Senaste inläggen

Av Sofie - 30 oktober 2016 00:01

Jag går runt just nu med dåligt samvete. Och vet ni varför? För att jag faktiskt för en gångs skull på länge känner mig glad. Hur sjukt låter inte det? 

Mitt liv rätt bra just nu. Jag går i en toppenskola med fina klasskompisar och bra lärare. Får varje dag hålla på med det jag älskar - teater, och får massa vänskap och kärlek från de i klassen. Har för första gången på många år folk att hänga med om dagarna, känner att jag tillhör en grupp människor. Har kul och tränar gymnastik om kvällarna och gör sagta men säkert framsteg. 

Allt detta får mig att stanna upp en stund och tänka. Är det verkligen okej för mig att må såhär pass "bra"? Jag är så van vid att ständigt må skit, ha ångest upp över öronen(och ja ångesten finns där fortfarande ibland men mindre än vad den brukar finnas). Som att jag inte riktigt vågar tillåta mig att få må bra för en period. Är livrädd att detta bara är en kort fas. Att jag när jag minst anar kommer falla djupt igen, djupare än vad jag tidigare gjort, och hamna där nere på avgrundsbotten. Livrädd. Då är det så mycket enklare att gå runt och må dåligt från första början så man slipper falla så djupt när man väl faller. Låter det logiskt?

Tog upp detta med min psykolog härom veckan varpå hon sa att : det är visst okej för dig att må bra Sofie, du förtjänar visst att må bra.  - men jag kan inte känna det! 
Blir så rädd. För jag är så ovan att må just - bra. Är så ovan att vara i det stadiet. Men härmed erkänner jag det för mig själv och för alla andra där ute i cyberrymden. JUST NU MÅR JAG FAKTISKT BRA, OCH DET ÄR OKEJ. Klapp på axeln. 

Har varit i skolan idag på förmiddagen. Ville festa till det idag och hade spexande linser i mina ögon dagen till ära. Stod halva morgonen och trixade med de där jäkla linserna. Note to myself. Gå upp rejält tidigt dom dagarna du ska sätta i linser i ögonen, det tar freaking lång tid!!  På eftermiddagen gick jag och Maria runt i stan i några timmar, frös och drack chail-latte och sedan på kvällen var jag på Dramaten med folk från skolan och såg på Medea. Superbra pjäs förövrigt. Se den!

 

  




Av Sofie - 26 oktober 2016 23:49

Jag är ta mig tusan glad över att jag går i den skolan jag går i. Mina dagar är fyllda med massa teater, sång, dans och andra kreativa saker. Känns inte ens som att jag går i skolan utan som att jag leker mig igenom mina dagar. 
Det är så sjukt för när jag är i skolan så känns allting för det mesta bra . Blir nästan alltid glad över mina klasskompisar, lärarna är toppen och lektionerna är roliga och intressanta. Problmen blir väl när jag väl lämnar skolans portar. Det är då demonerna och mörkret besöker mig. Det är oftast då jag mår skit. Skulle gärna vara i skolan dygnet runt. Boa in mig där. Ta med sovsäck och övernatta där varje kväll. Vore så mycket skönare och enklare än att behöva facea sina problem därhemma....

Igår blev jag medbjuden på stand-up då en kille i min klass skulle uppträda på något ställe inne i stan. Så jag och en till tjej i klassen var och åt middag och gick sen för att titta på honom. Ord kan nog inte beskriva hur TACKSAM jag är över att hon ringde och frågade mig om jag ville följa med henne och käka innan. Hur kan någon vilja vara med mig, den frågan är fortfarande någonting jag dagligen frågar mig själv. Så låg självkänsla, fy. 
Kvällen var iallafall rolig. Tänkt först att "jaamen hur kul kommer det här bli då? Kommer jag ens kunna skratta något?" men det ska jag säga er . Jag SKRATTADE , big time   . Och han i min klass var så duktig! Stolt över min talangfulla vän. 

PUSS PÅ ER FINISAR

  

Av Sofie - 23 oktober 2016 23:07

Ni vet fetma-program, dokumentärer om kraftigt överviktiga människor som försöker få ordning på sitt liv och gå ner i vikt. Ni vet hur dessa människor kan yttra ord som "det känns som att jag är fången i min egna kropp". 
Det kanske inte är rätt för mig att yttra dessa ord men den senaste veckan har jag haft så pass mycket ångest och verkligen haft känslan av att jag är instängd i min egna kropp. 

Har gått runt hela veckan med feber och stressat som fan för att få ihop kabarén i skolan. Vi har repat i princip varje dag utanför skoltid och nu i fredags hade vi uppvisning. Visst, showen blev bra och jag är jäkligt stolt över att vi på endast 3 veckor fick ihop en sån bra föreställning. Verkligen.  Men priset de flesta av oss fick betala för det. Halva klassen var ju typ sjuka med feber i fredags kändes det som.  Mitt huvud och hals har gjort så ont hela veckan och igår låg jag totaldäckad i soffan/sängen. 

Var ju tvungen att gå till skolan och repa men hade ingen som helst ork över till annat, exempelvis träning. Jag som är van vid att träna 6 dagar i veckan har denna vecka bara lyckats åtstakomma 2 träningsdagar och känner mig totalt värdelös nu. Förstår att det kanske rent logisk och kroppsligt är omöjligt(eller?) men det känns som att under dessa dagar då jag haft feber och inte kunnat träna så har min kroppshydda fördubblats. Ser nytt "fett" jag innebär mig inte har funnits där förut. Känner mig pluffsig, mjuk, degig på något sätt. Vet att det är fel att tänka så men det gör jag ändå. Träningen har blivit en sån pass viktig del i mitt liv, mitt sätt att lindra ångesten på. Tränar jag inte så blir jag fet typ. Känner som att träningen är det som gör så att jag håller min vikt där den är idag. En till hemlighet som jag skäms över men som måste erkännas nu är att: jag vill ner mer i vikt. 


Var hos en läkare för någon vecka sedan för utredning av borderline. Well , vi pratade runt om lite allt möjligt och nämnde b.l.a min tidigare sjukdomshistorik då jag hade anorexi och hon frågade hur det gick med det numer. Hur jag åt, tränade osv, min vikt. Jag kan meddela att jag har en normalvikt idag. Det känns fortfarande jobbigt att vara normalviktig och i min störda hjärna vill jag fortfarande vara underviktig. Jag vägde 57 i slutet av våren. I maj. För några veckor sedan låg vikten på 50-51 kg. Sa min vikt till läkaren och att jag är verkligen heelt normalviktig. Hon satte sig och skulle börja räkna ut mitt bmi vilket ligger på strax under 19 just nu. Och hon sa att "jo visst är du normalviktig men du är ganska nära en undervikt. Några kg till och du räknas inte längre som normalviktig".  Dessa ord fick mig att längta så djävulskt mycket till den där undervikten. Tänk om jag kunde pressa ner min vikt några kilon till och hamna på den där undervikt-skalan igen. Slippa kvalificera in mig i normalviktsintervallet. Hatar det. Hatar normalvikt. Hatar mig själv. 


Over and out. 
PUSS PÅ ER. 

 

Efter fredagens föreställning

  

Av Sofie - 15 oktober 2016 23:30

When you've been sad or sick or depressed or likewise for so long, happiness actually becomes scary. This may sound very weird to those who never been there doing that, I mean, how can happiness be scary? But believe me, it can be so freaking fucking scary. All your identity is darkness and illness, happiness is an unknown destination, and its just exactly the things we don't know anything about, that we are most scared of, the fucking freaking unknown. Who am I if I laugh for real? Who am I if I'm not longer the one with no friends? Will anyone care for me then? Will my life be empty? Yeah. This is so weird too, but also so logic for someone like me.



How can life possibly be empty if you find some friends? I'll tell you. Because you've been creating some kind of personality in being lonely, and people have felt sorry for you and yes I know this sounds soo stupid too but you've kind of found some comfy safetyness in that, in being the alone kid, the one others feel sorry for. And you've been able to always protect yourself from things with the line: "I can't do that/don't have to do that cause I'm lonely", and so on. And there is actually no good way to describe this awkward ambivalent crazy weird situation and feelings. But what I want to say is that happiness is okay. It's okay to choose happiness.



Your identity is not in you're illness nor your mood. Identity is something further deeper than so. No matter how dark your life may have been or is, discovering happiness, shouldn't be something you're supposed to feel ashamed of. It's scary. But trust me. It's okay. And most important: choosing happiness does not mean that you're never aloud to cry and feel anxious or sad or whatever. We're human for fuck sake. We're blessed with emotions of all kind and we're not aimed to just pic one of those and never another. I'm happy. I'm sad. I'm human.


 

  

Av Sofie - 11 oktober 2016 23:16

Vilken kärleksfull vecka jag har haft känner jag. Har på sistone vågat få kontakt med fler och fler i klassen och börjat inse att folk i min skola är så himla fina människor. Har varit rätt mycket emot de flesta där, för att dom dricker alkohol men känner lite att "skärp dig Sofie, vill dom dricka får dom väl göra det". Varför ska alkohol vara en stor bugg i min hjärna? Jag borde kunna umgås med folk ändå liksom. 


Sov hos en i klassen förra veckan. Hade haft en skit-dag rent ut sagt och kände mig rätt nere då hon frågade om jag ville hänga med hem till henne och sova där. Sötnos. Klart jag tackade ja till det. Vi hade det faktiskt riktigt trevligt och tror kanske att jag kan räkna henne som min vän. Hoppas det. 

Fyllde 25 i lördags också så nu är jag en oldie, haha. Fick ångest-attacken deluxe nu i helgen och kände mig som en gammal skata. Dock ser jag fortfarande väldigt ung ut och alla tror att jag är runt 20 så jag får väl vara nöjd över det. Var i skolan i lördags då vi har våra "uppvisnings-dagar" då. Kände mig sådär extra kärleksfull så jag hade stått uppe kvällen innan och bakat massa chokladbollar till mina kära classmates. Passade även på att hålla ett litet "tal" för klassen om hur jag kände över att gå där och över att jag tyckte om dom. Till min förvåning så berörde tydligen mitt tal så pass mycket så flera stycken grät. Det som var mest chockerande var att även de där stora killarna som man sett som så coola grät och blev berörd över det jag sa. Mabye I have a talang there? Beröra folk. 

Nu i veckan ska vi repa kabaréns om tusan och även ha den första övernattningen i skolan på fredag. 
PUSS

 


  

Av Sofie - 4 oktober 2016 21:36

Det känns som att det är väldigt mycket med skolan just nu. Känns som att jag är där hela tiden(vilket nästan stämmer). Vår klass håller på att förbereda en kabarré och jobbar som tusan på den. Det är roligt men mycket jobb också. I slutet på oktober är det uppvisning!

Har faktiskt börjat komma in i klassen nu vilket känns väldigt skönt. Börjar snacka mer och mer med folk och försöker lära känna alla. Skulle just nu säga att det är ca 4 tjejer i klassen som jag verkligen trivs med. Bättre nu än för någon månad sedan då det knappt var någon.  Dock kommer jag aldrig helt komma från den där ensamhets-känslan. Den gör mig så irriterad. Det spelar liksom oftast inte någon roll hur mycket folk som finns i min närhet. Jag kan ändå känna mig ensam. Kommer ändå alltid känns en tomhet i hjärtat som ingen kommer att kunna fylla.

Finns inte så mkt mer att uppdatera om förutom skolan. Den rullar liksom på som den ska och ger mig stundvis sån jävla ångest samtidigt som jag älskar den. 

Vi fick fotografera oss för skolans hemsida igår utav en duktig konstnär och fotograf. Bilderna ska sedan kunna fungera som ett slags cv och så folk inom filmbranschen ska kunna höra av sig till skolan och kontakta oss för jobb och dylik. 

 

Kisses
  


Av Sofie - 20 september 2016 22:54

Nu har provmånaden på skolan tagit slut och skolan har offeciellt börjat vilket känns bra (tror jag?).
Fortfarande så är det mycket som är nytt men samtidigt så kul!
Skoluppgifterna börjar rulla på i vansinnig fart just nu and I love it. Har mini-redovisning av en scen imorgon, en kabaré att jobba med tills nästa månad, 1 semenarie + en barnteater-uppsättning om 2 månader.

Klassen är okej, lär känna dom mer och mer för varje dag. Det går rätt långsamt atm och jag orkar inte lägga all min energi för att bli vän med alla, inte när jag är i det mörker som jag befinner mig i just nu.  Vill väl egentligen bara lägga mig ner och böla. Gråta ur mig alla tårar som finns tills jag drunknar i en vattenpöl på marken. Well.

Ska lägga mig och läsa lite snart, och sen sova så jag orkar med mastodont-dagen imorgon 9-18.  Dock sjukt roliga lektioner imorgon så dagen går nog rätt fort men sen ska jag orka träna gymnastik också 19-21. Kommer vara hemma runt 23. fml haha.

Puss o kram  

Av Sofie - 5 september 2016 23:13

Blir så arg och less på mig själv, aaargghh!
Har väl egentligen haft en ganska bra dag. Åter igen en dag med mycket intryck. Har varit i skolan 10-13.30 Är fortfarande rätt osäker i klassen. Känner mig så himla fel bara, så. jävla. udda. Jag lyckas liksom alltid göra bort mig och vara socialt aqward i många situationer. Tror de flesta i klassen ser mig som en stor kuf, but i just don´t care anymore. Tycker dom jag är sjuk i huvudet och knäpp så får jag väl bli ensam då. Hellre det än att spela falsk och vara en person som jag egentligen inte är.

Jag vägrar tex vara den som går ut och partar och super mig full bara för att de andra i min klass värkar uppskatta och gilla det. Vill dom göra av med sina pengar på gift så fine för mig. Det jobbiga är väl dock när man är den enda som inte dricker. Att man blir rätt utstött. Att man anses som "tråkig".  Så ska jag komma in helt i gruppen måste jag nog börja supa skallen av mig.

Lektionerna fortsätter att vara intressanta och roliga. Dansen vi gjorde i torsdags var en utav de roligaste sakerna jag gjort i mitt liv. SÅN glädje och energi. Men dock tyvärr bara en kortvarig glädje.
Idag lyssnade vi på en kort föreläsning samt gjorde lite lekar och impro-övningar. Sedan efter skolan gick jag och tränade med Hanna, en mycket fin vän som jag lärde känna för snart 2 år sedan. Vi har inte setts på kanske 1 år men har nu tagit upp kontakten igen. Fina Hanna .  Efter träningen gick vi runt i stan och satte oss sedan och picknickade i en park samt pratade om livets djupa frågor. Blir så djup och spirutuell med Hanna.


Ligger just nu i sängen och försöker att kämpa mot tårarna som vill droppa ner för kinden. FÅR INTE GRÅTA!. Orkar inte gråta. Hatar verkligen kvällarna. Kvällarna utan Jonas. Varje kväll och dag utan att vi hörs eller ses gör fortfarande ont och jag hatar att det gör så pass ont. Att mitt undermedvetna inte värkar vilja gå vidare i livet. En del av mig kan verkligen inte sluta älska honom.

 

  

Presentation

What doesn´t kill you makes you stronger

Fråga mig

31 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Frågor


Skapa flashcards