Vaknade upp med alldeles superstel nacke, aj! Höger sida går knappt att vrida åt alls. Kanske blir så när man aldrig sover i sin egna säng utan spenderar varje natt i en obekväm soffa. Alltså vet inte vad det är helt men jag verkligen HATAR att sova i min egna säng. Väljer allting annat framför min säng. Väljer fan badkaret framför min egna säng.
Jag får en jobbig känsla utav hela mitt rum iallafall så jag väljer att spendera min kvällar/nätter i vårt tv-rum där jag blir liggandes och ser på cityakuten till 03 på nätterna. Inte bra vanor Sofie, inte alls bra.

Jobbade iallafall igår, mellan 15-22. Jag är van att köra typ korta 4-timmarspass på jobbet så att gå från det till gårdagen var ett stort hopp kände jag. Var fyfan trött och slutkörd i hela kroppen efter 3 timmars springande med tallrikar och glas i händerna. Och det var folk hela eftermiddagen och kvällen. Mellandagsrean you know. När vi hade 1 timme kvar till stängning var det liksom fortfarande massvis med gäster. Och jag skulle få lära mig stängningsrutinen som jag aldrig gjort förut då det blev rätt mycket där , sjukt skönt sen när passet sen var över iallafall. Tänkte träna påvägen hem men orkade verkligen inte röra en muskel så jag tog tåget hem istället och var väl hemma runt 23.00 ca. Efter en skön dusch så hamnade jag åter igen i soffan framför cityakuten. Haha, besatt eller vad? Värkar typ bara vara jag som är helt kär i serien. Har 6 boxar hemma med de 6 första säsongerna men det finns ju 12 säsonger så dom behöver jag också fixa. Dock värkar det som att dom har slutat säljas. Är dom helt ute eller? Är väl bara jag som fortfarande är ett riktigt fan utav serien. Hade seriöst en period då jag kollade på avsnitten , pausade så fort det kom in ett medicinskt ord för att sedan slå upp ordet på google och se vad det betydde. Lärde mig extremt mycket nya sjukhusord och termer därifrån, haha.

   

Idag har jag varit och gymmat med Jonas och hans vän. Det känns i kroppen just nu måste jag säga. Att jag är så otränad och klen är faktiskt pinsamt. Men det är jag.  Speciellt min överkropp. Men jag kör på nu regelbundet så borde jag bli starkare ganska snart. Hoppas jag.

Sover hos Jonas inatt och sen blir det nyårsfirande imorgon kväll med honom och min vän Maria. Tror vi ska upp på något berg eller så imorgon kväll och se fyverkerier.

Kommer en års-lista imorgon förhoppningsvis.

  

Så nu är julafton över då, typ? Av någon skum anledning brukar jag alltid bli rätt så nedstämt och låg när alla "juldagar" är över. Känner någon slags tomhet. Är det vanligt att känna så eller är det bara min invecklade hjärna?
Whatever. Julafton blev bättre än vad jag hade planerat. Hade tänkt köra på en solo-julafton då alla andra i min familj åkte iväg till olika ställen i landet. Jag skulle ändå jobba nu i mellandagarna så jag sa att jag skulle stanna hemma. Sedan bestämdes det i sista sekund(typ) att Jonas skulle till mig och fira jul. Gissa om jag blev glad? Visserligen är det jobbigt mellan oss men jag tänkte och hoppades att ett par dagar själva hos mig skulle väcka kärleken till liv igen och få oss båda att inse hur mycket vi älskar varandra. Vilket det gjorde.

Vi har fått tre underbara dagar tillsammans med massa kramar, mat, gos och skratt. Jag hoppas att han efter dom här dagarna inser att vår relation är värd att hålla fast vid. Han har varit mer kramgo än på flera månader och kramat mig varannan minut. Och han har fått mig att känt mig sådär älskad som bara han kan. Får dock ta det försiktigt fram nu och inte tappa det vi har återfått. Jag älskar iallafall min prins.

På tal om rubriken så var ju jag och mamma och såg på Helena Bergströms film "En underbar jävla jul" . Den var jävligt rolig faktiskt, och bra. Mysig julfilm. Kan lätt tänka mig att se den igen.

 

  

Huuujedamig så svårt det var att gå upp imorse. Hade ställt klockan på 8 eftersom jag ändå inte jobbar idag eller något sånt. Hade dock bestämt tid för morgonpromenad med min kattkompis klockan 9.00 imorse. Somnade om tills klockan var 08.45 och fick plötsligt väldigt brottom att ta mig ur sängen, på med kläderna och få i mig lite mat.

Känner mig lite halvrisig och febrig nu igen efter gårdagens träningspass samt har träningsvärken från helveter i axlar och armar, haha. Mina klena armar fick verkligen ta i igår.

Idag ska jag dra iväg och handla en liten present till Jonas och sedan möta upp mamma inne i stan för att gå och se Helena Bergströms nya film "Underbar jävla jul" tror jag den heter. Tänker mig att den påminner lite om Tomten är far till alla barnen, vilken jag älskar så har stora förhoppningar på den nya filmen.

  

Måndag idag och jag är hyffsat peppad på livet. Min helg blev inte direkt som planerat vilket ledde till en hel del ångest och lite tårar på det. Som många kanske vet har jag problem med när saker och ting ändras. När planer ändras. Det är så löjligt egentligen, att jag inte kan bara acceptera och gå vidare när mina planer inte blir som planerade. Jag har ett sånt sjukt kontrollbehov, ush.
Försökte bota min ångest genom att hänga med min nyfunna vän och hennes tre nakenkatter som jag bara avgudar. Djur kan verkligen ge en så mycket. Vill aldrig vara utan djur.

Har en ganska lugn vecka jobbmässigt. Kör bara lördag + söndag vilket innebär fyra dagar ledigt, och jul imellan. Super. Varit hemma och chillat idag. Skickat en massa cv:n till olika produktionsbolag och frågat om anställning/praktik. Jag vet med mig att jag kan vara en jobbig djävul ibland som jag mailar på men bättre det än att inte höra av sig alls, det är iallafall min åsikt.

På eftermiddagen mötte jag upp Jonas och hans kompis Tomi för att träna på 24seven fitness. Jag och Jonas har ju det lite skakigt och struligt just nu så vi försöker att inte ses lika mycket nu och distansera oss lite från varandra. Jag menar i höstas spenderade vi 5-6dagar i veckan med varandra. Kanske lite mycket? Så vi försöker ses lite mer sällan och undvika att sova över hos varandra. Trodde även träningen skulle trigga igång mig lite. Att se honom träna menar jag. Kan ibland tycka det känns svårt att se folk i min närhet träna då jag tänker så mycket ätstörningsmässigt omkring träning. Får för mig att alla som tränar mer än 2 ggr/vecka har en pågående potentiell ätstörning. Hursom gick det bra. Åkte sedan hem till Jonas för att käka tillsammans.  Var rädd att stämningen skulle dö och det skulle bli sådär svalt men jag har faktiskt haft en riktigt mysig kväll hos honom med god mat, film och massa skratt och kramar. Kände för första gången på flera veckor idag att vi faktiskt har kemi kvar mellan oss.  Kände närhet mellan oss för första gången på länge. Det har bara varit (och är fortfarande) lite jobbigt med vissa saker. Men vi båda vill jobba på dessa saker.  Och allt detta får mig att inse att jag verkligen älskar honom och jag vill inte förlora honom. Han är inte bara min pojkvän utan även min bästa vän och vi har ett sånt stark grundband mellan varandra som vi båda innerst inne vill värna om.

Så med en bra kväll lägger jag mig inatt med ett leende på läpparna.


  

Herrejäklar vad det var mycket att göra idag på restaurangen. Har inte stått stilla någon minut utan fullt ös hela dagen (eller ja, 4½ timme). Fortfarande känns det tungt i bröstkorgen och i hjärtat just nu. Vet inte om det kommer gå att rädda det här mellan oss, vill dock fortfarande tro det.
Hade planer för oss nu i jul men vet ej vad som kommer ske med de planerna. Tråkigt nog.

Hur ser eran helg ut sötnosar? Själv vet jag inte , har inget jobb så jag tror helgen kommer bestå utav träning och träning , för att åter ingen skinra alla tankar.
Puss på er.

  

Måste börja med att skriva att detta känns fruktansvärt jobbigt. Har inte direkt känt såhär förut, att det verkligen hugger och värker i hjärtat. Har aldrig förstått när folk har pratat om att de "känner hjärtesorg" men nu förstår jag det. Saken är den att det är jobbigt mellan mig och Jonas. Jag upplever hela situationen som väldigt jobbig. Att han inte längre bryr sig, att han skiter lite i mig. Han har fullt upp med alla sina projekt att han glömmer bort mig någonstans där bland alla projekt. Ser mig inte längre. Omfamnar mig inte längre. Han visar inte längre kärlek. Jag känner mig inte längre älskad. Detta ger mig väldigt ångest och jag tror jag varit uppe och bara gråtit de senaste nätterna. Varit ute på långa promenader sent på natten bara för att tankarna har svämmat över i huvudet.

Som rubriken säger så gråter mitt hjärta nu. Fruktansvärt mycket. Jag försöker göra saker, försöker inte tänka för mycket på situationen som är just nu, men det går väl sisådär med det. Jag bara önskar att han kunde sluta ta sig an så jävla mycket saker hela tiden .Han knappt sover eller äter och bara jobbar jobbar jobbar. Han får på något sätt ta ett val känner jag. Antingen fortsätter du jobba 200% men då kan vi inte ha någon relation, eller så får du faktiskt visa lite ömhet och uppmärksamhet till din flickvän. För det tycker jag inte är för mycket begärt.

Jag ska dra iväg och jobba idag, ska ta lunchruchen 11-15. Gjorde det igår med vilket gick sådär. Kan ju konstatera att jag typ fått träningsverk utav att bära massa tallrikar under gårdagen. Mina armar behöver verkligen tränas, haha. Men idag blir det jag och tallrikarna och diskberget igen. Sen ska jag försöka hitta någon julklapp till mamma som ska kosta mellan 100-300kr.  Har ju en hel gigantisk galleria att gå igenom så det lär ju inte vara så svårt?
Sedan drar jag hem till Jonas ikväll för att försöka lappa ihop den lilla relationen vi har kvar. Jag vill satsa och verkligen försöka men frågan är om han vill?

  

Fick en läsarfråga för ett tag sedan
Louvisa : Hur ser en matdag ut för dig? :)

Vet ni? Jag är på allvar så jävla trött på att bli stämplad som sjuk .Det var min bakgrund, ja , men det är inte den jag skulle beskriva mig som idag längre. Det kommer alltid finnas inom mig, men det begränsar inte mitt liv längre.
Men för att svara på din fråga så äter jag vääldigt olika. Jag har dagar då jag småäter konstant genom hela dagen och andra dagar då jag knappt äter alls.
Är inte direkt hälsan själv heller. Dricker otroligt mycket energidryck och pepsi max samt äter mycket smågodis och glass. Svag för glass.

Kram på er alla!

  

Minns ni att jag skrev om min resa- min ätstörningshistoria. Har inte skrivit på den sedan april 2014 , orkade väl helt enkelt inte fortsätta men tänker nu skriva en fortsättning. Om ni vill ha en liten summering och återblick om vad som hänt se kategorin "Sofie's historia"
Det här är iallafall om hur jag blev inlagd på mando en 3e gång efter att ha failat med plugget.

Del 12: Mando 3e gången gillt.
Efter att ha blivit totalt utbränd från skolan var jag tvungen att läggas in en 3e gång på mando. Rätt less på det hela nu faktiskt. Hade noll lust att spendera mina dagar i den lokalen , bråka och fightas med personalen dygnet runt. Önskar jag hade kunnat fixa allting hemma men det funkade ju inte.
Min vikt här var inte alls lika farligt låg som då jag lades in två år tidigare men ändå på rullstolsgränsen. Hade ett bmi på runt 13,4 vid det tillfället och var åter igen tvungen att säga hej till rullstolen. Men bara för en kortare period.

Fick en ny, kvinnlig behandlare , M, som jag från början upplevde ganska hård men sedan lärde mig att älska. Behövde bara ha rullstol i 2 veckor tack gode gud då min kropp svarade väldigt bra på maten jag började äta. Det var dock även det jobbiga. Kroppen var så extremt uttorkad så jag gick upp i vikt väldigt fort och fick sån panik! Orkade inte med att se min kropp växa. Fick extrema panikattacker om dagarna och försökte tätt därpå ta mitt liv. Hamnade på psyket i ett par dagar men återvände sen igen till mando. Som jag skrev i förra historia-inlägget hade jag fått ett ultimatum utan läkaren och min förra behandlare och det var att jag bara fick 8 veckor på mig på heldygnsvården. Inte mer och inte mindre. Efter dessa 8 veckor skulle jag vara tvungen att sluta på mando helt. Ingen dagvård, inga samtal, ingenting. De trodde inte att de kunde hjälpa mig där och trodde jag egentligen behövde någon annan hjälp.

Så jag slängdes ut i vardagen igen som om ingenting hade hänt. Hade lyckats ta mig upp till bmi 16 och var fortfarande väldigt smal med massa anorektiska tankar i mitt huvud. Var så himla arg på mando för att de bara släppte mig i det stadiet och kände mig övergiven och besviken. De erbjöd mig en psykolog i sollentuna som jag kunde gå och prata med men jag kände lite "fuck that" och bestämde mig istället för att jag "skulle försöka svälta mig till döds igen" istället. Så får de allt se vad det är dom gjort. Som sagt. Dag 1 efter att jag hade slutat på mando började jag svälta mig igen och på knappt en månad hade jag tappat allt jag gått upp där och litet till.

NI får läsa om vad som hände sen i nästa del.