Vilken rubrik va? Haha

Jag kom att tänka på den då jag på vägen hem från jobbet idag stannade till vid kiosken därhemma och köpte en påse lösviktstuggumin. Det hade varit en lång och stressig dag på jobbet och jag tyckte väl att jag förtjänade någonting gott och sött. Det första jag fastnade för i kiosken var tuggummina. 

Faktum med att jag var en stor tuggummiknarkare förut. Bara för några år sedan åt jag tuggummin varje dag och under min högstadieperiod åt jag en full påse med lösviktstuggummin varje dag. Snacka om ont i magen där. Man fick både ont i magen plus att den svullnade upp som tusan. 
Minns att jag tyckte om tuggummin så mycket att jag ofta böt ut måltider mot tuggummin. Utan att reflektera något vidare över det. Ofta blev jag så uppsvullen och mätt att jag heller inte orkade någon mat. Prova själva att äta en full påse lösviktstuggummin så får ni se. 

När jag var under olika behandlingar var tuggummin strängt förbjudet. Så jag började vänja mig av ifrån det. Idag tuggar jag tuggummi ganska sällan faktiskt så det blev lite utav en nostalgitripp när jag var förbi kiosken. Men nu har jag fått sockertuggummin så det räcker för ett bra tag. Mår nästan lite illa efter bara 1/4 utav påsen. Jag är absolut inte lika van som förut. Men äter man för mycket får man skylla sig själv. 

 

#spotify

Asså. Jag har varit så jävla ledsen idag. Så jävla skör. Inte har det blivit bättre av att det var sjukt stressigt på jobbet idag heller. Jag levererar verkligen inte bra under stress har jag lärt mig.  Var tvungen att bryta av, gå och sätta mig utanför kliniken och storböla. Bara få ur mig all gråt som samlats inombords. Skitsamma om jag såg "dum" ut , behöver jag gråta så behöver jag gråta. 

Midsommar var super. Helt perfekt faktiskt. Var hemma hos Jonas och hade det trevligt. Folk var snälla och stämingen var bra. Men det blev lite känsloladdat ändå, speciellt det här med maten. Jag vill inte påstå att jag är sjuk längre men vid vissa situationer så gör sig min bakgrund påminnd. Jag är väl medveten om att jag inte har det bästa förhållandet med mat. Jag äter rent ut sagt ganska konstigt (i andras ögon). Dock så äter jag det jag känner mig sugen på. Försöker inte smita undan mat längre eller svälta mig. Men ibland när det blir för mycket utav någonting så blir det jobbigt. 

Jonas pappa hade bakat en fantastiskt god jordgubbstårta. Midsommarstandard. Efter en stor middag(större än vad jag är van vid) kändes magen väldigt uppblåst och jag fick olustkänslor. Jag tänkte att "jag skippar tårtan, det är trots allt viktigare att äta maten". Men sedan gick några timmar, spel plockades fram och jag började känna det där suget efter någonting sött. En stund senare hade jag slukat 2 stora tårtbitar. Folk liksom tittade på mig med stora ögon "får hon verkligen i sig det där?" Ångesten var framme både en och flera gånger den kvällen. Grät väl en liten skvätt för mig själv men lyckades sedan prata lite med Jonas och säga som det var, hur jag kände mig. Hans ord var så klockrena, och han sa de där orden som jag så väl vet men som jag ändå behövde höra en gång till. "Det gör inget om man äter lite mer än planerat ibland. Du går inte upp i vikt för det". 
Och så är det ju. 

 

Dagens mående: Trött och lite halvsjuk fortfarande :(

Dagens sysselsättning: Spela Quizkamp på mobilen

Dagens mat: Yoghurt

Dagens dryck: Lightdryck kaktur/päron

Dagens vill: Krama Jonas och jobba

Dagens måtto: "Efter regn kommer solsken"

Dagens musik: Emeli Sandé - Read all about it

Dagens ilska: Cykeln pajade när jag försökte cykla på den


 

...........och hela världen är så underbar, när hon kommer och jag vet hon har,  feber till mig. 
HAHA.

Nej, så jäkla kul är det faktiskt inte. Haft feber sedan måndag morgon. Ändå skulle jag plåga mig igenom två dagar på jobbet. Igår var det en riktigt tuff dag. Tror jag fick lägga mig ner och vila en gång varannan timme ungefär. Jag börjar verkligen gilla det här nya deltidsjobbet. Synd bara att febern ska komma som ett brev på posten. Inatt har jag hostat så det kändes som att ena lungan skulle kollappsa. Men min kropp brukar vara jäkligt duktig på att läka sig när jag väl får vila en dag eller två. Har ju en rolig reklamfilmsinspelning på fredag som jag inte vill eller får missa. 

Imorgon har jag en tid till läkaren för blodprovstagning. Haha, så jäkla lustigt att jag ska gå till läkaren när jag själv jobbar som sjuksyster (djurvårdare) på en veterinärklinik. Ironiskt. Jag ska iallafall ta prover för att se hur de vita blodkropparna ser ut i kroppen. Har tidigare haft ganska stor brist på just de vita blodkropparna vilket inte är så himla bra då de står för kroppens immunförsvar. Vet inte om man ens kan medicinera bort det eller äta någon speciell kost. Eller om man bara för acceptera läget som det är. Jag har haft dåligt med vita blodkroppar ända sedan tiden då jag svalt mig själv. Kroppen kanske inte har hängt med i svängarna, den kanske fortfarande tror att jag svälter och att det skulle vara en anledning till att blodkropparna vara låga?

Jag ska äta glass nu för mig hals. Det enda jag har varit sugen på idag btw. Tror redan att jag tömt ½liter glass, och mer ska det bli.

 

Ibland när jag har det bra. När det känns som att livet är ganska fint så kan jag bli så himla rädd. Jag är så rädd för att min lycka snart ska ta slut. Är så van vid att vara så olycklig och ledsen hela tiden så när jag väl är lycklig känns det konstigt på något sätt. Som att jag inte borde få vara lycklig. 

Jag kan komma på mig själv med att sitta och gråta rätt ut vissa kvällar. Men varför? Vad fan finns det att gråta över just nu när allting är så himla bra? Jag har ett nytt jobb, på en veterinärklinik där jag trivs super. Har jordens finaste pojkvän som finns vid min sida. Jag har allt man kan be om just nu. Ändå är allting inte bra. Varför? Suck. Blir så trött på mig själv ibland bara. 

Kanske är jag så van vid att må dåligt att det nya, det okända, känns så pass skrämmande och ovant att jag ska behöva gråta över det?