Minns ni att jag skrev om min resa- min ätstörningshistoria. Har inte skrivit på den sedan april 2014 , orkade väl helt enkelt inte fortsätta men tänker nu skriva en fortsättning. Om ni vill ha en liten summering och återblick om vad som hänt se kategorin "Sofie's historia"
Det här är iallafall om hur jag blev inlagd på mando en 3e gång efter att ha failat med plugget.

Del 12: Mando 3e gången gillt.
Efter att ha blivit totalt utbränd från skolan var jag tvungen att läggas in en 3e gång på mando. Rätt less på det hela nu faktiskt. Hade noll lust att spendera mina dagar i den lokalen , bråka och fightas med personalen dygnet runt. Önskar jag hade kunnat fixa allting hemma men det funkade ju inte.
Min vikt här var inte alls lika farligt låg som då jag lades in två år tidigare men ändå på rullstolsgränsen. Hade ett bmi på runt 13,4 vid det tillfället och var åter igen tvungen att säga hej till rullstolen. Men bara för en kortare period.

Fick en ny, kvinnlig behandlare , M, som jag från början upplevde ganska hård men sedan lärde mig att älska. Behövde bara ha rullstol i 2 veckor tack gode gud då min kropp svarade väldigt bra på maten jag började äta. Det var dock även det jobbiga. Kroppen var så extremt uttorkad så jag gick upp i vikt väldigt fort och fick sån panik! Orkade inte med att se min kropp växa. Fick extrema panikattacker om dagarna och försökte tätt därpå ta mitt liv. Hamnade på psyket i ett par dagar men återvände sen igen till mando. Som jag skrev i förra historia-inlägget hade jag fått ett ultimatum utan läkaren och min förra behandlare och det var att jag bara fick 8 veckor på mig på heldygnsvården. Inte mer och inte mindre. Efter dessa 8 veckor skulle jag vara tvungen att sluta på mando helt. Ingen dagvård, inga samtal, ingenting. De trodde inte att de kunde hjälpa mig där och trodde jag egentligen behövde någon annan hjälp.

Så jag slängdes ut i vardagen igen som om ingenting hade hänt. Hade lyckats ta mig upp till bmi 16 och var fortfarande väldigt smal med massa anorektiska tankar i mitt huvud. Var så himla arg på mando för att de bara släppte mig i det stadiet och kände mig övergiven och besviken. De erbjöd mig en psykolog i sollentuna som jag kunde gå och prata med men jag kände lite "fuck that" och bestämde mig istället för att jag "skulle försöka svälta mig till döds igen" istället. Så får de allt se vad det är dom gjort. Som sagt. Dag 1 efter att jag hade slutat på mando började jag svälta mig igen och på knappt en månad hade jag tappat allt jag gått upp där och litet till.

NI får läsa om vad som hände sen i nästa del.

Jag hade kommit in på det naturvetenskapliga basåret på Stockholms Universitet om ni minns?

Del 11, Universitetet
Jag tyckte faktiskt att det hela skulle bli jättekul då jag skulle komma ett litet steg närmare mitt mål om att få jobba med djur. Dock så visste jag med mig att jag inte var särskilt bra på varken matte, fysik eller kemi men hade bestämt mig för att ta mig igenom basåret, kosta vad det kostar. 

Till en början gick det helt okej. När man bara hade ett ämne att fokusera på. Men veckorna gick och ett ämne blev två ämnen som sedan blev tre-fyra ämnen. Jag hade problem redan när det var ett ämne det handlade om så när det blev fyra ämnen på en och samma gång klarade jag helt enkelt inte av det. För det första var det som jag skrev svåra ämnen som jag inte riktigt behärskade och för det andra gick studierna i en extremt hög fart. Hela kapitell i matten på en föreläsning, tentor varannan vecka + seminarium. Jag brast tillslut. Det slutade med att jag blev sittandes hela dagarna med diverse skoluppgifter och jag struntade i allt runt omkring mig. Det stora pressen på oss studenter fick mig att sluta att äta och sova för att istället kunna sitta uppe dygnet runt och plugga, i hopp om att skolan då kanske skulle gå lite lättare. Att jag skulle kunna klara av att hänga med lite bättre på föreläsningarna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke enormt och kunde inte stoppa mig själv. 

 

Så trots att kroppen skrev rakt ut fortsatte jag att pressa mig själv, trots att jag egentligen inte orkade. Trots att krafterna började ta slut. Bristen på mat och sömn gjorde mig både "dummare" och även ännu mer frustrerad och deprimerad. Mitt humör var här verkligen inte stabilt alls. Jag hängde med vänner ibland och försökte lura mig själv att allt var okej. Att jag mådde bra. Men om kvällarna när jag låg i min säng kom alla tårarna. Och jag förstod, någonstans inom mig att detta var inte bra. Jag började även se i spegeln hur min kropp förändrades, hur den långsamt försvann och bleknade. Jag ville just här faktiskt inte gå ner i vikt men jag gjorde det ändå. Jag blev uppriktigt sagt ledsen då jag började se mer och mer ben för var dag som gick. Jag tog kontakt med min behandlare på mando, gick till honom helt förstörd, grät och sa att jag behövde hjälp och att jag inte kunde få i mig någon mat. 

   


Det blev vinter och jullovet kom men jag kunde inte slappna av överhuvud taget. Tänkte bara på skolarbete och hur jag skulle lyckas förstå innehållet i mina böcker bättre. Jag hade sån jäkla panik. Ville inte må som jag gjorde. Ville inte behöva känna den där enorma pressen på mig själv. 
Mamma bokade tid till en psykolog. Jag kom till en jättesöt ung tjej och fick prata ut om allting. Om alla känslor jag gick och bar på. Om prestationskraven.

En morgon när jag skulle dit så svimmade jag inne på psykologens rum. En läkare tillkallades och det blev en direktfärd till ambulansen. Mina kaliumvärden var dåliga igen. Så dåliga så jag fick ligga med dropp ett dygn för att kunna stabiliseras. Jag blev rädd, för varje gång jag haft problem med kaliumet i kroppen har det varit ett tecken på att mina ätstörningar håller på att bli värre. Och det var ju sant, jag åt ju inte. Klart som fan kroppen säger till?

Min behandlare beslutade sig för att skriva in mig på heldygnsvården igen. Han var egentligen ganska trött och less på mig. På att jag ständigt pendlade fram och tillbaka och aldrig blev bättre. Trött på mina ständiga återfall. Så han bestämde att jag skulle få en sista chans nu på mandos heldygnsvård. Jag skulle få 8 veckor på mig att återhämta mig och sedan var dem tvugna att skriva ut mig därifrån för de tyckte inte att jag värkade kunna ta emot deras vård och att jag egentligen behövde någon annan behandling. 


SÅ, den 13e februari lades jag in igen.......

Sommarlovet hade gått och det var dags för mig att börja skolan igen efter drygt ett halvårs uppehåll. Jag skulle börja om 3an i gymnasiet.

Del 10 , gymnasiet
Eftersom jag inte helt hade skött min behandling under sommaren hade jag gått ner lite i vikt när jag åter igen kom tillbaka till mando i slutet av augusti. Min behandlare blev ganska arg och besviken på mig och menade på att han verkligen hade trott på mig och så missbrukar jag hans förtroende. Både han och läkaren tyckte inte att jag var redo att börja skolan igen eftersom jag egentligen var tillbaka nere på rullstolsvikt. Men jag grät, bönade och bad om hur otroligt viktig skolan var för mig så vi gjorde en överrenskommelse om att jag skulle få läsa ett ämne i veckan, tills jag hade fått upp min vikt lite mer.

  Glad tjej som ska börja skolan igen!


Med min behandlares ord i öronen började jag kämpa på ordentligt med maten. Då jag kämpade på så bra behövde jag inte vara på mando så mycket utan endast tre dagar i veckan. Min behandlare tog med mig ut på små äventyr, fika, bowling, promenad osv och jag började få tillbaka min livslust igen.

Jag började även komma in i den nya klassen och fick en del nya vänner. Tillsammans med dem så var jag b.la ute och festade för första gången i mitt då 18 åriga liv. Försökte leva som en helt normal frisk människa helt enkelt.

I november bestämdes det att jag äntligen skulle få börja plugga heltid i skolan. Jag var överlycklig. Vägde fortfarande väldigt lite men ändå så pass mycket så jag fick lov att gå i skolan.

    

I mars 2011 åkte jag iväg på skolpraktik ner till Göteborg i fem veckor för att jobba på Universeum. Det blev ett par väldigt händelserika veckor. Jag fick för första gången någonsin öva på hur det var att leva och klara sig helt ensam. Bodde själv på ett litet vandrarhem i centrala Göteborg. Maten gick helt okej, jag åt inte efter mitt matschema utan små-åt lite hela tiden under dagarna och kände mig nöjd med det. Jag hade riktigt roligt på min praktikplats och trivdes med mina kollegor.

MEN sedan hände det en sak som inte borde ha hänt. Jag var med om ett våldtäktsförsök utav ett gäng äldre killar på vandrarhemmet där jag bodde. Det var hemskt och hela jag blev förändrad efter den händelsen. Jag var så otroligt rädd så att jag inte vågade mig ut i allrummet som fanns eller vågade mig ut till köket . Jag vågade inte vara där av rädsla för att stöta på någon utav killarna vilket bidrog till att jag inte vågade gå och laga någonting att äta. Så mina tre sista veckor där levde jag på blandsaft och mackor. Inte den bästa dieten direkt men det blev som det blev. Fast denna gång var det INTE pga ätstörningen.

       

Jag gick ner i vikt under min praktikperiod. Dock så lyckades jag återhämta vikten när jag hade varit hemma ett par veckor. Hade många långa samtal med min behandlare som förstod mig. Han kramade om mig massor och sa att han inte skulle bli sur för att jag tappat i vikt. Att han istället tyckte jag var enormt modig som trots allt orkade genomföra praktiken. 

Våren led mot sommar och det var dags för mig att ta studenten. Det var både med glädje och sorg som jag lämnade min älskade gymnasieskola. Det hade trots allt hänt otroligt mycket under mina år i den skolan. Jag hade kommit både lärare och elever riktigt nära så det var med en ganska stor sorg inombords som jag sprang ut från skolan, hoppade upp på det där flaket och vinkade "hejdå" till min gymnasieperiod.
Veckan innan studenten hade vi middag för alla lärare och elever. En middag där jag bestämde mig för att hålla ett tal om "min resa" under gymnasietiden. Jag fick applåder och stående ovationer. Folk grät och kramade mig massor efter det där talet. 

       

Jag hade ett väldigt bra sommarlov faktiskt. Psykiskt sätt mådde jag bättre än på länge även fast vikten gick ner litegrann men jag orkade liksom inte direkt bry mig om det. Jag gick till mando kanske en gång var tredje vecka och pratade men mer än så var det inte. Så jag kunde ställa och styra med maten ganska mycket om man säger så. Jag åt väldigt oregelbundet denna sommar . Vissa dagar åt jag bara glass och ibland kunde det gå nästa ett helt dygn utan att jag åt. 

I slutet av sommaren fick jag besked om att jag hade kommit in på naturvetenskapligt basår på universitetet. Jag ville gå den eftersom jag ville kunna få betyg i alla naturämnena för att senare kunna söka till veterinärlinjen eller marinbiologlinjen. Och i min gymnasieskola läste man inte fysik eller kemi. Så i början av september startade jag där.. 

Vad som hände där får ni läsa om senare....

Jag var tvungen att läggas in en andra gång på mando. Här får ni läsa om hur det gick och vad som hände då.

Del 9 , andra inläggningen på mando

Jag lades som sagt in den 20 april. Fick som tur var tillbaks min tidigare behandlare P vilket kändes tryggt. Jag fick veta utav P och läkaren att mitt bmi denna gång var så pass lågt så jag var tvungen att sitta i rullstol. Jag förstod det inte riktigt. Varför får jag inte längre använda mina ben?

På heldygnsvården var det väldigt strikt. Man hade uppsikt av personalen dygnet runt och fick inte röra sig det minsta. Allihopa satt i ett enda rum där det fanns soffor och en tv iprincip. Och jag som hade rullstol fick inte ens röra mig därimellan. Skulle jag gå från en utav sofforna till ex toaletten (som kanske var 5-6 meter) var jag tvungen att bli körd i rullstol. För varje dag i rullstolen blev jag mer och mer rastlös. Jag tog verkligen alla chanser jag kunde till att smita ifrån min rullstol och röra på mig. Sjukdomen bara skrek i mig "rör på dig!". Ofta så var det någon personal eller patient som kom på mig med att gympa på toaletten eller jogga på stället. Det jag själv inte förstod var att varje gång jag tränade förlängde det bara tiden i rullstolen. 

Min kropp var i riktigt ruttet tillstånd och jag hade ett antal gånger då jag svimmade av, varav en gång slog jag mig i ansiktet och fick en stor fin blåtira runt ena ögat. Jag blev tvungen att ha "öppen toalett", dvs att man har toaletten på glänt när man ska uträtta sina behov och någon står utanför och lyssnar/kollar på då man kissar/skiter. Jättetrevligt. Eller inte. Men då jag svimmade så ofta var de tvugna till att göra så. 

Jag hade det svårt med maten. Fuskade även där så otroligt mycket. Blev en mästare på att fuska. Kunde sitta mittemot en behandlare och gömma undan nästan en hel måltid framför hennes/hans ögon. Jag ville egentligen inte fuska men när jag väl började göra det så blev det som ett tvång. Jag önskade ibland bara att någon skulle "avslöja" mig men då jag var så "skicklig" på det lyckades de ofta inte avslöja mig. Så jag fuskade på. Maten hamnade överallt utom i munnen. Någon kycklingbit kunde hamna i blomkrukorna, någon potatis i tröjärmen och någon fiskbit inne i värmerummet. Så himla mycket fusk. 

Men efter 1½ månad var det äntligen en behandlare som kom på mig då jag försökt gömma undan massa pannkakor. Hon genomskådade mig totalt och sedan den dagen fick jag mer bevakning på mig vid måltiderna vilket jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade. 

Efter 2 månader slapp jag rullstolen. Sådan lättnad! 
Jag började tjata på personalen att "nu är jag frisk nog för att skrivas ut".  De tyckte såklart att jag skulle stanna ett tag till men då jag var så extremt envis fick jag min vilja igenom och de var tal om att jag skulle slussas över till dagvården. Jag hade hotat med att skriva ut mig helt om jag inte fick komma över till dagvården så jag antar att de tyckte det var bättre än ingenting. 

 

Jag kom över till dagvården och bytte behandlare till A som jag gillade från första början. Har faktiskt än idag kontakt med A och vi hörs regelbundet. Han är en underbar människa! Han hade även en väldigt annorlundare syn än de övriga behandlarna då han tyckte att man skulle spendera så lite tid på mando som möjligt. Så sålänge jag åt bra så behövde jag inte vara på mando alla dagar utan kunde börja vara hemma istället eller ex träffa någon kompis på stan. Han gav mig väldigt mycket frihet vilket jag inte var van vid. Och jag kände lite att "vi får se hur det går nu när jag får denna frihet". A gick på semester under en månad och sa att jag också kunde få "semester" från mando under en månad. 


Min sommar var nog en utav de härligaste någonsin. Dock så gick jag helt ifrån allt vad matschema hette och åt lite som jag ville. Jag svälte mig inte, men åt heller inte efter mitt schema. Åt mycket glass och annat gott som jag inte hade kunnat unna mig på flera år. Umgicks mycket med kompisar, tog upp kontakt med många jag inte träffat på flera år och försökte leva så "friskt" jag kunde. Var fortfarande grovt underviktig och hade egentligen regler om hur mycket jag fick röra på mig men var ändå ute och sprang, cyklade och simmade. 


Fortsättning.........

Som ni läste sist fick jag avsluta behandlingen på Mando eftersom jag inte alls var sammarbetsvillig, rymde och hotade om att ta mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle komma tillbaka senare, i ännu värre tillstånd än tidigare.


Del 8 , mellan inläggningarna

Jag blev glad då de skrev ut mig, för helt ärligt så hade jag noll lust till att vara i behandling mer. Det kändes bara som massa onödig bortkastad tid. Plus att jag hade missat en månad i skolan. 

När jag kom hem till vardagen igen struntade jag helt i att följa mandos rekommendation av mat och jag återgick istället till svälten. Började tappa i vikt ganska snabbt. Tänkte att "nu kan jag återgå till skolan igen som vanligt". Var på möte i skolan där de sa att jag inte var välkommen till skolan igen, att de tyckte jag var "för sjuk" för att gå i skolan. Att jag istället borde söka till mando igen. Jag blev såklart jätteledsen då jag hade peppat inför att börja skolan igen. 

Tiden gick. Och jag hade varken jobb eller skola att gå till om dagarna. Allting kändes sådär meningslöst och jag drog ner på maten yttligare. Åt tillslut ingenting, drack enbart te om dagarna. Det kändes ändå meningslöst att äta när jag inte gjorde någonting speciellt. (Dumt dumt dumt). 

Jag började så småning om söka små extrajobb och fick jobba som barnnvakt hos en familj samt passa en hund som jag skulle ut med 2timmar/dag. Så jag var ute med hunden på dagen och passade barnen på kvällarna. 
Jag tyckte det gick väldigt bra men tros att jag nu hade någonting att göra kunde jag inte förmå mig att börja äta någonting. Svälten gick automatiskt av sig själv och att inte äta om dagarna blev något slags "normalläge" för mig. Dessutom när ingen var hemma och påminnde mig om dagarna blev det ännu svårare att äta då jag ofta "glömde bort" att äta. 

   

En dag då jag var ute och gick med hunden (som förövrigt var en stor Golden retrever) kände jag hur jag fick väldigt ont över bröstkorgen. Jag kände en smärta jag aldrig hade känt förut och blev väldigt orolig och rädd. Jag ringde till mamma på telefonen och storgrät. Skrek "jag kommer dö". Det var riktigt obehagligt, hade dödsångest. Så jag gick hem med hunden och gick till bussen för att åka hem. Kände att jag var tvungen att äta någonting så jag gick förbi en kiosk och köpte två löstuggummin som jag började tugga på ihop om att öka min energi samt få bort smärtorna i bröstet. Dock fick jag TOKångest då jag tuggade på tuggummina. 

När jag kom hem, fortfarande i tårar, ringde mamma till sjukvårdsupplysningen och berättade om min situation. De sa åt oss att vi skulle åka in till akuten, så vi åkte in till Danderyds sjukhus. Där fick jag lägga mig på en brits och undersökningarna började. Jag var uttorkad så det sattes dropp på direkten. De upptäckte att både puls och blodtryck var extremt lågt. Vidare så visade det sig på mina blodprover att mitt kaliumvärde var väldigt lågt. Kalium är en viktig mineral för b.la vatten/syra balansen i kroppen och för muskelsiglalerna till hjärnan. När de är väldigt låga så kan det skada hjärtat och orsaka hjärtflimmer och arymetri (oregelbundna hjärtslag). När kaliumnivån i blodet ska ligga på 3,6- 4,0 ungefär. Mitt låg på 2,5 . Dessutom var mina njurar kraftigt påverkade. 

Jag fick ligga kvar på medicinavdelningen i 2 dygn. Fortfarande förstod jag inte helt att det var orsakat utav svälten. Och jag tyckte inte att jag var särskilt sjuk. Eftersom mando har en lokal i Danderyd, precis bredvid sjukhuset fick jag och mamma en akut-tid dit då vi träffade läkaren + en sköterska. De sa att de ville lägga in mig igen. Att det var allvarligt nu och att om jag var smart skulle jag acceptera en plats på deras heldygnsvård, igen. 
Minns att sköterskan tittade mig i ögonen och sa:
Accepterar du inte vårt erbjudande kan du vara död om någon månads tid Sofie. Du kommer inte klara dig utan vård i ditt tillstånd. 


Det dröjde 3 veckor tills inläggningen. Och tiden hemma innan var nog den värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mig ganska lugn och avslappnad men min familj var alla i panik. Alla var så fruktansvärt oroliga och stämningen hemma var allt annat än mysig. Kände hur jag ständigt fick blickar på mig. Och alla var på mig om att "nu måste jag ta det lugnt" och att jag inte fick röra på mig mer än nödvändigt. Jag var tvungen att sluta jobba som hund och barnvakt. 

Den 20e april 2010 lades jag in på heldygnsvården

Nu kommer ni få höra lite om min första inläggning på mandometerkliniken

Del 7 , första inläggningen på mando

Den 20e december 2009 lades jag in på heldygnsvården. Det var på en måndag, och fredagen innan hade jag varit på det där läkarbesöket som jag berättade om tidigare. Jag åkte till Flemingsberg med mamma och fick min behandlare P , en supergoo människa. Tänk lite Anders Bagge.

Jag åt inte alls mycket vid detta tillfälle och det mesta jag hade i munnen spottade jag ut. De försökte desperat få mig att börja äta mat igen på mando men jag kunde inte komma ifrån mitt spott-beteende och de första veckorna ersatte jag allting med näringsdryck. Jag började få mycket tvång och blev rejält påverkad av de andra inlagda. Jag hade det även extremt svårt med att vara stilla och slappna av i början. Tog varje tillfälle i akt och röra på mig. Spenderade julafton på heldygnsvården och hatade varje minut av det. På nyårsafton fick jag persmission över natten och var hemma med familjen. Det var så otroligt skönt att få komma hem.

  (rotera på bilden)

Men på nyårsdags-morgonen smet jag hemifrån. Istället för att ta taxin tillbaks till mando satte jag mig på ett tåg och åkte iväg till Karlstad, och till farmor. Utan att ringa mando, såklart. Alla blev panikslagna och polisen kopplades in. Var hos farmor i ett dygn innan jag åkte tillbaks till mando.

Jag var extremt deppad och hade tappat livslusten helt kan man säga. Mitt matschema skulle ökas och jag hade panik hela tiden. Försökte göra allt för att undkomma maten. Då jag var hemma på permission en kväll tog jag en överdos av tabletter och fick spendera två dygn på medicinavdelning. Kom åter igen tillbaks till mando och det blev åter igen kaos med mitt matschema. Jag var väldigt manupilativ och ändrade mycket på schemat. Åt aldrig det jag skulle, det blev alltid att jag fuskade någonstans under dagen.

Dagboksinlägg 15 januari 2010
"Idag är det första dagen för mig med mitt nya matschema, hjälp! Känner mig inte direkt superpeppad. Allting känns bara för mycket. Följer jag det här schemat 1 eller 2 veckor kommer jag se ut som en elefant.

Skulle vila gemensamt med de andra idag och det var SÅ jobbigt. Jobbigt att alla andra var så stressade och oroliga. Jag låg där och hade precis börjat slappna av då jag råkade titta ner på mina lår som jämfört med de andras lår var GIGANTISKA.

Dagen har ändå runnit på ganska bra. Jobbigt att behöva äta en sån stor frukost bara. Jag känner sån stor skuld över att jag har så mycket. Imorgon ska jag hem en stund , känns super. Mamma och jag ska ha en spa-eftermiddag.

Jag börjar oroa mig inför nästa vecka då A, I och K är tillbaka. Fy! Vill inte alls ha att göra med dem.

Nu på kvällen blev det lite jobbigt och jag var bara tvungen att byta ut min banan på kvällen mot en apelsin då jag inte klarade av att äta bananen. "

 

Dagboksinlägg 20 januari 2010
"Fyfan vilken dag!
På morgonen hade jag samtal med M, dietisten. De ska tydligen höja mitt schema, IGEN. Fan, ska de aldrig räcka? Kan de aldrig sluta höja schemat?

Har gråtit större delen utav dagen och när jag skulle kryssa i frågor om hur jag mådde skrev jag att jag inte hade någon livslust vilket gjorde alla orolig. Nu har jag mer bevakning på mig igen. L ville att jag skulle skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte rymma, skada mig eller ta tabletter. Grät mig igenom resten av kvällen och natten. Stor rädsla inför morgondagen. "

Jag blev skickat till psyk i några dagar efter att ha brytit mitt "livkontrakt". Jag halkade ur matschemat och fastade praktiskt taget under dessa dagar. Det funkade helt enkelt inte att vara på mando. Så fort jag kom tillbaks från psyket började jag rymma hem var och varannan dag.

Dagboksinlägg 28 januari 2010
"Idag var det en stressad och orolig dag och jag gick på helspänn hela tiden. Det var extra kämpigt att äta och jag kände att "nu klarar jag inte mer". Efter lunchen stack jag hem till pappa där jag äntligen fick lite lugn och ro och där jag fick vara för mig själv en stund."

En eftermiddag i början på februari fick jag sätta mig ner tillsammans med mamma, pappa, min behandlare och läkaren. De förklarade för mig att det här inte funkade. Att de inte kunde ha mig som patient om jag höll på som jag gjorde. Att de inte kunde ha en patient som ständigt rymde och tog överdoser. Så de beslutades att jag skulle skrivas ut från behandlingen.

Jag kom senare tillbaks några månader senare i mycket värre skick, men mer om det senare.

Nu kommer jag skrivat om Namibia-resan som på ett sätt blev då jag åter igen insjunknade rejält i min sjukdom.

Del 6 , Namibia

Efter många om och men fick jag då tillslut åka iväg på min utlandspraktik. Trots att både lärare och skolsköterskan protesterade högt men jag var envis. Så otroligt envis och jag hade gett mig fan på att jag skulle ner dit. Så mina förälrar fick ta på sig allt annsvar över mig då skolan inte vågade göra det.

Jag trivdes därnere. Det var som att en stor barndomsdröm gått i uppfyllelse. Det var helt underbart att få jobba med djuren, jag älskade dem verkligen. Dock så blev det rätt slitsamt för både kropp och psyke. Maten blev väldigt jobbig och jag gjorde upp en plan i mitt huvud redan på flygresan ner att jag skulle försöka äta så lite som det bara gick.

Alla volontärer åt samtidigt vilket gjorde det svårt för mig att undkomma måltider. Så jag började smussla och fiffla med maten på olika sätt. Slängde bort det mesta på min tallrik och fick bara i mig flytande näring i form av olika juicer, mjölk och ev lite yoghurt. En och annan frukt slank ner ibland samt tuggummin då hungern skrek.

   
Vi jobbade aktivt 6 dagar i veckan i stekhetande solsken så jag blev oftast trött på en gång. Var dock nogrann med att dricka ordentligt iallafall så jag inte skulle säcka ihop helt.

En kväll under vår sista vecka var den en utav mina klasskompisar som tog mig åt sidan och sa de där orden jag innerst inne ville höra;
"Vi ser vad du gör Sofie. Vi ser hur du gömmer mat. Snälla försök sluta med det"
Jag försökte, men då drog jag istället ner på allting och mina sista dagar där drack jag endast vatten med någon kemikalisk smaksättning. Jag mådde verkligen pyton.

   
Min familj påpekade direkt när jag hade kommit hem hur jag hade tappat i vikt men själv såg jag det inte, såklart.
Jag fortsatte min flytande diet och tänkte inte så mycket mer på det. Men i skolan märkte jag dock hur jag blev tröttare och tröttare. Det blev jobbigt att fokusera på lektionerna. Svårare än någonsin. Det enda jag tänkte på om dagarna var mat. Mat,mat,mat. Och tillslut insåg jag för mig själv att "det här jag håller på med är faktiskt inte helt friskt" "jag är sjuk och behöver hjälp"
Så jag ryckte tag i skolsköterskan än en gång och bad henne om hjälp att kontakta mando igen. Hon tog mina mått samt vikt och hjälpte mig med en ny egenansökan. Jag ställde mig på hennes våg, siffran stannade på 3X,XX och blev för första gången rädd för mig själv. Blev rädd för hur pass lite jag ändå vägde.

Jag och mamma tog bussen till Danderyd och träffade läkaren på mando. Han pratade med mig en stund och frågade sedan vad jag trodde skulle passa bäst. Om jag trodde dagvården skulle passa, varpå jag sa "jag tror inte jag skulle fixa maten där hemma just nu" Han sa då att jag skulle läggas in på heldygnsvården veckan därpå. Mamma började storgråta för hon hade inte riktigt insett hur sjuk jag var. Jag å andra sidan kände mig faktiskt lättad, och nästan lite glad. Det kändes skönt att någon annan skulle få ta över för jag visste att jag inte skulle klara det på egen hand.

I nästa del ska jag berätta om min första inläggning på mando.

Här kommer fokus riktas på mina första år på gymnasiet. Tiden då jag började få sjukdomsinsikt och insåg att jag hade problem.

Del 5 , de första gymnasieåren
Som ni läste tidigare så var jag väldigt negativ till att byta skola. Jag var rädd för allt de okända och vad det innebar. Höll mig mycket hellre till det som jag var van vid. Jag var även rädd att jag skulle bli ännu mer utanför i den nya skolan.

Jag valde djurgymnasiet(till mina föräldrars protest) då jag alltid tyckt bra om djur. Djur dömmer en inte. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vilka kläder du har. Det enda viktiga för dem är att du tycker om dem.
   
Det gick faktiskt bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag trivdes bra i klassen och hittade ganska snabbt två stycken tjejer jag började umgås med. Känslan av att känna att man "tillhör" en grupp var helt magisk.
Även lärarna var trevliga och bra. Allting kändes bra till en början. Läxorna blev t.o.m roliga att göra. Allt blev så mycket enklare när man trivdes i skolan. Jag spenderade även mycket fritid i skolan. När lektionerna var slut för dagen satt jag och mina två vänner ofta kvar i skolan och pluggade eller bara umgicks.

På helgerna jobbade jag mycket på Stockholms katthem där jag trivdes bra. Köpte även hem min katt Fiona därifrån december 2007. Min lilla ögonsten.
     

Jag fuskade och ljög så mycket vid alla matsituationer. Jag låtsades vara normal inför alla andra men när de tittade bort slängde jag massor med mat. Jag ville inte värka konstig men det jag inte förstod då var att mina udda matbeteenden var det som gjorde att folk uppfattade mig som konstig.

Efter ett år av matsmuggling och lögner orkade jag inte "dölja" mitt konstiga beteende längre utan ingås att "jag behöver faktiskt hjälp", det jag håller på med är inte normalt eller friskt. Så jag gick till en utav mina mentorer som jag hade väldigt stort förtroende för och berättade allting. Om mina år i tidigare behandlingar och om hur jag gömde mat och dolde saker för mina klasskompisar. Jag grät när jag insåg att jag var sjuk.

 
Min mentor skickade mig till skolsköterskan som senare hjälpte mig att komma i kontakt med Mandometerkliniken. Jag drog mig verkligen för att söka dit men gick tillslut med på att komma på ett bedömningssamtal. Så våren 2009 åkte jag dit, träffade läkare och behandlare , fyllde i en massa papper samt åt på en mandometer för första gången i mitt liv. De tyckte att jag skulle börja på deras dagvårdsbehandling.

Samtidigt denna våren skulle jag ha skolpraktik på Furuviks djurpark under 5 veckor så pga jag var rädd för att inte kunna genomföra praktiken så valde jag den istället för att börja på behandling. Det blev 5 riktigt tuffa veckor och jag var riktigt deprimerad och ledsen. Åt väldigt dåligt, hade börjar sellektera bort livsmedel igen och överlevde mest på yoghurt, saft och mackor. Samtidigt som jag slet och jobbade häcken av mig på praktiken. Jag var ofta svimfärdig under dagarna.

 

Jag höll även på att planera min nästa praktik tillsammans med 4 klasskompisar. En praktik som skulle ta mig ner till Namibia , Afrika, för att jobba med vilda djur. En utav mina barndomsdrömmar. Pga jag hade berättat om mina ätproblem och även tappat lite i vikt var många väldigt osäkra på OM jag skulle få åka iväg till Namibia eller ej. Jag var dock bestämd och envis som en åsna. Jag skulle iväg. Ordet "nej" fanns inte på kartan. Och som sagt, jag fick min vilja igenom tillslut och den 3e oktober 2009 åkte jag iväg på det som skulle bli mitt största äventyr någonsin. Det jag då inte visste var att när jag kom hem därifrån skulle ett riktigt helvette börja. Men mer om der senare.