Idag har inte varit en särskilt bra dag mina vänner. 
Jag har känt mig så arg, ledsen och frustrerad hela dagen och inte varit särskilt härlig att hänga med om man säger så. 

Mest ilska och frustration känner jag över min sjukdom och mina demoner i huvudet. Jag blir så trött på att de fortfarande, efter nästan 13 år finns kvar inom mig. Jag önskar bara de skulle försvinna. Känns ibland som att jag försökt allt. Jag menar, hur jävla mycket hjälp har jag inte fått utav olika psykologer och behandlingar? Varför har jag så svårt att ta till mig hjälpen jag får? Jag blir ARG på mig själv. 

Visst har jag gjort framsteg de senaste åren, ja. Jag har numer en sund vikt och äter betydligt bättre än jag tidigare gjort MEN ändå har jag kvar alla elaka demoner inom mig. De är som att de vägrar släppa mig. Inte undra på att jag går med daglig huvudvärk så mycket som de håller på därinne i huvudet, höhö. 

Nejmen helt ärligt. Blir så trött ibland bara. För rösterna jag har i huvudet och tvångstankarna jag har förstör så himla himla mycket. Skulle vilja få känna mig fri för en gångs skull. Fri från alla tankar och måsten. Mina röster får mig ibland att må så dåligt och bli så psykiskt utmattad att jag bara ligger i sängen och gråter. Man sugs verkligen på all energi. Och jag vet att kompisar och jobb har blivit lidande pga detta. Hur ofta har inte saker och ting avbokats? Jag känner mig som en urusel människa. 

Sedan är det den där andra diagnosen också. Som jag aldrig pratar om i normalt fall. Som jag skäms för otroligt mycket och har förnekat i många år ända tills för något år sedan. Asperger. Den orsakar även den mycket problem i vardagen för mig. Mer problem än vad jag kanske vill erkänna. Den gör det ännu svårare för mig att bli av med tvång/dåliga tankar. Den gör så det blir svårt för mig med stora förändringar. Att förändra på ett beteende jag haft med mig de senaste 13 åren. Jag ska inte skylla allt mitt måeende på Asperger men det spelar in en del. 
Jag tror ingen förstår hur det är att ha Asperger(om man inte har det själv då) så ni kan omöjligt veta hur det känns för mig. Det är ett handikapp som inte går att bota eller ta bort. Det kommer alltid finnas med mig. 

Har spytt ut all min ilska nu över diverse sjukdomar. Försöker lämna den här skitdagen bakom mig!

  

Ännu en ny vecka!
Jag försöker se positivt på tillvaron för tillfället då denna vecka kommer bli en rolig vecka. Måndag, onsdag och fredag ( + kanske helgen) ska jag jobba på Himmelska hundar. Jag älskar mitt jobb mer för varje pass jag jobbat. Kommer inte kunna sluta tjata om hur bra det stället är :) . Dessutom har jag blivit riktigt duktig också och lärt upp mig snabbt. Något pass till och jag kommer vara en mästare på espresso-maskinen. Asså den lyckan som uppstår när man lyckas göra en perfekt latte, den lyckan är obeskrivbar!

Jobbar visserligen bara "extra" just nu så jag söker ju andra extrajobb samtidigt som jag jobbar. Ska försöka få in en fot på det andra hundcafét Coffee and friends också. Var där i dag men ska komma tillbaka nästa vecka då ägaren var bortrest. Det allra bästa läget vore ju om jag skulle lyckas få jobb där också, så kan jag typ jobba extra både på Himmelska hundar OCH Coffee and friends. Det vore ett drömläge. Får man drömma om det?


Jag tror jag är lycklig just nu idag. Brukar oftast inte känna att jag får vara lycklig och glad men just idag struntar jag i det. Dessutom får jag kärlek från finaste tjejerna på capio också. Kan man vara annat än glad då?   

     
HIMMELSKA HUNDAR I MTTT HJÄRTA!

Jag var tvungen att läggas in en andra gång på mando. Här får ni läsa om hur det gick och vad som hände då.

Del 9 , andra inläggningen på mando

Jag lades som sagt in den 20 april. Fick som tur var tillbaks min tidigare behandlare P vilket kändes tryggt. Jag fick veta utav P och läkaren att mitt bmi denna gång var så pass lågt så jag var tvungen att sitta i rullstol. Jag förstod det inte riktigt. Varför får jag inte längre använda mina ben?

På heldygnsvården var det väldigt strikt. Man hade uppsikt av personalen dygnet runt och fick inte röra sig det minsta. Allihopa satt i ett enda rum där det fanns soffor och en tv iprincip. Och jag som hade rullstol fick inte ens röra mig därimellan. Skulle jag gå från en utav sofforna till ex toaletten (som kanske var 5-6 meter) var jag tvungen att bli körd i rullstol. För varje dag i rullstolen blev jag mer och mer rastlös. Jag tog verkligen alla chanser jag kunde till att smita ifrån min rullstol och röra på mig. Sjukdomen bara skrek i mig "rör på dig!". Ofta så var det någon personal eller patient som kom på mig med att gympa på toaletten eller jogga på stället. Det jag själv inte förstod var att varje gång jag tränade förlängde det bara tiden i rullstolen. 

Min kropp var i riktigt ruttet tillstånd och jag hade ett antal gånger då jag svimmade av, varav en gång slog jag mig i ansiktet och fick en stor fin blåtira runt ena ögat. Jag blev tvungen att ha "öppen toalett", dvs att man har toaletten på glänt när man ska uträtta sina behov och någon står utanför och lyssnar/kollar på då man kissar/skiter. Jättetrevligt. Eller inte. Men då jag svimmade så ofta var de tvugna till att göra så. 

Jag hade det svårt med maten. Fuskade även där så otroligt mycket. Blev en mästare på att fuska. Kunde sitta mittemot en behandlare och gömma undan nästan en hel måltid framför hennes/hans ögon. Jag ville egentligen inte fuska men när jag väl började göra det så blev det som ett tvång. Jag önskade ibland bara att någon skulle "avslöja" mig men då jag var så "skicklig" på det lyckades de ofta inte avslöja mig. Så jag fuskade på. Maten hamnade överallt utom i munnen. Någon kycklingbit kunde hamna i blomkrukorna, någon potatis i tröjärmen och någon fiskbit inne i värmerummet. Så himla mycket fusk. 

Men efter 1½ månad var det äntligen en behandlare som kom på mig då jag försökt gömma undan massa pannkakor. Hon genomskådade mig totalt och sedan den dagen fick jag mer bevakning på mig vid måltiderna vilket jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade. 

Efter 2 månader slapp jag rullstolen. Sådan lättnad! 
Jag började tjata på personalen att "nu är jag frisk nog för att skrivas ut".  De tyckte såklart att jag skulle stanna ett tag till men då jag var så extremt envis fick jag min vilja igenom och de var tal om att jag skulle slussas över till dagvården. Jag hade hotat med att skriva ut mig helt om jag inte fick komma över till dagvården så jag antar att de tyckte det var bättre än ingenting. 

 

Jag kom över till dagvården och bytte behandlare till A som jag gillade från första början. Har faktiskt än idag kontakt med A och vi hörs regelbundet. Han är en underbar människa! Han hade även en väldigt annorlundare syn än de övriga behandlarna då han tyckte att man skulle spendera så lite tid på mando som möjligt. Så sålänge jag åt bra så behövde jag inte vara på mando alla dagar utan kunde börja vara hemma istället eller ex träffa någon kompis på stan. Han gav mig väldigt mycket frihet vilket jag inte var van vid. Och jag kände lite att "vi får se hur det går nu när jag får denna frihet". A gick på semester under en månad och sa att jag också kunde få "semester" från mando under en månad. 


Min sommar var nog en utav de härligaste någonsin. Dock så gick jag helt ifrån allt vad matschema hette och åt lite som jag ville. Jag svälte mig inte, men åt heller inte efter mitt schema. Åt mycket glass och annat gott som jag inte hade kunnat unna mig på flera år. Umgicks mycket med kompisar, tog upp kontakt med många jag inte träffat på flera år och försökte leva så "friskt" jag kunde. Var fortfarande grovt underviktig och hade egentligen regler om hur mycket jag fick röra på mig men var ändå ute och sprang, cyklade och simmade. 


Fortsättning.........

Som ni läste sist fick jag avsluta behandlingen på Mando eftersom jag inte alls var sammarbetsvillig, rymde och hotade om att ta mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle komma tillbaka senare, i ännu värre tillstånd än tidigare.


Del 8 , mellan inläggningarna

Jag blev glad då de skrev ut mig, för helt ärligt så hade jag noll lust till att vara i behandling mer. Det kändes bara som massa onödig bortkastad tid. Plus att jag hade missat en månad i skolan. 

När jag kom hem till vardagen igen struntade jag helt i att följa mandos rekommendation av mat och jag återgick istället till svälten. Började tappa i vikt ganska snabbt. Tänkte att "nu kan jag återgå till skolan igen som vanligt". Var på möte i skolan där de sa att jag inte var välkommen till skolan igen, att de tyckte jag var "för sjuk" för att gå i skolan. Att jag istället borde söka till mando igen. Jag blev såklart jätteledsen då jag hade peppat inför att börja skolan igen. 

Tiden gick. Och jag hade varken jobb eller skola att gå till om dagarna. Allting kändes sådär meningslöst och jag drog ner på maten yttligare. Åt tillslut ingenting, drack enbart te om dagarna. Det kändes ändå meningslöst att äta när jag inte gjorde någonting speciellt. (Dumt dumt dumt). 

Jag började så småning om söka små extrajobb och fick jobba som barnnvakt hos en familj samt passa en hund som jag skulle ut med 2timmar/dag. Så jag var ute med hunden på dagen och passade barnen på kvällarna. 
Jag tyckte det gick väldigt bra men tros att jag nu hade någonting att göra kunde jag inte förmå mig att börja äta någonting. Svälten gick automatiskt av sig själv och att inte äta om dagarna blev något slags "normalläge" för mig. Dessutom när ingen var hemma och påminnde mig om dagarna blev det ännu svårare att äta då jag ofta "glömde bort" att äta. 

   

En dag då jag var ute och gick med hunden (som förövrigt var en stor Golden retrever) kände jag hur jag fick väldigt ont över bröstkorgen. Jag kände en smärta jag aldrig hade känt förut och blev väldigt orolig och rädd. Jag ringde till mamma på telefonen och storgrät. Skrek "jag kommer dö". Det var riktigt obehagligt, hade dödsångest. Så jag gick hem med hunden och gick till bussen för att åka hem. Kände att jag var tvungen att äta någonting så jag gick förbi en kiosk och köpte två löstuggummin som jag började tugga på ihop om att öka min energi samt få bort smärtorna i bröstet. Dock fick jag TOKångest då jag tuggade på tuggummina. 

När jag kom hem, fortfarande i tårar, ringde mamma till sjukvårdsupplysningen och berättade om min situation. De sa åt oss att vi skulle åka in till akuten, så vi åkte in till Danderyds sjukhus. Där fick jag lägga mig på en brits och undersökningarna började. Jag var uttorkad så det sattes dropp på direkten. De upptäckte att både puls och blodtryck var extremt lågt. Vidare så visade det sig på mina blodprover att mitt kaliumvärde var väldigt lågt. Kalium är en viktig mineral för b.la vatten/syra balansen i kroppen och för muskelsiglalerna till hjärnan. När de är väldigt låga så kan det skada hjärtat och orsaka hjärtflimmer och arymetri (oregelbundna hjärtslag). När kaliumnivån i blodet ska ligga på 3,6- 4,0 ungefär. Mitt låg på 2,5 . Dessutom var mina njurar kraftigt påverkade. 

Jag fick ligga kvar på medicinavdelningen i 2 dygn. Fortfarande förstod jag inte helt att det var orsakat utav svälten. Och jag tyckte inte att jag var särskilt sjuk. Eftersom mando har en lokal i Danderyd, precis bredvid sjukhuset fick jag och mamma en akut-tid dit då vi träffade läkaren + en sköterska. De sa att de ville lägga in mig igen. Att det var allvarligt nu och att om jag var smart skulle jag acceptera en plats på deras heldygnsvård, igen. 
Minns att sköterskan tittade mig i ögonen och sa:
Accepterar du inte vårt erbjudande kan du vara död om någon månads tid Sofie. Du kommer inte klara dig utan vård i ditt tillstånd. 


Det dröjde 3 veckor tills inläggningen. Och tiden hemma innan var nog den värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mig ganska lugn och avslappnad men min familj var alla i panik. Alla var så fruktansvärt oroliga och stämningen hemma var allt annat än mysig. Kände hur jag ständigt fick blickar på mig. Och alla var på mig om att "nu måste jag ta det lugnt" och att jag inte fick röra på mig mer än nödvändigt. Jag var tvungen att sluta jobba som hund och barnvakt. 

Den 20e april 2010 lades jag in på heldygnsvården

Lallalalal, feber idag igen! Men förhopppningsvis är det sista dagen idag. Blev så ledsen då jag inte kunde jobba(skulle egentligen jobbat fredag, lördag och söndag denna vecka). 

Känner mig som en gris när jag bara ligger i soffan och käkar. Känner mig lika snygg som en strandad val ungefär.
Det lär väl bli att vara hemma imorgon också så att jag kan jobba järnet på måndag istället. Jag har visserligen bara jobbat 2 pass hitills but I gotta say that I love my job   . Det är ett sånt mysigt ställe, hela atmosfären är så mysig. Och mina chefer är helt störtsköna. 


Någon som såg melodifestivalen ikväll btw? Måste säga att de inte har levererat lika starkt i år som tidigare år, tyvärr. Är dock glad över att Alcazar gick vidare ikväll. Barndomsidoler för mig liksom. 


Ha en fin kväll!


  

Yes, jag har feber igen. Hur lyckas jag? Seriöst så har jag haft feber/varit sjuk till och från sedan september. Borde nog gå och ta lite prover någon dag nästa vecka.

Hatar, asså verkligen HATAR att behöva ligga hemma. Speciellt då det nya jobbet har börjat. Jag gick dit i onsdags iallafal, trots att jag kände mig lite halvdålig. Huvudvärk och halsont. Jobbade 10-17 och sedan var det personalmöte till 21 , så mellan 10-21 var jag på jobbet. Var trött så jag grät när jag kom hem samt hade fruktansvärda smärtor i axlarna. Är det någon mer än jag som får smärtor i axlarna när ni är sjuka?



Så jag har spenderat dagen framför tv:n , kollat igenom det mesta på Netflix och haft det allmänt tråkigt.
Just nu för tillfället har jag ett par små kakor som väntar i ugnen. Mamma fyller år idag så jag bestämde mig för att baka någonting gott till henne. Bidra med det jag kan just nu. Så ett dussin hallongrottor väntar på henne när hon kommer hem ikväll. Snälldotter91.

 

Ha en fin fredag!!

Hallihallå! (ska även säga hej och välkommen till Jonas som numer läser HEEJ JONAS :D )

Jag önskade jag hade ett långt inlägg om "hur rolig och bra min första dag på jobbet var" men dessvärre så har jag varit sjuk. Asså, egentligen är jag en sån som jobbar FAST jag är sjuk. Jag brukade förut vara en sådan. Feber och lite skit brukar inte stoppa mig men nu var jag allt smart och tänkte efter både en och två gånger. Och lyssnade på min kära kropp. Men imorgon blir det jobb. Pepparpeppar.

Jag hatar hur lätt jag har för att dra på mig förkyldningar och dylik just nu. För att liva upp stämningen här hemma så har jag gjort sånt som man bara kan göra när man är ensam hemma, sjunga otroligt högt och falskt till gamla nostalgilåtar och äta glass i soffan framför tv:n.

För att liva upp stämningen ser jag på Kvarteret Skatan. Asså. Skrattar alltid lika mycket. Men åter igen, min dåliga humor.

Imorgon startar jag upp en ny period i mitt liv. Jag kommer starta ett nytt jobb imorgon och det ska bli så himla skoj! Jag har inte jobbat på riktigt sedan i augusti så man kan verkligen säga att jag är sugen på att jobba.  

Jag har ju som plan att dra ner till Kangaroo Island i antingen oktober eller november och då behöver jag pengar för det. Pengar för resan och ca 25 000 för visumet. Jag har hoppat in lite och hjälpt min kompis på hennes hunddagis under hösten men det gav inte särskilt mycket. Nu har jag åtminstone deltidsjobb. Ska dock erkänna att det känns nervöst, och det har kommit upp en hel del tankar under dagen om att  "kommer jag verkligen klara det här". Kanske det blir för tufft att gå ifrån ingenting till deltidsjobb? Äh, vad tusan , jag gillar ju att vara i farten och jobba. Jag blir ledsen när jag bara går hemma. Som idag tex, kände av i både halsen och huvudet att jag inte var helt kry så bestämde mig därför för att stanna hemma och vila upp mig inför morgondagen. Dock skulle jag egentligen gått på en tv-inspelning idag men fick lov att ställa in den. ÅNGEST! Känns som att alla tv-bolag hatar mig nu när jag ständigt ställer in alla saker. Förstår dem. Vem skulle då vilja ha med en? MEGAÅNGEST!

Måste sova nu, berättar mer imorgon om hur det gick . Wish me good luck!!