Nyligen sett på en ny film jag hittat på Netflix. Soul surfer. Filmen är baserad på en verklig historia och handlar om Bethany Hamilton som är en surfare ifrån Hawaii. Hon lever för havet och surfingen är hennes allt. Hon är skicklig och spås en framtid som proffssurfare. En dag förändras dock allting. När hon ska ut och surfa med sin kompis blir hon attackerad av en haj och förlorar sin arm. Hon tvingas ändra på sitt liv och är fast besluten om att försöka ta sig tillbaka ut till vågorna igen.

Som jag GRÄT. Herregud asså. Verklighetsbaserade filmer är verkligen min favoritgenre och jag känner alltid så mycket medkänsla med karaktärrerna i filmen. Gråter dem i filmen så gråter jag. Är de glada i filmen gråter jag. Jag gråter fan vad som än händer. Haha. Kalla mig känslosam. 

Filmen är iallafall SÅ fin och visar på att man aldrig ska ge upp, hur svårt livet än tycks vara. 

         



  

Jag ska ta en paus ifrån mitt jobb just nu. Tråkigt nog. Jag skäms över att behöva ta en paus men just nu går det bara inte att jobba. 

Jag hatar alla mina höga prestationskrav jag har på mig själv. Hatar att jag alltid måste vara duktigast och bäst. Som om jag inte dög annars? "Tack vare" dessa krav har jag pressat min kropp och mitt psyke till det yttersta. Jag har jobbat skiten ur mig, mer än jag egentligen orkat och nu inatt blev jag illamåående samt fick domningar i arm och smärtor i bröstkorgen. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Fick senare åka in akut till sjukhuset och fick där veta att jag hade haft en panikångestattack samt att all min stress/press/alla krav gjort så min kropp fått en bröstmuskelinflammation. Jag blev sjukt rädd och har fått order om att sluta jobba. Ush. Känns förjävligt att inte ens klara av att jobba som vanligt folk men jag tog mig nog vatten över huvudet när jag gav mig in på detta jobb.

Så. Vilovecka resten utav veckan då. 

  

På torsdag eftermiddag ska jag till capio för att ha mitt sista behandlingsmöte. Jag ska sedan få klara mig själv. Bli utkastad till verkligheten. Är det meningen att jag ska känna mig helt frisk nu? Att allting ska vara bra? Visst, jag ser inte mig själv som särskilt sjuk längre. Jag defininerar inte mig själv längre som "en person med ätstörningar". Ingen människa på stan kan någonsin ana vad jag varit med om. Hur lång min resa har varit. Ingen kan se på min kropp hur sjuk jag en gång har varit. 

Men jag har fortfarande vissa dagar som är jobbiga. Dagar då maten styr och ställer. Då mina tankar är mörka och deppiga och då jag gråter mig till sömns. Jag har kommit till det här läget då jag inte vet vad jag ska göra längre. Jag vet inte om jag kan bli friskare än vad jag är just nu. Vet inte om jag kommer kunna vara lycklig och glad till 100%. 

Jag skulle på ett sätt vilja fortsätta ha hjälp. Någon psykolog eller dylik som man kan få gå och prata med ibland. Jag behöver inte vara inskriven på någon behandling men bara få ha en samtalskontakt att få prata med ibland för det känner jag att jag behöver. Jag behöver verkligen någon att få prata ur mig med. Det ska vara en BRA psykolog (inte den jag har nu!), gärna en som är specialiserad på ätstörningsproblematik och som kan förstå de problemen jag kampas med i vardagen. 

SAMTIDIGT som jag måste rycka mig i nackskinner och slå mig lös ifrån vården någon jävla gång. Är trött på att vara under vårdens händer. Skäms även så otroligt mycket över att jag periodvis mår så pass dåligt så att jag behöver dem. Kan jag aldrig klara mig själv? 

Annars går det bra i mitt liv. Jobbar 3dagar-vecka. Älskar mitt jobb. Älskar att få ta hand om djuren. Dock har jag bara ett vikariat så jag kommer sluta där någon gång i höst. På helgerna hänger jag med Jonas som alltid. Det är standard att umgås så pass mycket med honom just nu och jag saknar honom när vi är ifrån varandra. Är mer kär än någonsin.  Så på det privata är livet mycket bra. 

Ciao

  

Jag har på senare tid upptäkt en sak som tidigare aldrig hänt. Jag har börjat äta sötsaker. Jag har tidigare varit den där anorektikern som alltid sa nej till alla typer utav godsaker. Nej till godis, nej till snacks, nej till bakelser. Men nu har jag plötsligt börjat äta massor mer godsaker. Det blir åtminstone två-tre gånger i veckan, då oftast på helgerna. Jonas är helt grymt duktig på att baka godsaker så när vi ses blir det nästan alltid kak och bull-mys i soffan framför tv:n. 

Låter helt underbart ellerhur? Men som sagt, som tidigare anorektiker så tycker jag det känns ganska jobbigt faktiskt. Jag försöker njuta för stunden men dagen(arna) efterråt är det ofta rätt så jobbigt och det faller både en och flera tårar nerför min kind. Jag känner mig jävligt onyttig när jag äter bullar, kakor och muffins fast det egentligen inte alls är en sån stor grej. Inte för en "normal" människa iallafall. Men ibland vissa dagar om jag äter fler än en godsak, ex två muffins får jag totalpanik och känner att jag moffar i mig en massa, fast det "bara" är två muffins. 

Känner mig mer "fet" och tung i kroppen också efter att ha ätit godsaker. Även fast jag står stilla stabilt i vikt får jag för mig att jag ökar 1-2kg över några bullar. Så jag känner mig mer missnöjd med min kropp ju mer jag äter om man säger så.

Är bara rädd att sluta som en överviktig tjockis som sitter framför tv:n om dagarna. Min värsta mardröm. 

Vill gärna ha er åsikt om godsaker. Hur ofta äter ni det och hur ofta tycker ni att man ska få äta det?

 

  

Såhär är det va. Jag tycker om mitt jobb jättemycket, på alla sätt och vis. Älskar att få jobba med djuren, älskar att få hjälpa till och göra nytta i folks liv. MEN, det har inte funkat så bra med personalen. Jag vet inte riktigt vems fel det är, troligtvis allas fel, men vi går inte ihop. Det funkar helt enkelt inte. Stämningen på jobbet blir inte behaglig och jag går med en klump i magen varje dag. Så ska det ju inte vara. 

En i personalen värkar vilja hitta små fel på mig hela tiden. Jag blir ledsen och irriterad på detta. Jag har försökt göra allt i min makt för att få henne att tycka om mig men alltid misslyckats och NU har jag fått nog. På riktigt. Jag orkar inte bli trampad på längre. Jag orkar inte. Jag känner mig tillräckligt dålig som det är. Min självkänsla och självförtroende är redan dålig, den behöver inte bli sämre. 

Jag har insett att jag kommer faktiskt inte kunna ändra på mig själv. Så är det någonting personligt med mig som hon stör sig på så är det synd om henne. Om hon inte gillar mig för den jag är så får det va! Då finns det ändå ingenting att göra åt saken. 

Som ni hör har det varit en jobbig vecka på jobbet med varm kokande hetta varje dag. Vätskebrist och huvudvärk dagligen. Längtar efter helg då jag ska hänga med min prins och bara ta det lugnt. 

 

Det finns många saker i livet som man ångrar. Små vita lögner man dragit, ett prov man fuskat på eller att man köpt upp pengar man fått utav sina föräldrar på onödiga saker. Men det jag ångrar mest utav allt är den smärtan och plågan jag utsatt min kropp för i 12 års tid. Svälten, hetsätningarna, skärsåren och överdoserna. Jag ångrar det SÅ oerhört oerhört mycket. Jag fattar inte varför jag valde att fortsätta i den destruktiva banan i så många år. Varför är man så dum? Varför fattar man inte mer förns det är försent?

Jag har nämligen en hel del skador ifrån mina år som sjuk. Skador som kanske inte går att åtgärda. För det första är min mage ganska så pajj efter alla år. Jag får ibland enorma magsmärtor, nästan som kramper i magen. Så illa så att jag ligger på golvet och skriker/gråter av smärta. Jag har blivit känslig mot för mycket laktos så äter jag etc för mkt yoghurt, glass eller mjölk mår jag oerhört dåligt.  Mår illa, får gaser, svullnar upp, får ont, blir hård. Det kan ta lång tid imellan mina toalettbesök. Detta låter äckligt men det är den snuskiga sanningen. 

Dessutom är mitt immunförsvar påverkat. Under alla år som mager blev jag aldrig sjuk och konstigt nog värkade det som att immunförsvaret blev bättre av att svälta sig. Dock vet jag att det inte är så, kroppen väljer dock att prioritera andra saker först, som hjärta, hjärna och inre organ. Just därför värkar det som att en ätstörd aldrig blir sjuk. Men nu när jag inte är sjuk längre så har kroppen "hunnit ikapp" och alla mina år utav svält har börjat slå tillbaka på mig. Nu blir jag sjuk med feber, infektioner, halsfluss osv minst en gång i månaden. Lite för ofta om ni frågar mig. Hade jag inte svultit mig kanske jag hade sluppit dessa feberdalar hela tiden. Febern påverkar mig i mitt jobb då jag inte orkar lika mkt som vanligt och ibland får jag sjukanmäla mig. Hur kul är det på ett jobb man nyss startat? Jag är SÅ arg på mig själv. Ush. Det värkar inte finnas så mkt som hjälper heller utan jag får helt enkelt "accpetera" att mitt immunförsvar suger. 

Det här ska egentligen inte vara ett klagoinlägg utan mer ett "wake-up call" BEHANDLA ERA KROPPAR OCH SJÄLAR MED VÄRME OCH KÄRLEK FÖR NI ÄR VÄRDA DET BÄSTA!

 
Min ögonsten!