Juli
Jag började våga mig ut lite mer. Försökte ignorera min kroppsångest och hitta på roliga saker som skulle få mig att inte tänka så mycket. Jag började jobba på Stockholms katthem som jag gjort tidigare i mitt liv och katterna där fick mitt hjärta att börja bulta igen och fick mig att börja se på en framtid igen.   
Mitt hjärta Emma kom till mig över en helg och vi hade det jättemysigt. Promenad på stan, skansenbesök och bad. Jag kunde fokusera lite på annat när hon var vid min sida. Den värsta ångesten höll sig borta då.

     

Augusti
Mitt jobb på Karolinska slutade och jag föll åter igen ner i den där gropen av meningslöshet där jag kände att jag varken hade ett liv eller en framtid. Jag är en som ständigt vill ha saker på gång och när jag inte har det kommer paniken igång.
Jag började ta kontakt med Angelica igen efter ca 1½ år ifrån henne. Jag var nervös. Skulle det kännas som förut? Var det ens möjligt att återuppta kontakt igen? Vi träffades och spenderade en heldag på Grönalund där vi såg på Rockbjörnen. Det var fantastiskt. Vi hade superkul och jag insåg hur jävla mycket jag saknat henne. Jag fick även kontakt med en stor förebild till mig, Sanna bråding.

 

September
Jag började återkomma lite till livet igen. Månaden startade med att jag åkte ner till Emma för att överraska henna på hennes födelsedag. Det var riktigt roligt och jag hoppas hon blev glad. Sedan började jag även ta  upp statistandet som jag höll på med för några år sedan. Jag insåg snabbt hur mycket jag tycker om den där underbara branschen.

Jag träffade många roliga nya människor denna månad. B.la . Jonas, en helt superhärlig kille som nu blivit en utav mina närmsta vänner. Jag gjorde mycket tv-jobb åt programmet Partaj och även lite för Hellenius Hörna.

   

Oktober
Jag fortsatte med skådespelar/statistjobben. Jag valde även här att påbörja en behandling på Capio där jag gick 2-3dagar/veckan. Jag var väldigt skeptisk till en början och kände mig inte "värd" en plats där, speciellt eftersom jag nu låg på en normalvikt. Men jag provade ändå och märkte snabbt hur bra jag tyckte att det var.

Fick i samband med detta nytt jobb, på min kompis djuraffär där jag hjälpte till ibland.

  I slutet av oktober var jag med om ett fruktansvärt trauma som än idag påverkar mig.

November
Var väldigt ledsen och nedstämd pga traumat som hänt mig. Mådde så dåligt att jag åter igen tog en överdos tabletter och hamnade på akuten. Kände mig misslyckad och äcklig. Tappade hoppet om livet, igen.

Tog en paus ifrån Capio och hade någon vecka då jag bara låg i sängen. Tack vare otroligt fina vänner som försökte få med mig på roliga saker orkade jag leva vidare. Jonas och jag började en skådespelarkurs som var hur rolig som helst och drog även med mig på diverse inspelningar hit och dit.

 

Året har varit en riktig berg och dalbana. Jag har haft väldigt mycket otur kan man säga. Men, what doesn´t kill you makes you stronger som det står högst överst på min blogg.


Januari
Jag var nyligen hemkommen från Sydafrika, min resa jag hade längtat efter så mycket men som tyvärr inte gick som jag hade tänkt mig. Jag var ledsen, kände mig besviken och tom i hela kroppen. Kände mig så misslyckad. Det värsta var att jag inte riktigt hade någon plan för den närmsta framtiden. Inget jobb som väntade eller ingen skola. Den enorma tomheten jag kände fick mig att ta till det jag kunde bäst, att svälta mig själv. Sagt och gjort. Jag satte upp målet i mitt huvud "hur länge kan jag klara mig utan att äta" och levde efter det.

Det var en väldigt tråkig och ensam månad. Och en kall månad. Min kropp frös något fruktansvärt mycket då jag inte åt. Några veckor in i januari bestämdes det att jag skulle börja på SCÄ. Fick en kontaktperson där och började gå på öppenvårds samtal som inte gjorde ett skit egentligen ärligt talat.
Efter nästan en månads fasta började min kropp åter igen säga STOPP och kaliumvärdet började skjunka rejält vilket ledde till att jag lades in på medicin över en dag.

 

Februari
Svälten fortsatte..... jag fortsatte även på SCÄ men blev besviken på dem då det enda jag erbjöds var ett fjuttigt samtal i veckan, när jag kanske egentligen vid detta tillfälle hade behövt heldygsnvård.
Jag lyckades få ett deltidsjobb på Karolinska Sjukhuset som djurvårdare med försöksdjur genom en gammal klasskompis vilket gjorde vardagen lite ljusare. Dock var jag väldigt svag i kroppen så jag kanske inte direkt gjorde ett sånt bra jobb. Det gick rätt segt för mig och jag fick ta mycket pauser.

Den 21a fyllde mamma år och jag, mamma, min syrra och mammas kille åkte till Istanbul över några dagar. Jag minns resan både som bra och dålig. Det var väldigt intressant att se alla moskeér och kyrkor och jag gillar att det var så annorlunda än i Sverige. Samtidigt som resan förde med sig mycket ångest. Jag vågde inte äta utav maten där eller prova några nya saker. Vi gick hela dagarna så jag hade verkligen behövt maten men vågade inte stoppa någonting i munnen. Tankarna om mat och rörelse fanns ständigt där.
Om kvällarna fick jag sånt enormt sug så jag började överäta turkisk yoghurt på vårat hotellrum och ångesten kickade igång direkt.

   

Mars
Det finns absolut ingenting bra med denna månad. Bara mörker. Min vikt fortsatte sjunka och jag nådde ett bmi under 13 , lägre än på länge. Jag började nog själv bli rädd här tror jag och efter ett möte på SCÄ insåg även dem att jag behövde mer hjälp än bara öppenvårdssamtal. Dock var det kö till allting, lång kö. Jag gjorde inte mycket om dagarna. Jag orkade bara jobba 2 dagar i veckan, och då halvdagar. Det svartnade ofta framför ögonen på mig, jag var helt tömd på energi. Jag tänkte bara på döden. Tänkte att "jag kommer dö snart". Var fruktansvärt deprimerad.

Började "äta" igen. Så istället för totalfasta började jag "utmana" mig själv med att äta en dag i veckan iallafall. And so i did. Problemet var bara att den dagen jag väl "fick" äta så vräkte jag i mig allt jag kom åt. Inte konstigt då kroppen gick på svält.
Behandlaren på SCÄ skickade mig på ett läkarbesök. En helt underbar läkare som berättade för mig och min mamma att "det var allvarligt nu" och att jag egentligen borde läggas in på en medicinsk klinik pga min svåra undervikt. De satte mig i kö till deras heldygnsvård. Fick även hot på mig om LPT men tack vare att mina värden i kroppen just då var helt okej behövdes inte något LPT skrivas. Tur för mig.

 

April
Även denna månad var katastrof.
Jag blev så jävla rädd när läkaren hade berättat för mig och mamma om tvångsvården så jag bestämde mig för att "börja äta lite mer". Dock kunde jag inte sluta när jag väl hade börjat äta vilket gjorde mig livrädd. Jag har alltid kunnat "stoppa" mig själv förut men nu gick det inte. När jag väl åt så vräkte jag i mig mat vilket gjorde mig ännu mer rädd för att börja äta.
Jag utökade nu mina "ät" dagar till tre dagar i veckan istället för en, och dessa tre dagar åt jag extremt mycket. Det ökade intaget av mat bidrog till att jag började gå upp i vikt. Jag fick ångest och panik då jag märkte det. Allting gick så himla fort. Det var som att jag gick och la mig och vaknade upp dagen efter i en helt ny kropp. Jag gick kanske snabbt upp 10kg på två veckor och när jag hade insett det blev jag så ledsen att jag tog en överdos av tabletter och hamnade på sjukhus.


Maj
Jag fick komma till en psykiatrisk klinik efter min överdos. Blev kvar några dagar och lyckades sedan skriva ut mig själv. När jag kom hem därifrån eskalerade min hetsätningar. Jag blev sjukskriven från jobbet 3 veckor och hetsåt varje dag. Den här perioden var fruktansvärd. Jag åt och åt tills jag var så mätt så jag inte kunde stå upprätt. Jag fortsatte äta tills jag började spy och sedan somnade. När jag vaknade några timmar senare fortsatte det likadant. Äta, spy, sova, äta , spy , sova. Jag gick upp yttligare 15kg. Nådde normalvikt och det kändes hemskt. Värre än värst. Kände mig så äcklad över mig själv och vågade knappt lämna huset.

SCÄ skrev ut mig då det fick reda på min överdos. De tyckte att jag var "för ledsen" för att få vård hos dem. Eh!?!

Juni
Mycket kroppsångest under denna månad.
Det hände inte så mycket alls. Jag fortsatte jobba mina nu 3 dagar på Karolinska men annars var jag väldigt osocial.

Här kommer fokus riktas på mina första år på gymnasiet. Tiden då jag började få sjukdomsinsikt och insåg att jag hade problem.

Del 5 , de första gymnasieåren
Som ni läste tidigare så var jag väldigt negativ till att byta skola. Jag var rädd för allt de okända och vad det innebar. Höll mig mycket hellre till det som jag var van vid. Jag var även rädd att jag skulle bli ännu mer utanför i den nya skolan.

Jag valde djurgymnasiet(till mina föräldrars protest) då jag alltid tyckt bra om djur. Djur dömmer en inte. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vilka kläder du har. Det enda viktiga för dem är att du tycker om dem.
   
Det gick faktiskt bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag trivdes bra i klassen och hittade ganska snabbt två stycken tjejer jag började umgås med. Känslan av att känna att man "tillhör" en grupp var helt magisk.
Även lärarna var trevliga och bra. Allting kändes bra till en början. Läxorna blev t.o.m roliga att göra. Allt blev så mycket enklare när man trivdes i skolan. Jag spenderade även mycket fritid i skolan. När lektionerna var slut för dagen satt jag och mina två vänner ofta kvar i skolan och pluggade eller bara umgicks.

På helgerna jobbade jag mycket på Stockholms katthem där jag trivdes bra. Köpte även hem min katt Fiona därifrån december 2007. Min lilla ögonsten.
     

Jag fuskade och ljög så mycket vid alla matsituationer. Jag låtsades vara normal inför alla andra men när de tittade bort slängde jag massor med mat. Jag ville inte värka konstig men det jag inte förstod då var att mina udda matbeteenden var det som gjorde att folk uppfattade mig som konstig.

Efter ett år av matsmuggling och lögner orkade jag inte "dölja" mitt konstiga beteende längre utan ingås att "jag behöver faktiskt hjälp", det jag håller på med är inte normalt eller friskt. Så jag gick till en utav mina mentorer som jag hade väldigt stort förtroende för och berättade allting. Om mina år i tidigare behandlingar och om hur jag gömde mat och dolde saker för mina klasskompisar. Jag grät när jag insåg att jag var sjuk.

 
Min mentor skickade mig till skolsköterskan som senare hjälpte mig att komma i kontakt med Mandometerkliniken. Jag drog mig verkligen för att söka dit men gick tillslut med på att komma på ett bedömningssamtal. Så våren 2009 åkte jag dit, träffade läkare och behandlare , fyllde i en massa papper samt åt på en mandometer för första gången i mitt liv. De tyckte att jag skulle börja på deras dagvårdsbehandling.

Samtidigt denna våren skulle jag ha skolpraktik på Furuviks djurpark under 5 veckor så pga jag var rädd för att inte kunna genomföra praktiken så valde jag den istället för att börja på behandling. Det blev 5 riktigt tuffa veckor och jag var riktigt deprimerad och ledsen. Åt väldigt dåligt, hade börjar sellektera bort livsmedel igen och överlevde mest på yoghurt, saft och mackor. Samtidigt som jag slet och jobbade häcken av mig på praktiken. Jag var ofta svimfärdig under dagarna.

 

Jag höll även på att planera min nästa praktik tillsammans med 4 klasskompisar. En praktik som skulle ta mig ner till Namibia , Afrika, för att jobba med vilda djur. En utav mina barndomsdrömmar. Pga jag hade berättat om mina ätproblem och även tappat lite i vikt var många väldigt osäkra på OM jag skulle få åka iväg till Namibia eller ej. Jag var dock bestämd och envis som en åsna. Jag skulle iväg. Ordet "nej" fanns inte på kartan. Och som sagt, jag fick min vilja igenom tillslut och den 3e oktober 2009 åkte jag iväg på det som skulle bli mitt största äventyr någonsin. Det jag då inte visste var att när jag kom hem därifrån skulle ett riktigt helvette börja. Men mer om der senare.

  

Är hos kusinerna nu, i Gbg. Har varit här ett tag nu och innan dess har dagarna spenderats hos mammas killes föräldrar. Jag var från början spänd och glad för att få åka iväg och fira jul borta. Men nu med facit i handen så hade det varit lugnare och skänare att få vara hemma. För det blir en helt annan anstängning att vara borta hos andra (även om det är släktingar). Man känner sig inte lika hemma och allting blir jobbigare. Det blir jobbigare att handskas med problem och blir man ledsen kan man inte gå undan och gråta på samma sätt som hemma.

Jag känner mig också alltid så "i vägen" när jag är här. Som att jag inte tillhör resten utav släkten. Som att jag helt enkelt inte passar in. Passar jag någonsin in någonstans? De andra har kul och trivs i varandras sällskap men inte jag.

Har ingen fin bild eller något att lägga ut, sorry. Men när jag kommer hem ska jag fortsätta skriva på "historian" samt göra en sammanfattning utav 2013 som varit ett väldigt revolutionerande år på flera sätt.


  

Dagen före den stora dagen. Den man alltid längtade till som barn. Nu är det väl inte lika stor grej längre.
Firade dessutom "mini jul" för två dagar sedan med paketöppning, julbord och hela köret så morgondagen blir nog inte så stor. Är dessutom redan trött på julbord, haha. Hur ska den här veckan gå? Efter veckans slut kommer jag inte ens vilja se en prinskorv, sillbitar eller vörtbröd.

Min dag har rullat på ovanligt snabbt. Dagen började med ett besök hos psykologen as usual. Det sades inte så mycket vettiga saker alls ärligt talat. Bara bita ihop och se glad ut. Eller något..
Sedan var jag förbi och lämnade ett litet brev till min behandlare. Haha asså jag och brev. Jag blev typ känd som "hon som skriver brev till alla" på gymnasiet. Men jag älskar det. Älskar att skriva små uppmuntrande brev till folk. Det blir alla glada över.
 

Eftermiddagen har spenderats med två fina vänner. Jag är seriöst så jäkla tacksam över att jag ens har någon vän över huvud taget. Jag är liksom inte vad vid det. Jag var ju hon den där ensamma utan vänner, och nu plötsligt har jag vänner. Tror jag. Hoppas jag.

  Nu laddar jag ändå upp inför julafton med bingolottos uppesittarkväll som tusentals andra människor här i vårt avlånga land.

   

Nu kommer jag berätta om min högstadieperiod som var riktigt jobbig. What can I say, jag var helt rubbad i huvudet under den perioden.

Del 4; Högstadiet

Jag fick äntligen börja skolan igen, efter sammanlagt ett år på olika behandlingar. Jag kände mig så himla glad. Såg fram emot att börja det normala livet igen. Men då jag kom tillbaka till skolan värkade det som att folk hade ändrat synen på mig. Jag hade varit borta så pass länge att folk bara tyckte jag var konstig när jag kom tillbaka. Folk såg mig som ett freak. Ett missfoster. En konstig person helt enkelt. Och jag blev åter igen utanför. Trots att jag vid flera tillfällen försökte ta mig in i gänget igen så lyckades jag inte särskilt bra. Ingen förstod varför jag hade varit borta så länge. Ingen förstod att jag var sjuk, de tyckte enbart att jag var konstig.
Killarna skrek "jävla anorexioffer" åt mig i korridorerna och ute på rasterna.
   

I slutet på 7an lärde jag känna en tjej ifrån parallellklassen. Hon var den första på länge som jag fick riktigt bra kontakt med och hon var inte taskig mot mig som de andra. Hon dömde inte ut mig, hon ytnyttjade inte mig.
Vi pratade mycket och hon berättade för mig att även hon hade ett förflutet med ätstörningar och att hon kunde förstå mig. Hon berättade även att när hon hade sina värsta ångestattacker brukade hon skära sig, för det hjälpte tydligen. Jag blev nyfiken och intresserad. Hur skönt skulle det inte vara om all ångest försvann? Så jag började skära mig. Först blev det bara litegrann men efter en period var jag fast. Beroende. Det gick inte en dag utan att jag skar mig. Att se blodet rinna fick mig att känna mig lugn på något sätt.

 

I 8an fick vi en ny lärare i skolan, Pernilla. Hon skulle från början vikariera för en annan lärare men blev kvar på skolan ganska länge. Jag hade henne i engelska och idrott. Jag tyckte om henne från första början, hon var så himla speciell. Och hon var så snäll mot mig. Hon såg mig. Brydde sig. Jag var så oerhört lättpåverkad under denna tid och jag sög åt mig allting. Så fort någon person var lite snäll mot mig så blev jag så oerhört tacksam och ville göra vad som helst för att den personen skulle stanna hos mig. När jag märkte att Pernilla var snäll så började jag mer och mer se på henne som en vän istället för en lärare. Jag fick seriöst för mig att vi var kompisar. Det hela gick snabbt över styr. För jag blev så oerhört svartsjuk och arg så fort Pernilla riktade uppmärksamheten mot någon annan i min klass. Hon skulle bry sig om mig, bara mig.

Jag gjorde ALLT för att få Pernillas uppmärksamhet. Väldigt dumma och fula saker. När vi hade origentering i skogen på idrotten hade jag skurit upp mina armar lite extra kvällarna innan och såklart så använde jag då även kortarmat när jag sprang i skogen, bara för att Pernilla skulle få syn på mina armar och bry sig om mig.
Jag minns även en gång efter idrotten då jag fall ihop i omklädningsrummet. Jag hade nämligen tagit en överdos utav tabletter den morgonen. Precis som jag hade önskat kom Pernilla och tog hand om mig samt åkte in med mig till sjukhuset. Jag kände nångonstans inom mig en sjuk glädje, kände att jag hade lyckats nu. Att få bli omhändetagen utav henne på det sättet hade varit ett utav mina "mål" . Även där växte mitt andra beroende fram. Överdoser.

Förlåt Pernilla. Jag skäms så oerhört för vad jag gjorde mot dig. En vacker dag ska jag söka upp dig och be om förlåtelse.

Då jag blev så väl omhändetagen av Pernilla efter den första överdosen och mitt huvud mindes det så gjorde jag kort därpå ännu fler överdoser. Om jag verkligen ville dö? Jag vet inte riktigt. Ibland kände jag mig så deprimerad, förvirrad, ledsen och ensam att jag ville det, men mest av allt ville jag väl bara få bli sedd kanske? Eller bara få komma bort från den jobbiga vardagen jag levde i?

 

Vid höstlovet i 9an fick klassen beskedet om att Pernilla var gravid och skulle gå på mammaledighet efter jullovet. Alla andra grattade henne och var glad för hennes skull medan jag satte mig ute vid kapprummet och grät. Jag var helt förtvivlad. Förstörd. Pernilla fick bara inte sluta. Hur skulle jag någonsin klara mig om hon inte fanns kvar? Jag hatade hennes ofödda barn som kom och förstörde allting. Jag trodde på riktigt att min värld skulle rasa utan Pernilla. Så jag gick in i en djup depression.


Maten, som under åren i högstadiet hade börjat funka helt okej blev nu sämre igen och lusten för att börja svälta sig igen ökade enormt. För då kanske hon skulle se mig igen? Resultatet av det blev bara fler besök hos skolsystern och jag fick inte alls den där uppmärksamheten som jag strävade efter. Var ofta ledsen och grät varje dag.

Jag grät även floder på skolavslutningen i 9an och var ledsen över att behöva lämna min gamla grundskola och börja gymnasiet. Jag var rädd för den stora förändringen. För även om jag inte hade så mycket vänner i grundskolan så hade jag ändå gått där i 9 år och kände en viss trygghet där. Jag kände de flesta lärarna och var rädd för att lära känna nya människor.
 

Hola!

Jag försöker att inte skriva allt för mycket om min sjukdom just nu eftersom jag inte vill skapa någon dålig stämning här. Det finns inte heller så mycket att säga. Inga direkt stora nyheter. Jag går kvar i min nuvarande behandling och lär göra det ett tag fram in på nästa år. Och jag måste även börja inse att det faktiskt finns ett liv utanför alla behandlingar också. Det kommer att ta slut en vacker dag. Jag kommer så småning om skrivas ut och måste facea det normala oskyddande livet utanför sjukhus och behandlare som står vid ens sida. Jag måste lära mig att klara mig på egen hand. För helt ärligt, vem vill egentligen leva ett liv där man ständigt åker in och ut på sjukhus, ständigt går i behandling eller ständigt behöver uppsyn av en behandlare/läkare/psykolog. Det är inte det livet går ut på.

Jag har däremot skaffat stöd i form utav en mentor från föreningen Frisk & Fri.
www.friskfri.se .
En person att ses och prata med. Inte en som ska vara skyldig över min behandling utan mer en vän som kan stötta.  En vän som dessutom själv varit inne i sjukdomen (men som nu är frisk)och som vet hur man mår.

Träffade min mentor i eftermiddags över en fika och det var helt fantastiskt underbart!
Vi klaffade perfekt och jag tror (hoppas) att jag har funnit en ny bekantskap. Det kan låta fjantigt i vissas öron men hennes ord gick rakt in i mig och det kändes som att jag fick en riktig boost. Hennes ord betydde mycket för mig och hon sa så bra saker. Jag hoppas vi träffas fler gånger.

STORT tips till alla er (som är sjuka) därute , skaffa en mentor. Det kommer att göra mycket för en. Dock ska man helst ha en pågående behandling vid sidan om så att inte mentorn behöver ta på sig allt ansvar för ens hälsa.

Medan jag laddar upp inför nästa "historia-inlägg" får ni lite udda fakta om mig.

1# Jag kan sjunga med stängd mun.

2# När jag var 11-15 hade jag en liten svart kanin som hette Max. Han dog utav inälvsparasiter.

3# Jag var livrädd för att få glasögon när jag var liten så jag brukade alltid tjuvkika in i skolsysters rum på den där tavlan där man gör själva syntestet och memorerade bokstäverna.

4# Det var en myra som byggde bo i mitt öra när jag var liten.

5# Jag kan inte se skräckfilmer utan att drömma mardrömmar nätterna efterråt.

6# Jag var riktigt duktig på origentering när jag  var liten och har vunnit priser för det.

7# Några utav favoritprogrammen när jag var liten var Arthur, Dr Mugg , Dr Cosmos och Rea.

8# Jag hade en period i mitt liv då jag brukade sitta och äta i duchen om kvällarna.

9# Jag gråter till alla sorliga filmer. Så fort det blir lite känslor i filmerna rinner mina tårar.

10# Min bardomsdröm var att bli delfintränare på Kolmården.

11# När jag var 12 färgade jag håret för första gången, rött.

12# Jag har tagit om mitt hål i näsan 2 gånger.

13# När jag var 13 hade vi en utbytesstudent från Polen som bodde hemma hos mig 1 vecka. Hon var speciell.

14# Jag tycker dokusåpor är väldigt roande. Big brother, Paradise Hotel, Robinsson m.fl

15# Jag var besatt av min lärare i 8an. Skrev dikter till henne. Dyrkade henne.

16# Jag har övernattat under bar himmel ute på en savann i Afrika.