De senaste veckorna har det smygit på sig massor utav tankar inom mig. Eller ja, okej, de senaste månaderna egentligen.
Som jag tjatat om i flera inlägg har jag haft en förkyldning plus en infektion i kroppen som har fått mina vanor att ändras lite. Knappt någonting alls sett från andras ögon men för mig har dessa förändringar fått mig att tänka om både en och fler gånger. Jag har inte orkat så mycket, varken velat eller vågat ge mig ut på långa träningspass. Jag har heller inte orkat jobba så mycket jag borde gjort pga hög feber och har fått skjukanmäla mig ett flertal gånger.
Samtidigt har jag ätit som en hel jävla gnu. Speciellt nu de senaste veckorna. Som att magen aldrig blir mätt, som att jag kan äta flertal portioner av någonting och fortfarande vara hungrig. Visst att jag äter p-piller men så här jävla hungrig är fan inte normalt att vara.

De senaste dagarna här hos Jonas har jag mått riktigt rejält dåligt med maten och ätandet. När vi umgås blir det alltid oftast mer mat än vad man förväntat sig pluss att vi ofta myser ner i någon soffa med snacks om kvällarna. Helt ok kanske ni tycker, och jag me. Jag tycker det är otroligt mysigt och faktiskt riktigt gott och jag njuter ofta och äter ofta mer när vi ät tillsammans än då jag är ensam.

Har dock börjat se på min kropp med andra ögon. Jag är i dagsläget det man kallar normalviktig...... tror jag. Kanske rent utav att jag börjar närma mig övervikt, jag vet inte? Jag vet iallafall att jag inte är smal som jag varit förut i hela mitt liv. Efter en incident som hände i våras har jag det svårare med att behålla vikten, som det känns iallafall och jag känner hur min kropp är för stor , större än vad jag känner mig bekväm med. Jag kunde tidigare i våras känna mig hyffsat okej, inte vältränad men inte heller en slapp soffpotatis if you know what I mean. Jag var sådär halvt tränad. Gymmade 3-4 dagar/veckan och åt lagom bra. Fick iallafall inte skuldkänslor då jag åt, vilket jag får nu. Äter som sagt mer än jag tidigare gjort men samtidigt tar det emot. De senaste kvällarna hos Jonas efter middagarna har jag fått något slags ångest-rus och skuldkänslor efter våra middagar. Ångesten och raslösheten bubblar inom mig och jag känner för att gråta. Känner hur magen inte längre är platt och hur mättnaden lägger sig som ett tunnt lager utav fett ovanpå min kropp.Hur mage och lår växer och fylls av äckligt överflödsfett.

Jag kunde förut granska min kropp och känna att "den var okej". Brukade använda helkropps-spegeln i Jonas familjs hus. Nu kan jag knappt gå förbi den utan att spy lite inombords.  Jag är FET! Eller åtminstone överviktig. Rejält kurvig. Och äcklig. Att jag ens en gång kan tillåta mig själv att unna mig mat är otroligt. Jag borde banta, fasta i veckor för att få av mig alla dessa äckliga överflödskilon. Jag orkar verkligen inte med min kropp mer. Har försökt acceptera den i över två år men nu får det vara stopp. Vägrar acceptera den längre.

Att det dessutom är en anorektiker på mitt jobb gör inte saken bättre. Smal som en jäkla sticka utan lår och pinnar till armar. Och denna smala person ska jag vara omkring om dagarna. Triggerfaktor till tusen. Att dessutom vittna att hon aldrig äter om dagarna gör tankarna i mitt huvud ännu värre. Jag ska fan bli minst lika smal som hon. Vägrar vara den feta på arbetsplatsen. Vägrar vägrar vägrar.

Nu är det lördag och jag ska äta så mycket min kropp vill ikväll och imorgon men på måndag är det fan jag som börjar dra ner på maten rejält och tappar i vikt.. Minst 5-6 kg ska jag ner , gärna 10 kg. Så man ser lite reben, nyckelben och höftben. För jag orkar inte vara normalviktig och ful när jag istället kan vara lite underviktig och känna mig så jävligt mycket mer nöjd med mig själv. Så jag slipper ha dåligt samvete över att jag äter.

Förlåt alla men jag tänker försöka ge mig in i bantningens spår en gång till. Förlåt till er jag sårar och er jag gör besviken men jag måste göra detta. Måste vara strikt mot mig själv och med mitt matintag. Måste försöka iallafall.

  

Jag är fortfarande sjuk. Haha, så fail. Har varit sjuk för länge nu. Har ständigt ont i halsen och öron samt lock för öronen. Hör liksom inte ens när jag själv pratar längre. Får gå till läkaren snart om det inte går över. Har dock så jävulskt mycket jobb och är typ aldrig ledig och hinner vila upp mig så där kanske vi har en stor faktor till varför jag aldrig blir frisk. Nu i helgen tex då jag hade ledigt var jag ändå tvungen att repa teater hela dagarna då vi hade heldags-rep med teatergruppen. Inte för att det inte är kul men jag hade egentligen behövt ligga inne och bara vila.

Nu denna vecka jobbar jag mån, tis och ons, ledig på tor och fre men jobbar sedan i helgen. Jag ska egentligen vara glad att jag har ledigt tor och fre då man i vanliga fall jobbar 6 dagar i veckan. Ska inte klaga, det är kul , men min kropp är verkligen SÅ ovan vid att jobba såhär "mycket" och protesterar vilt samt att jag faktiskt har någon infektion i kroppen och allt blir så pass mycket jobbigare då. Jag känner min kropp och när den inte mår bra.
VÄGRAR må såhär hela sommaren. Snacka om att fucka upp sin sommar då liksom.

Borde egentligen sångöva som en dåre också inför teatern i augusti men min hals har som sagt gjort så ont att det varit lönlöst tråkigt nog. Många måsten just nu känner jag.

Ta hand om er
  

Lite mer klagomål här... Min favoritsyssla numer, haha.

Inte nog med min dåliga hy som jag skrev om igår. Har även gått och blivit sjuk. Har haft febertoppar till och från sedan drygt en månad tillbaks. Gått med halsont och huvudvärk i en månads tid nu och honestly, det börjar bli jävligt irriterande. Jag är liksom på ett nytt jobb nu och kan inte vara borta hur mycket som helst, det funkar bara inte.
Så mycket jag vill göra. Jag vill orka:

• Jobba
• Filma med ett filmteam jag lärt känna
• Träna

Orkar knappt någonting. Det är ansträngande att gå uppför en trappa. Ansträngande att ta sig upp ur soffan samt ansträngande att andas då min näsa är halvt igentäppt. Asså fasen. Blir ett telefonsamtal till läkaren om det fortsätter hålla på kommande vecka.

  

Är ungefär så jag känner just nu när jag ser mig själv i spegeln. Jag är så jävla ful. Främst tänker jag på min hud som på senare tid har varit fruktansvärd. Asså, jag blir så ledsen. För mig är min hud allt. Finns ingenting jag värdesätter så mycket som att få ha fin hud. Jag skulle kunna vara flintis, ha ett ben längre än det andra eller ha jättestor näsa , vad som helst bara jag får ha fin hud utan massa äckliga pormaskar, finnar och sår/ärr.

Jag hade problem med acne när jag var i 15-års åldern. Ni skulle sätt min panna alltså, den var inte att leka med. På något sätt gick det sedan över efter ca 6 månader och sedan hade jag helt okej hud tills jag blev 17, då kom det tillbaka, fast acnen satte sig istället runt munnen/hakan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt. Funderade på att avsluta mitt liv där på direkten. Stod inte ut med att se mig själv så.
Hittade iallafall acnespecialisten, en hudklinik på Söder i Stockholm och tog en utav deras behandlingar för att sedan börja använda deras produkter. Min hud blev bättre faktiskt och höll sig rätt bra .........tills nu.

I mitten av april hände saker i mitt liv som fick mina hormoner att rubbas och komma i obalans. Vet att när tjejer/kvinnor får acne är det ofta hormonrelaterat. Så är det nog även i mitt fall. Började äta p-piller för någon månad sedan efter ett kortare uppehåll och min hy är verkligen värre än någonsin. Och ja, jag skäms!! Jag har massor av vita tilltäppta pormaskar över hela ansiktet, pyttesmå visserligen men ändå jävligt synliga. Hela ansiktet , framförallt pannan är helt knottrig. Får även mycket "innåtfinnar" , sådan som man inte kan klämma ut utan sådana som bildar "bulor" i huden. Så just nu har jag två jättebulor i min panna och det känns fan inte bra.

Måste skriva av mig i ren frustration. Jag vet ej vad jag ska ta mig till. Blir så ledsen varje gång jag ser mig spegelbild och varje gång jag ska sminka av mig om kvällarna. Det krävs en hel del puder för att försöka täcka min fula hy som numer även ständigt är röd och irriterad. Det jobbiga är också att jag är tillsammans med en person som har helt felfri och len hud... Vi är varandras totala motsatser. Skäms inför honom när han smeker mig över pannan och känner bula efter bula, finne efter finne. Kan inte bara min panna få vara slät och fin som förut?!

  Min hy är såhär fast lite mer upphöjd, där bulorna är. Detta är min hy utan smink typ.


TIPS? HJÄLP? Använder scrub och återfuktande varje kväll.

Hade planerat att åka upp till morfar i Dalarna tillsammans med familjen + Jonas men bojkottade det pga prognoserna i tidningen och internätet hade sagt att det skulle ösregna och vara kallt där hela helgen. Övriga i familjen åkte trots det upp till morfar så Jonas och jag fick en ensam långhelg bara för oss själva vilket var MYSIGT. Tror inte vi någonsin har varit själva såhär många dagar förut. Torsdag- söndag, alltså 4 dagar att få rå om varandra. Annars är det alltid någon ivägen. Är det inte fölräldrar så är det syskon eller halvsyskon.

Vi trodde vi skulle få fint (finare) väder här i Stockholm men det visade sig att det var vi som hade dragit nitlotten och istället var det vi som fick allt regn och rusk medan de andra i Dalarna hade helt okej väder. Haha.
Det blev inte så mycket att göra direkt utan vi myste mest runt här hemma insvepta i en stor filt och såg på serier hela helgen. Känner mig en aning fet och äcklig fast jag vet att det egenltigen är helt okej att göra så. Vi har fastnat för serien Oreange is the new black och betat oss igenom nästan 2 säsonger på 3 dagar. Vi räknade ut att med serien plus annat vi sätt på tv:n har vi tittat på tv i över 15 timmar under helgen. Faaasen!   

Vi har även bakat massor. Mandelmassa/pistagebullar + kardemummaskorpor. Och som vi har ätit. Här är ett exempel på hur en "kvällsfika" kunde se ut för en kväll.


 
Tallrik 1: Vattenmelon, annan melon xD , kardemummaskorpor
Tallrik 2: Mandelmassa/pistagebullar
Tallrik 3: Chokladbiskvier. Även dessa hemmagjorda

  

Ja förra veckan rann ju förbi. 
Efter systers student rushade jag iväg till teater-rep och därefter blev det jobb fredag och lördag. Jag var slutkörd efter bara dessa två dagar. Hur sjukt är inte det? Men är man ny på jobbet så är allting extra energikrävande. Jobbar numer på Aquaria inne i stan. Ett vattenmuseum med levande djur och växter. Verkligen mysigt ställe. Dock hade jag oturen att vara lite halvsjuk förra veckan då jag jobbade så energin var inte direkt på top om man säger så.

Febern och det halsonda är fortfarande kvar, TROTS att jag försökt vila mig. Hate it. Kan inte träna eller på något sätt vara fysiskt aktiv när det är såhär. Känner att jag svullnar upp som en blobb av att inte kunna träna. Är samtidigt rädd för att bli ÄNNU mer sjuk om jag tränar, typ att jag blir sjuk hela sommaren och inte kan träna. 

Sitter i skrivande stund på Sollentuna bibliotek och väntar på att klockan ska slå 17.00 så jag kan åka till söder och hämta hem min keyboard som jag beställt av en tjej. 

Igår tog min syster studenten. Himmel och pannkaka. Verkligen alltid sett henne som en "lillasyster" , den där typen som aldrig kommer bli stor men nu har hon liksom gått ut gymnasiet. Vad hände där kan man ju tänka. Samtidigt inser jag att jag faktiskt gick ut skolan för fyra år sedan och vart står jag nu idag? På samma jävla gamla ställe som tidigare (nåja, nästan). Rest till Sydafrika en sväng , gått naturvetenskapligt basår, pluggat lite på komvux samt legat inlagd på mando. Men jag har fortfarande inte hittat rätt ännu i livet. Vet fortfarande inte direkt VAD jag vill göra i framtiden. Känns ju lagom kul...  

 

Det var iallafall ett himla liv igår med utspring, flakåkning samt studentmottagning där släktingar från alla Sveriger håll kom. Jag blir lätt så himla trött när man ska vara social i ett stort sällskap under en längre tid så jag var totalt slutkörd efter 3-4 timmar på mottagningen. Stack senare vidare mot teater-rep vilket gick awsome. Prämiär om drygt 2 månader nu, woop woop.

  

Yes, finally efter kanske 2 månaders uppehåll. Kan säga att det hänt mycket i mitt liv på den privata fronten. Jobbiga saker som jag inte kommer ta upp just nu (om jag någonsin kommer ta upp det), jag och min prins har gått igenom jobbiga saker så just nu försöker vi bara stärka varandra och stärka vår relation igen(känns det som). Dock glad att han står vid min sida, finaste finaste Jonas.

Jag har bytt jobb ifrån att vara vikarie på vikarieförmedlarna till att jobba på aquaria vattenmuseeum inne på Djurgården i stan. Ett jobb som passar mig jäkligt bra , den djurnörden som jag är.
Anyway. Dagarna går och nu är det ju äntligen sommar här i Stockholm och jag kommer ha fullt upp med jobb, manusrepetetion med teatergruppen samt sångövning och träninig, så det blir nog en häktisk men rolig sommar. Jag ser ljust på framtiden just nu(trots feber och halsont i snart 1 veckas tid).

Antar att jag har tappat alla mina läsare vid det här laget men så får det vara då. Blir glad om NÅGON vill kika in här now and then. Det är trots allt en dagbok där jag skriver ur mig mina tankar osv så egentligen behöver ju ingen läsa. Mest kul bara OM ni läser.