Alla inlägg under januari 2014

Av Sofie - 31 januari 2014 02:18

Ligger åter igen vaken, haha. Fast jag börjar faktiskt vänja mig nu. Sömnbarometern de senaste dagara; tis-on 4 timmar, ons-tor 2 timmar och jag ska upp om ca 3½ timme. Känner att det går bra här. Blir en aning frustrerad då mitt humör inte är det roligaste att ha å göra med om dagarna. 

I måndags sov jag dock 15 timmar istället och lyckades sova bort hela min dag på capio. Haha. Det var ett roligt samtal mellan mig och min behandlare på onsdagen när hon ringde mig och frågade varför jag inte kom på tisdagen. -- "Varför kom du inte hit?" 
- "Nä, jag sov".
 


Om någon har tips på hur man kan sova bättre så vore det bra! För jag har provat SÅ mycket. Verkligen allt känns det som. Fast jag vet att jag inte är ensam om detta då min fina vän Denise och har dessa problem. 

Planen för helgen är att jag ska provjobba om jag mår tillräckligt bra för det. Ska jobba som demopersonal i någon matbutik och dela ut gratisprover. Ska även provjobba på Cupcake STHLM någon dag. 



  

Av Sofie - 26 januari 2014 20:06

Vill dela ett klipp på min allra finaste Jonas när han tränar kampsport.

Han är så grymt duktig så det är nästan lite skrattretande och han kommer bli någonting stort i framtiden. Känner så mycket inför den här killen. 

Av Sofie - 26 januari 2014 19:32

Idag har jag varit och lunchat med två fina vänner, Emma och Tuva. Vi var på hundcafé Cofee and friends vid odenplan. Supermysigt ställe! Emma hade med sig sin hund Ludde och Tuva hade med sig chico , supersöta båda två. Ville ta med Fiona men tror inte det skulle blivit så bra, varken för Fiona eller för de andra hundarna, hah!
Det visade sig att ägaren till cafét var självaste Carin Da Silva, ni vet hon dansaren från Let´s dance. Så himla kul att få träffa henne i verkligheten. Supersnäll var hon också.

     MAAT!

Tuvas Chico                     Emmas Ludde

Pratade lite med Carin och frågade om jobb. Om de kanske ev. kunde behöva lite extrahjälp då jag söker jobb nu. Hon sa att jag skulle komma tillbaks imorgon med ett cv så det är precis det jag tänker göra.

PUSS

  

Av Sofie - 25 januari 2014 19:33

Jag är ju som sagt en riktig känslomänniska. På gott och på ont. Jag har ganska nära till skratt och skrattar mycket, vilket såklart är bra, men jag har också extremt lätt till tårar. En liten sorglig sak på tv, tårarna rinner. En sorglig låt på radion, tårarna rinner. Om någon säger en kommentar som uppfattas fel, tårarna rinner.

Jag tycker på riktigt att det kan vara jobbigt att vara en sådan känslomänniska. För det är många som blir rädda när man visar sina känslor. De flesta är inte vana vid det. Pratade om det här med ett gäng människor i torsdags. Vi i vårt samhälle är inte vana vid känslomänniskor. Man förväntas att ständigt vara glad, men att visa sig arg eller ledsen är inte lika mycket accepterat. Det anses "fult". En ung tjej ska vara glad och artig. Jag stämmer då rakt inte in på den bilden. Jag agerar ut vad jag än känner. Men visst, sedan finns det gränser. Ibland får även jag lägga band på mig själv. Jag kan inte om jag känner mig lite småledsen stå och storböla på tåget för då kommer jag garanterat få folks blickar på mig. Men jag är inte rädd att gråta ut om jag behöver det. Jag vet inte hur många utav mina samtal med olika behandlare jag haft då jag börjat storgråta mitt i våra samtal.


Men vet ni? Jag behövde det! Det är en sådan otrolig lättnad att få agera ut det man känner. Inte gå och hålla det inom sig. Gråt om du är ledsen, skrik om du är arg, skratta om du är glad. Var inte rädd för dina känslor. Skulle jag hålla för mycket inom mig skulle jag brista. Så jag kan faktiskt säga att jag är stolt över att jag vågar visa känslor. Jag har haft svårt att erkänna det tidigare men nu idag kan jag stå för det.



Men det här med känslor HAR förstört mycket i mitt liv och är en utav de stora anledningarna till att jag blev sjuk från första början. Jag var väldigt känslig som liten och grät lätt, någonting de andra började reta mig för och på så sätt startade 9 långa år utan mobbning. Mobbningen i sin tur, tillsammans med en dålig sjävkänsla och osäkerhet gjorde så att började svälta mig.
Man får oftast inte anorexi/bulimi/uns bara för att man vill bli smal. Det finns oftast någon mer bakomliggande faktor i det hela. Och i mitt fall var det var mobbningen.

När jag började svälta mig och tappa i vikt märkte jag att känslorna försvagades. Jag grät inte lika mycket, kände inte lika mycket ångest eller panik och blev inte lika arg. Det var ju skönt. Samtidigt som jag heller inte kände lika mycket glädje. Alla känslorna började försvinna mer och mer. Tillslut kände jag inte någonting längre. Jag var bara helt tom. Apatisk. När svälten fortlöpte försvann även min hörsel och en del av synen. Jag gick in i min egna lilla bubbla och på något sätt tyckte jag att det kändes skönt. Jag behövde inte bry mig om någonting längre. Jag kunde bara vara.


När jag nu äter bättre och har en bra vikt så har alla känslorna börjat komma tillbaka. Jag blev livrädd till en början för jag var så ovan att känna alla dessa känslor så stark som jag gjorde . Blev rädd för mig själv och tankar om barndomen kom tillbaks. Jag hatade mig själv för att jag var så känslosam. Vad var fel med mig? Men nu har jag lärt mig att jag är den känslomänniskan som jag är och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Vi är de vi är och ska inte behöva ändra på oss själva.

KÄNSLOR ÄR FINT!


  

Av Sofie - 24 januari 2014 15:17

Nu kommer ni få höra lite om min första inläggning på mandometerkliniken

Del 7 , första inläggningen på mando

Den 20e december 2009 lades jag in på heldygnsvården. Det var på en måndag, och fredagen innan hade jag varit på det där läkarbesöket som jag berättade om tidigare. Jag åkte till Flemingsberg med mamma och fick min behandlare P , en supergoo människa. Tänk lite Anders Bagge.

Jag åt inte alls mycket vid detta tillfälle och det mesta jag hade i munnen spottade jag ut. De försökte desperat få mig att börja äta mat igen på mando men jag kunde inte komma ifrån mitt spott-beteende och de första veckorna ersatte jag allting med näringsdryck. Jag började få mycket tvång och blev rejält påverkad av de andra inlagda. Jag hade det även extremt svårt med att vara stilla och slappna av i början. Tog varje tillfälle i akt och röra på mig. Spenderade julafton på heldygnsvården och hatade varje minut av det. På nyårsafton fick jag persmission över natten och var hemma med familjen. Det var så otroligt skönt att få komma hem.


  (rotera på bilden)


Men på nyårsdags-morgonen smet jag hemifrån. Istället för att ta taxin tillbaks till mando satte jag mig på ett tåg och åkte iväg till Karlstad, och till farmor. Utan att ringa mando, såklart. Alla blev panikslagna och polisen kopplades in. Var hos farmor i ett dygn innan jag åkte tillbaks till mando.


Jag var extremt deppad och hade tappat livslusten helt kan man säga. Mitt matschema skulle ökas och jag hade panik hela tiden. Försökte göra allt för att undkomma maten. Då jag var hemma på permission en kväll tog jag en överdos av tabletter och fick spendera två dygn på medicinavdelning. Kom åter igen tillbaks till mando och det blev åter igen kaos med mitt matschema. Jag var väldigt manupilativ och ändrade mycket på schemat. Åt aldrig det jag skulle, det blev alltid att jag fuskade någonstans under dagen.

Dagboksinlägg 15 januari 2010
"Idag är det första dagen för mig med mitt nya matschema, hjälp! Känner mig inte direkt superpeppad. Allting känns bara för mycket. Följer jag det här schemat 1 eller 2 veckor kommer jag se ut som en elefant.

Skulle vila gemensamt med de andra idag och det var SÅ jobbigt. Jobbigt att alla andra var så stressade och oroliga. Jag låg där och hade precis börjat slappna av då jag råkade titta ner på mina lår som jämfört med de andras lår var GIGANTISKA.

Dagen har ändå runnit på ganska bra. Jobbigt att behöva äta en sån stor frukost bara. Jag känner sån stor skuld över att jag har så mycket. Imorgon ska jag hem en stund , känns super. Mamma och jag ska ha en spa-eftermiddag.


Jag börjar oroa mig inför nästa vecka då A, I och K är tillbaka. Fy! Vill inte alls ha att göra med dem.

Nu på kvällen blev det lite jobbigt och jag var bara tvungen att byta ut min banan på kvällen mot en apelsin då jag inte klarade av att äta bananen. "

 

Dagboksinlägg 20 januari 2010
"Fyfan vilken dag!
På morgonen hade jag samtal med M, dietisten. De ska tydligen höja mitt schema, IGEN. Fan, ska de aldrig räcka? Kan de aldrig sluta höja schemat?

Har gråtit större delen utav dagen och när jag skulle kryssa i frågor om hur jag mådde skrev jag att jag inte hade någon livslust vilket gjorde alla orolig. Nu har jag mer bevakning på mig igen. L ville att jag skulle skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte rymma, skada mig eller ta tabletter. Grät mig igenom resten av kvällen och natten. Stor rädsla inför morgondagen. "

Jag blev skickat till psyk i några dagar efter att ha brytit mitt "livkontrakt". Jag halkade ur matschemat och fastade praktiskt taget under dessa dagar. Det funkade helt enkelt inte att vara på mando. Så fort jag kom tillbaks från psyket började jag rymma hem var och varannan dag.


 


Dagboksinlägg 28 januari 2010
"Idag var det en stressad och orolig dag och jag gick på helspänn hela tiden. Det var extra kämpigt att äta och jag kände att "nu klarar jag inte mer". Efter lunchen stack jag hem till pappa där jag äntligen fick lite lugn och ro och där jag fick vara för mig själv en stund."

En eftermiddag i början på februari fick jag sätta mig ner tillsammans med mamma, pappa, min behandlare och läkaren. De förklarade för mig att det här inte funkade. Att de inte kunde ha mig som patient om jag höll på som jag gjorde. Att de inte kunde ha en patient som ständigt rymde och tog överdoser. Så de beslutades att jag skulle skrivas ut från behandlingen.


Jag kom senare tillbaks några månader senare i mycket värre skick, men mer om det senare.

Av Sofie - 22 januari 2014 23:34

Jag har som sagt haft en superfin dag!  På riktigt, jag sitter och ler framför datorn nu när jag skriver detta.

Förmiddagen spenderades med en gammal kompis från grundskolan. En helt otroligt underbar kille som jag lärde känna i 6an och hade spanska tillsammans med under 4 år. Han pluggar och bor numer i Australien dit jag förmoligen ska inom en snar framtid så vi satt och babblade i timmar om just Australien.
Det var många år sedan vi sist sågs och jag hade nästan glömt bort hur otroligt fin den här människan faktiskt är. Nu idag minns jag varför jag tyckte så mycket om honom i skolan.   

Dagen fortsatte med en filminspelning för programmet "Äntligen helg" som har premiär på kanal 5 nästa vecka. Med mig hade jag SÅKLART Jonas. Who else liksom? Min parhäst och kompanjon. Vi fick stå ute och frysa i timmar då inspelningen var utomhus. Halleljua. Men vi löste problemet genom att kramas hela tiden och värma upp varandra.

Kommer somna glad nu inatt med andra ord.


    

  

Av Sofie - 21 januari 2014 23:45

Nu kommer jag skrivat om Namibia-resan som på ett sätt blev då jag åter igen insjunknade rejält i min sjukdom.

Del 6 , Namibia

Efter många om och men fick jag då tillslut åka iväg på min utlandspraktik. Trots att både lärare och skolsköterskan protesterade högt men jag var envis. Så otroligt envis och jag hade gett mig fan på att jag skulle ner dit. Så mina förälrar fick ta på sig allt annsvar över mig då skolan inte vågade göra det.

Jag trivdes därnere. Det var som att en stor barndomsdröm gått i uppfyllelse. Det var helt underbart att få jobba med djuren, jag älskade dem verkligen. Dock så blev det rätt slitsamt för både kropp och psyke. Maten blev väldigt jobbig och jag gjorde upp en plan i mitt huvud redan på flygresan ner att jag skulle försöka äta så lite som det bara gick.

Alla volontärer åt samtidigt vilket gjorde det svårt för mig att undkomma måltider. Så jag började smussla och fiffla med maten på olika sätt. Slängde bort det mesta på min tallrik och fick bara i mig flytande näring i form av olika juicer, mjölk och ev lite yoghurt. En och annan frukt slank ner ibland samt tuggummin då hungern skrek.

   
Vi jobbade aktivt 6 dagar i veckan i stekhetande solsken så jag blev oftast trött på en gång. Var dock nogrann med att dricka ordentligt iallafall så jag inte skulle säcka ihop helt.

En kväll under vår sista vecka var den en utav mina klasskompisar som tog mig åt sidan och sa de där orden jag innerst inne ville höra;
"Vi ser vad du gör Sofie. Vi ser hur du gömmer mat. Snälla försök sluta med det"
Jag försökte, men då drog jag istället ner på allting och mina sista dagar där drack jag endast vatten med någon kemikalisk smaksättning. Jag mådde verkligen pyton.

   
Min familj påpekade direkt när jag hade kommit hem hur jag hade tappat i vikt men själv såg jag det inte, såklart.
Jag fortsatte min flytande diet och tänkte inte så mycket mer på det. Men i skolan märkte jag dock hur jag blev tröttare och tröttare. Det blev jobbigt att fokusera på lektionerna. Svårare än någonsin. Det enda jag tänkte på om dagarna var mat. Mat,mat,mat. Och tillslut insåg jag för mig själv att "det här jag håller på med är faktiskt inte helt friskt" "jag är sjuk och behöver hjälp"
Så jag ryckte tag i skolsköterskan än en gång och bad henne om hjälp att kontakta mando igen. Hon tog mina mått samt vikt och hjälpte mig med en ny egenansökan. Jag ställde mig på hennes våg, siffran stannade på 3X,XX och blev för första gången rädd för mig själv. Blev rädd för hur pass lite jag ändå vägde.

Jag och mamma tog bussen till Danderyd och träffade läkaren på mando. Han pratade med mig en stund och frågade sedan vad jag trodde skulle passa bäst. Om jag trodde dagvården skulle passa, varpå jag sa "jag tror inte jag skulle fixa maten där hemma just nu" Han sa då att jag skulle läggas in på heldygnsvården veckan därpå. Mamma började storgråta för hon hade inte riktigt insett hur sjuk jag var. Jag å andra sidan kände mig faktiskt lättad, och nästan lite glad. Det kändes skönt att någon annan skulle få ta över för jag visste att jag inte skulle klara det på egen hand.

I nästa del ska jag berätta om min första inläggning på mando.

Av Sofie - 21 januari 2014 23:33

Godkväll, eller kanske godnatt just nu ? hah!

Min feber börjar äntligen släppa nu efter nästan en veckas sjukdom. Nu är jag på banan igen!

Har faktiskt haft en riktigt bra dag idag. På eftermiddagen var finaste Jonas över hos mig för att få hjälp med en filminspelning. Det slutade med att jag fick agera hans motspelare och det blev en hel del skratt, skrik och tårar i vår lilla film. Den killen är fantastisk! Någonting alldeles extra och jag måste erkänna att jag saknar honom när han inte är vid min sida. Vad kan det betyda? Det måste betyda någonting.


Efter inspelningen såg vi på film och skrattade så vi storknade. Älskar att vi har samma dåliga sjuka humor. Vår humor är verkligen riktigt rutten alltså.

Efter att ha vinkat av honom vid bussen vandrade jag hem och bosatte mig framför Paradise Hotel då en vän till mig är med i programmet. Så himla kul att se honom i tv-rutan.

  

Presentation

What doesn´t kill you makes you stronger

Fråga mig

31 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21 22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Frågor


Skapa flashcards