When you've been sad or sick or depressed or likewise for so long, happiness actually becomes scary. This may sound very weird to those who never been there doing that, I mean, how can happiness be scary? But believe me, it can be so freaking fucking scary. All your identity is darkness and illness, happiness is an unknown destination, and its just exactly the things we don't know anything about, that we are most scared of, the fucking freaking unknown. Who am I if I laugh for real? Who am I if I'm not longer the one with no friends? Will anyone care for me then? Will my life be empty? Yeah. This is so weird too, but also so logic for someone like me.

How can life possibly be empty if you find some friends? I'll tell you. Because you've been creating some kind of personality in being lonely, and people have felt sorry for you and yes I know this sounds soo stupid too but you've kind of found some comfy safetyness in that, in being the alone kid, the one others feel sorry for. And you've been able to always protect yourself from things with the line: "I can't do that/don't have to do that cause I'm lonely", and so on. And there is actually no good way to describe this awkward ambivalent crazy weird situation and feelings. But what I want to say is that happiness is okay. It's okay to choose happiness.

Your identity is not in you're illness nor your mood. Identity is something further deeper than so. No matter how dark your life may have been or is, discovering happiness, shouldn't be something you're supposed to feel ashamed of. It's scary. But trust me. It's okay. And most important: choosing happiness does not mean that you're never aloud to cry and feel anxious or sad or whatever. We're human for fuck sake. We're blessed with emotions of all kind and we're not aimed to just pic one of those and never another. I'm happy. I'm sad. I'm human.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...