Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , både gruppredovisningar och enskilda och att öva inför detta tar mycket mer tid än folk kan ana. Förutom att ha lektioner så blir det ofta att man stannar kvar i skolan många timmar efterråt och bara repar. Det mesta i mitt liv blir lidande. Familjen blir lidande, vänner blir lidande, träning och psykologbesök också. Men man måste nog ändå säga att det är värt det i slutändan. 

Vi fick lov den 16e iallafall så nu är jag inne på min 2a vecka med lov vilket känns skönt, samtidigt som jag får lite små-panik då tiden rinner iväg så fort och jag har inte allt hunnit göra allt det som jag ville hinna under lovet. Har haft så många människor jag velat hinna träffa, så mycket jag velat hinna göra. Har inte hunnit en bråkdel av det jag velat göra. Saknar samtidigt min klass och ser faktiskt fram mot att få träffa dom nu den 2a januari då vi börjar igen. 

Julafton detta år var lugnt och skönt. Får alltid sån jävla ångest vid jul då jag känner sån press på att allt ska vara så himla bra vid jul.  Dessutom var jag sjuk så jag låg mest i en soffa/säng och jäste. Haha. Och såg på Kalle-Anka vilket man bara måste göra. Klassiker ju! Och Svensson Svensson. Så min jul bestod av sängliggande och tv. Känner mig som en fet köttbulle som rullar fram nu efter dessa dagar. 

     


PUUUUSS

  

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öppna sig för mycket, inte visa för mycket av sig själv och jag blir så jävla arg på detta. Varför ska jag inte få skrika när jag är arg, gråta när jag är ledsen och skratta som en tok när jag är riktigt glad? Varför är folk så rädda för gråt och tårar?


Just nu går jag ju i en skola där det faktiskt ÄR okej att visa känslor, men även här ibland märker jag hur vissa i skolan fortfarande är obekväma när det blir för känsloladdat. Har ännu inte hunnit se alla i klassen gråta (bara går och väntar på det). Det sägs ju att känslomänniskor är dom som blir de bästa skådisarna   . 
Den här veckan har varit lång och jobbig för min del, så pass jobbig att jag stängde av mina känslor helt under ett par dagar då jag var runt på olika sjukhusmottagningar. Var väldigt ledsen egentligen men kunde inte få utlopp för det MEN nu i torsdags efter veckans sånglektion (som blev väldigt känsloladdad) så bara sprutade mina tårar. Grät som om det inte fanns någon morgondag, skakade och hulkade mig. Sånt där riktigt "ful-gråt" och sen dess har jag bara gråtit och gråtit. Tårarna tycks inte vilja ta slut. De bara fortsätter och fortsätter.

Har fått någon kommentar de senaste dagarna där folk undrat om jag är deprimerad. NEJ! Jag är inte deprimerad bara för att jag råkar gråta i ett par dagar. Att vara deprimerad är en helt annan sak. Jag kan vara jätteglad vissa dagar för att sedan dagarna senare gråta mig igenom hela dagen. Om jag inte minns fel så är man i ett deprimerat tillstånd om man varit "nere" i mer än 2 veckor. SLUTA JÄMFÖRA DEPRIMERAD MED KÄNSLOSAM. Jag kommer alltid att vara såhär. Alltid ha lätt till tårarna. Alltid vara den som gråter mycket. Men det är okej. Speciellt i min nuvarande skola där åtminstone ett par stycken till är sådana som jag, känslomänniskor. Och sen när folk går upp på scenen och kör känsliga scener så är det inte konstigt att man fäller en tår eller två. 

Nu efter ännu en gråtardag i skolan sitter jag här hemma, kollar på film och försöker återhämta mig efter denna vecka. 

PUSS