Det är så tungt. Och svårt. Det är som att livet för närvarande står stilla.  Ni som aldrig har upplevt olycklig kärlek kan nog aldrig ens ana hur detta känns. Ni som aldrig blivit dumpade av er största kärlek kan inte förstå smärtan i bröstkorgen. 

Jag kan säga att jag har kommit till den punkten då jag har accepterat att nej jag och Jonas är inget par längre. Men känns det okej? Känner jag att jag mår bra nu? Nej och åter igen NEJ. Det känns inte bra någonstans. Det är svårt att klippa banden med någon som varit ens närmaste vän och trygghet under en sån lång tid. Den som man trodde var ens bästa vän och som man trodde alltid skulle finnas där för en. Jonas vill inte ens ha mig i livet som sin vän, vilket gör mig både ledsen, sårad och fruktansvärt arg. Jag vet ärligt inte om jag är mest ledsen eller mest arg just nu, troligtvis en kombo av båda. Det gör ont i mig ett en sån lång relation och vänskap som vi hade så enkelt kastas bort. Att han utan att tveka en sekund kastar bort allt. Jag förstår inte hur man kan göra en sån sak. Förstår inte hur man tänker när man gör så.

Av respekt för Jonas tänker jag i nuläget inte berätta så mycket mer om oss då läget är jobbigt som det är ändå. Men jag måste sörja just nu. Måste få gråta, skrika, stampa och slå. För jag känner fortfarande att det är en pusselbit som saknas i mitt hjärta. Jag gav allt jag hade och lite till.  Jag är på riktigt rädd för att jag i framtiden inte kommer kunna komma någon så nära igen då jag kommer vara så rädd för att bli sårad/lämnad/sviken igen. Vill inte att någon ska behöva må som jag gör nu och gå igenom det jag gör. 

Men för att återgå till rubriken. Jag har svårt för att hitta inspiration och motivation till någonting just nu. Jag vet att jag är en tjej med massa mål och drömmar egentligen men allt detta har gjort mig så svag och trött. Det tar på energin något enormt så jag är helt slutkörd mental och fysiskt. Dimper ner i soffan efter jobbet och tuppar av utav utmattning. Samtidigt som jag sover sämre än någonsin. Vilket gör de långa dagarna på jobbet svåra. Jag skäms när jag ser vad det är jag skriver. Att jag låter mig själv påverkas så mycket. Fan! Känner hur ögonlocken sagta stänger sig över ögonen och jag tappar räkningen på hur ofta jag slumrar till om dagarna. 

Jag VET att jag har haft drömmar om att skapa danskoreografier, bli duktig och utvecklas inom gymnastiken. Ville skriva texter och sjunga in låtar. Öva på min sångröst. Hade även en dröm om att köpa kamera och starta youtube-kanal(har google drive dokument med flera sidor av saker jag ville filma). 

Mitt liv är en aning kaos just nu men det måste väl ändå släppa snart. Ellerhur? Dock sitter såren kvar länge men jag behöver väl inte vara såhär fruktansvärt ledsen och påverkad av allt? 

  

Jag saknar dig. Saknar dig så jävla jävla mycket. Vill bara spola tillbaks livet ett halvår tillbaka.

Asså jag pallar inte. Klarar fan inte av att möta fler nätter av gråt. Hur jävla jobbigt kan det vara att leva? Kan inte ens uppskatta och se de bra grejjerna med mitt nya jobb. Spelar ingen roll någonting längre. Bara gråter och gråter hela jävla tiden. Snälla tårar sluta rinna förfan!

Folk säger att det blir bättre med tiden, du kommer snart sluta tänka på han, du kommer gå vidare med ditt liv och må bättre. Hell no!  Just nu blir det bara jobbigare och jobbigare för var vecka som går. För varje vecka som går är det yttligare en vecka utan honom. En vecka utan att få somna tätt intill honom. En vecka utan att få krama honom. En vecka utan hans kyssar osv. Känner mig så jävla patetisk men jag har för ont i hjärtat för att ens orka leva just nu. Så enkelt det bara vore att ta sitt liv och skita i allting. Bara få slippa kämpa med livet nu. Slippa vara så jävla stark hela tiden.

Fuck life.  That´s just the way it is.

  

Oh how I hate those nightmares.  Var rätt nere när jag gick och la mig inatt och med tusen olika tankar som snurrade i huvudet la jag mig för att lyssna på en podcast runt 1 på natten. Skulle upp vid 7 så hade lite halvt panik över att inte hinna få någon sömn alls inatt. Låg och lyssnade på podcasten och istället för att lyckas somna (måste ha lite ljud omkring mig för att kunna somna) slutade allt med att jag lyssnade klart på podcasten istället och klockan blev 2. PANIK. Kommer vara på zoombiestadiet imorgon(idag asså).

Somnade på något sätt men natten innehöll en massa jobbiga mardrömmar. De flesta involverade Jonas på olika sätt. Jonas som satt och kysste en främmande tjej på en barnbänk i närheten av mitt jobb. Jonas som satt och grät i ett mörkt rum och värst av allt, Jonas som föll ner från ett brant stup och dog. I drömmen så var vi uppe på ett högt berg vid ett brant stup och jag "råkar" knuffa till Jonas så han tappar fotfästet och ralmar ut för stupet. Jag tar tag i hans hand och försöker dra upp honom men bådas händer är svettiga och vi glider. Tillslut måste jag släppa honom och han faller ner mot sin död. FAN!  Tänk er typ Titanic-scenen när dom kommit ut från båten och Rose inser att Jack inte kommer klara sig så hon släpper ner honom i vattnet.

Grät grät och grät så jag skakade när jag vaknade upp runt 06 på morgonen, alldeles dyblöt och kallsvettig längst hela ryggen. Hatar drömmar som dessa. Hatar att vakna upp gråtandes med en sån stor smärta i bröstkorgen.


Har jobbat idag och försökt leva så normalt som möjligt trots tårarna under ögonlocken. Är jag patetisk som säger att jag känner mig ensam? För det gör jag. Så fruktansvärt ensam! Har börjat få kontakt med folk på jobbet vilket känns bra men still, det är bara ytliga kontakter som jag inte tror jag kommer träffa någonting utanför jobbet.

  Gullat med en sådan här liten skrutt idag och det var väl egentligen det enda bra med dagen. Annars har jag väl mest... gråtit.

  

Så i lördags hade vi föreställning av vår teaterpjäs. Premiären avvärkade vi redan nere i Malmö så det var alltså andra föreställningen vi hade nu, borta i Gnesta. Det var både en bra men samtidigt en fruktansvärt hemsk dag. Jonas och jag går ju i samma teatergrupp och att möta honom just nu känns både fruktansvärt bra men samtidigt så jävla sorgligt.  Jag ville helt av allt bara springa och krama honom, lösa alla våra jävla problem och svårigheter där och då men vet ju att det inte funkar att göra så. Vi kommer förhoppningsvis få chansen att prata på djupet i framtiden. Vet bara inte om det är om 1 månad eller om 1 år liksom.


Känner mig helt förkrossad just nu. Varför är det så jävla svårt?  Jag vill bara vara glad men kan inte helt vara det. Känner mig så ensam. Så svag. Så krossad. När fan kan man få må bra då? Är det för mycket begärt. Och då menar jag inte att vara glad i någon timme utan i veckor, ja kanske till och med i månader.
Föreställningen då, hur gick den? Jag vet fan inte. Minns inte så mycket från den utan försökte mest kämpa med tårarna och kämpa med impulserna att inte gå och krama Jonas. Fan!
Pjäsen gick nog helt okej ändå, dock vet jag inte alls hur min prestation var. Med tanke på att jag försökte bara slå av alla mina känslor så gjorde jag nog inte så bra ifrån mig. Orkar inte bry mig just nu ändå, sorry. Försöker bara andas och överleva.

 

Asså jag hatar livet just nu. Fuck my life, Ingenting kan få mig att le längre, få mig att vara glad och lycklig. Jag har liksom inget hjärta längre för det är så jävla krossat som det går att bli.
Ni vet att det varit jobbigt med Jonas länge. Vi har nog haft problem sedan i höstas igentligen. Från början småsaker som sen blev större och större. Ingen utav oss orkade bry sig om att jobba på vår relation eller verkligen kommunicera och prata med varandra om det som var jobbigt utan vi körde på och var egon och liksom sket lite i varandra och hur den andra mådde. Jonas tog mig för givet och jag blev fruktansvärt ledsen och kände mig övergiven och oälskad av honom vilket ledde till att jag gjorde dumma val som sedan i januari gjorde så att Jonas bröt upp med mig.

Förkrossad försökte jag gå vidare med livet, jobba med mig själv och förbättra mina dåliga sidor. Började gå hos psykolog och verkligen ge det ett ärligt försök. Jonas och jag bestämde (vad jag trodde) att vi skulle försöka på nytt, tänka mer på varandra och prata mer med varandra. Försöka jobba med våra dåliga sidor osv. Vi försökte i ett par månader och jag tyckte allt började kännas bra igen. Och Jonas värkade vara som vanligt, gosig och kramig med mig osv. Jag började må bra.

Sen kom bomben!!! Han dumpade mig åter igen nyligen då han enligt honom inte känner någonting längre. Jag frågade om det var något som hänt just nu och får då svaret att jag inte varit kär i mig på länge, inte ens den tiden nu då vi "provade ge varandra en ny chans". Han hade alltså ljugit om att vi var påväg tillbaka igen för att inte göra mig ledsen. Vad fan blir jag inte nu då? Saken är den att jag älskar fortfarande Jonas. Just nu vet jag inte på vilket sätt jag älskar honom men att jag älskar honom är ett faktum. Hur kan man älska någon som samtidigt i perioder gör en så illa? Varför älskar jag Jonas?

När vi träffades så var allting guld, verkligen asså. Han uppvaktade mig som ingen annan, var jordens goaste och finaste vän. Jag var då rätt sjuk i ätstörningarna och gick i behandling och han peppade och stöttade mig så mycket. Sa att han alltid skulle finnas där för mig och att han älskade mig. Att han alltid skulle vara vid min sida.
VART FAN GICK ALLT FEL.

Jag kan inte sluta gråta. Det går bara inte. Tår efter tår. Snart kan jag bilda en stor flod av alla mina tårar.  Det här gör för ont. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet i januari så hade jag fel. NU är jag i helvetet. Vet inte ens om jag har Jonas i mitt liv som en vän längre , eller ens som en bekant. Jag är en person som har rätt svårt att hitta nya vänner (och behålla dom) och Jonas var en utav de få vännerna jag hade. Därför jag känner mig så otroligt ensam. Om jag överlever detta är jag starkast i världen , men just nu känns det inte soom att jag kommer överleva.

OM någon där ute går igenom liknande saker , kämpa på fina ni!