
För det första har jag träffat Angelica som jag inte sett på år och dagar. Jag insåg idag att jag saknat henne riktigt mycket. Och jag är så glad att hon ville hänga med mig idag. Vi var på Grönan för att se årets upplaga utav Rockbjörnen. Ett pris till svenska artister för er okunniga.

Innan själva konserten(kan man säga så?) fick vi ett par timmar att spendera på Grönan. Och eftersom att det var vardag var köerna minimala och vi kunde rusa in och ut på alla möjliga attraktioner. Hade glömt bort att det var vardag nu eftersom jag för tillfället inte har något jobb. Dagarna flyter liksom in i varandra. Det hade lika gärna kunnat varit söndag idag. Eller fredag.

Trotsade min rädsla och åkte eclipse. Och jag som är höjdrädd. Hur tänkte hon där kan man ju undra men det gick faktiskt hur bra som helst. Även fast jag befann mig cirkus 100 meter upp i luften. Men det var rent utav härligt. Jag tror jag har funnit min nya favorit åk-attraktion nu.

Sedan kom konserten (?) då. Underbart. Mer än underbart. Uppfyllde mer än mina förväntingar. Åter igen tack Angelica att du hängde med. Jag kan inte riktigt säga vem som var bäst. Alla var bra på sina sätt. Vi stod väldigt långt fram och såg rätt bra.

Efterråt fick jag träffa en speciell person jag beundrat och sett upp till väldigt länge. En person vars resa inspirerat och peppat mig till att välja livet. Sanna Bråding. Jag trodde knappt mina ögon då jag faktiskt fick gå backstadge och träffa henne. Prata med henne. Vad har jag gjort för fint för att förtjäna det? Jag vet inte om ett hjärta kan sprängas utav lycka. För just nu känns det så. Jag behövde den här kvällen.
Även om det kommer komma jobbiga dagar framöver och ångesten kommer knacka på ska jag försöka leva på alla dessa känslor jag känner just nu.

"För jag ska inte dö nej" "det är aldrig över för mig"  (var bara tvugnen att citera lite Håkan Hellström låtar, tyckte de passade bra in här som slut på detta inlägg)

Känsligt och laddat ämne för mig. Eller det är det nog förresten för alla. För....finns det någon som egentligen tycker att det är kul, trevligt att hetsäta? Tappa kontrollen helt och bara vräka i sig allt som kommer i ens väg.
Jag kom in i ett extremt dåligt mönster med hetsätningar för ungefär 4 månader sedan. Egentligen så var det nog inte så konstigt att jag började hetsäta eftersom min kropp bokstavligt talat SKREK efter föda då jag hade svultit mig själv så länge. En del utav mig skäms för att berätta detta medan en annan del vägrar att skämmas. 

Mina dagar var verkligen kaos. Åt ALLT jag kom åt.    

Jag åt tills jag inte längre kunde stå upprätt. Åt tills det fysiskt inte gick att få ner mer. Tills jag mådde riktigt illa.  Kunde helt enkelt inte sluta. Jag åt mat för 2-3 dagar under loppet utav några timmar. Jag fick sådana plågsamma magsmärtor utav all mat. Blev ofta så matt och svimfärdig så jag brukade falla ihop. Matkoma kan man verkligen snacka om. 

Och även om jag faktiskt inte ville fortsätta äta längre så kunde jag inte stoppa mig själv. Det var som att någon annan hade tagit över min hjärna. 

   


Mina föräldrar blev tillslut tvugna att låsa in all mat vi hade. Det var nästan så att de övervägde att sätta hänglås på kylskåpet. Bara för att hindra mig ifrån att äta ihjäl mig själv.
Jag började hantera ALLA mina känslor jag hade med mat. Var jag glad åt jag. Var jag ledsen åt jag. Var jag upprörd åt jag. Var jag trött åt jag. 

 

Som tur var så blev det bättre och bättre men det var några veckor som var helt fruktansvärda.

Jag vet att ni är fler där ute som varit med om liknande saker. Och vad jag vill säga till er är. SKÄMS INTE. Och jag förtstår om det är svårt att ta till sig eftersom just hetsätningar är så skambelagt. Att det inte är någonting man ska prata om. Men samtidigt är det en sån vanlig grej. Många lider utav det. Speciellt vanligt är det efter en längre period utav svält/dåligt ätande. Kroppen är smart och den vill ta igen för den näringen den inte fått tidigare. Jag önskar bara att jag hade förstått det DÅ när jag var mitt uppe i det. Att någon skulle lagt sin hand på min axel och sagt "det är okej Sofie, du SKA inte skämmas".


Och OM ni råkar hetsa/överäta snälla försök att INTE kompensera det dagen(arna) efterråt, det gör bara saken värre. Då hamnar ni bara åter igen i det där onda cirkeln igen och det blir ÄNNU svårare att ta sig ur.  Anklaga INTE er själva för mycket om det skulle hända att ni hetsade någon gång. Att begå misstag är mänskligt. Ingen kan vara perfekt. Alla får bakslag.

Ny vecka. Nya möjligheter.
Blev av med mitt extrajobb förra veckan så det var en rätt jobbig vecka. Så nu är jag i full gång med att söka nya jobb igen. Ska ut på jobbjakt med Angelica på fredag, haha. Funny funny.
Ska även imorgon bege mig ut på äventyr och åka runt till diverse tv-produktionsbolag och dela ut statist cv:n. 
Har nästan saker planerade varje dag den här veckan och det är bra. Blir lite gladare i själen när jag har saker att göra och är på språng.

Har levt lite som en hamster den senaste veckan. Varit uppe länge om nätterna och sovit om dagarna. Inte med flit men har bara haft så sjukt svårt att somna. Ofta ligger jag i timmar och funderar och sedan inser jag att klockan vips är 05.00 och att solen börjar gå upp. Somnar jag då? Nej, då blir jag piggare istället.
Suck. Ibland känner jag bara såhär
      


Nu ska jag sluta med att blogga och istället knarka arbetsförmedlingens hemsida. Chao.

Sitter här ensam hemma med ett glas cola och en marabou starbar. Det får mig att tänka tillbaka på en händelse i våras. I mars rättare sagt. Jag var med på en reklamfilms inspelning för marabou sorten starbar. Jag brukar älska sådana saker men denna gång var det bara hemskt. En riktigt jobbig upplevelse.

Filminspelningen utspelade sig ombord på en buss. Jag var så fruktansvärt mager och svag vid detta tillfälle. Minns hur jag hackade tänder och frös ända in i benmärgen när jag var påväg mot inspelningsplatsen. Lager på lager med kläder. Två tjocka fleesetröjor under min dunjacka. Iallafall. Det var ganska mycket folk på plats inne i bussen och jag blev placeras ganska långt bak där jag skulle stå upp och hålla i en ledstång medan bussen körde omkring inne i stan. Tror vi filmade i fyra, kanske fem timmar non stop. Vi fick dessutom inte någon påfyllning, varken dricka eller käk ombord på inspelningsplats. Så dåligt som jag mådde. Efter två timmars stående började jag må riktigt illa. Jag började se suddigt och min kropp började skaka. Jag trodde jag skulle falla ihop mitt ibland allt folk.

Jag minns att jag sa till en tjej som stod bredvid mig som jag pratat lite med ibörjan av inspelningen och sa till henne att jag inte mådde bra. Jag var vit som ett lakan i ansiktet. Minns att hon lyckades få tag på den statistansvarige. Hon kunde tyvärr inte göra någonting just då eftersom de precis skulle påbörja en ny scen. Så jag höll ut....någon timme. Mer gick inte. Efter det kunde jag äntligen kliva ut ur bussen. Jag minns att jag gick bakom en buske och spydde. Sedan fall jag ihop utav utmattning. Det var hemskt. Dessutom skämdes jag så inför alla andra. Kände mig som en idiot.

      

Ibland tror jag att jag blev så sjuk som jag blev pga mitt enorma uppmärksamhetsbehov.
Jag har alltid velat vara hon i rampljuset. The centre of attention. Har alltid velat vara den som fått mest uppmärksamhet. Det märktes redan i småbarns-åldern. Och det där har följt med mig hela livet. Har tagit alla chanser jag kunnat för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Då jag gått in i behandlingar har denna egenskap bara gjort allting värre. Gjort mig sämre. Sjukare.
Jag lärde mig ganska snabbt att ju sjukare man var desto mer vård och omsorg fick man.
För det är ganska självklart att en person med livsfarligt låg vikt som ligger med sond får mer uppmärksamhet än en normalviktig person som mår dåligt men äter hyffsat okej. Tyvärr. Därför försöker jag vara så sjuk jag kunde, för då skulle jag ju få ännu mer uppmärksamhet.

Jag har haft så lågt självförtroende och självkänsla att det har känts som att den enda möjligheten för mig att få uppmärksamhet på har varit genom att göra  "dåliga" saker. Som att mina bra egenskaper inte räckt.

Jag minns särskilt en händelse i vintras då jag var på samtal hos min behandlare på scä. Det var någon vecka efter min Turkiet-resa och jag hade gått ner mer i vikt. Min vikt var då livsfarligt låg. Satt inne på behandlarens rum och började må dåligt. Kände mig yr och vimmelkantig. Jag sa det till henne. Hon tog min puls, fick en oroad blick i ögonen och sekunden efterråt gick hon och hämtade en näringsdryck som hon tvingade i mig.
Det var inte kul att bli itvingad drycken men jag minns hur "bra" det kändes då jag märkte att hon blev oroad. Det var som att jag fick kickar utav det. Som att jag blev hög på droger.


Så jag fortsatte tappa i vikt och jag NJÖT varje gång jag märkte hur oroade folk blev. Njöt över den stora uppmärksamheten jag fick. Det är ett utav mina största problem och jag jobbar fortfarande med det varje dag. Jobbar på att försöka få uppmärksamhet av "bra" saker men det är svårare än ni tror.

Är jag den enda? Det måste finnas fler där ute som är/varit som jag.

Jag ska inte klaga på dagen. Har haft en bättre dag än på länge. Visserligen började det kanske inte toppen men slutade ändå bra. Jag har spenderat eftermiddagen/kvällen med två gamla gymnasievänner. Två helt underbara personer. När jag är med dem kan jag ha som en fristad och lämna problemen bakom mig för en stund. Jag blir en helt normal ungdom som alla andra. Slipper älta alla problem och bekymmer.

Det finns två sorters människor. De som gör en trött, nedstämd och tar energi, energitvjuar. Och de som gör en glad, får en att gå framåt och ger energi, energigivare.
Ni vet när man har umgåtts med en person och kommer hem helt trött och slutpumpad på energi. Så ska det inte vara. En träff med någon ska inte kännas som ett helt maratonlopp. Då är någonting galet. Man ska inte längta efter att träffen ska vara över. Mina vänner är energiGIVARE. Har fått skratta så mycket idag och även fast klockan är mycket har jag massvis med energi i kroppen.

Vi har varit och käkat på en vegatarisk resturang och avrundat det hela med en promenat i stan. Jag har inte riktigt insett hur vackert det är i Stockholm. Men jösses alltså.

Det är vid dessa ögonblick jag förstår varför jag kämpar.