Idag har två nya ämnen invägs i skolan. Invägds? Jaja.  Vi har startat upp två nya ämnen. Rytmik och rörelse samt röst och tal. SÅ HIMLA INTRESSANT OCH ROLIGT. Alltså hur awsome är det inte att jag dansar och sjunger om dagarna och får csn bidrag för det?! Himmelriket!

Dock kunde inte ångesten helt hålla sig borta under rytmik och rörelselektionen i slutet då vi skulle ligga på golvet och ha någon form utav avslappningsövningar. Flashback till både mandometerkliniken och capio. Till de tillfällena då man bokstavligt talat tvingades delta på de obligatoriska avslappningsövningarna mellan måltiderna. De övningarna alla hatade med hela sina hjärtan. Vill inte ens ligga ner och behöva känna in min kropp. Kan gå med på att accptera min kropp men vill fan inte känna in den, där går min gräns just nu. Där tar det stopp för mig. Och tårarna kom. De där helvetes tårarna, VILL INTE GRÅTA. Vill förfan inte gråta. Och helst inte inför mina nya klassisar.

Har iallafall gjort massa rörelser till musik samt sjungit på eftermiddagen. Skola 9-18.20 och jag är göörtrött. Övriga dagar hitills har vi kört mellan 10-13.30 och nu 9-18.20 Fatta om man är trött. Haha.

Nu är det snart dags att släcka ner och upp till en ny dag imorgon. Ciao

  

Jaha , denna dagen har ju varit ångestladdad. Nämen lite så kanske.
Hade en rätt kort dag i skolan, lektion 10-13.30 Än så länge är allting fortfarande så nytt och jag känner mig varken bekväm med läraren, mina klasskompisar eller skolan ännu. Det tar enormt med energi från mig även fast dagarna är rätt korta och jag är helt slutkörd om kvällarna. Slutkörd från alla intryck och av att behöva socialisera sig med så många nya människor på en och samma gång.

Känner mig just nu så himla fel bara. Fel och dålig. På tok för dålig för skolan (ja för alla andra är så jävla bra). För dåligt för att lyckas skaffa nya vänner. Märker ju fan det, hur folk i skolan INTE vill vara med mig. Men jag klandrar dom inte, för jag är inte jordens roligaste människa att hänga med nu heller. Hjärtekrossad och allmänt down. Rolig tjej liksom.

Well, skolans lektioner är ju rätt udda och intressanta. Som sagt gjorde jag min läxa igår. Vi fick ett tema som vi skulle gestalta på något konstnärligt sätt. Temat var "det här är jag" och jag bestämde mig för att göra en koreografi till låten Skinny love. En sjukt fin låt som är så känsloladdad för mig. Den påminner mycket om den personen jag var förut då jag var sjuk, men även om den jag är idag. Så valet var ganska enkelt.

Var iallafall på gymmet runt 21-22 tiden igår och körde det sista på koreografin. Fick inte allt att sitta som jag ville men det blev iallafall godkänt. Att få möjlighet att sedan visa upp dansen idag betydde så mycket för mig.  Visst var jag nervös men inte så nervös som jag trodde. Det är trots allt bara jag som känner mig själv och ingen annan hade kunnat veta om jag gjorde ngt fel i dansen eller ej. Jag verkligen älskar att skapa koreografier, känner mig SÅ levande då.  Försökte dansa av mig all ångest jag hade inom mig.

Hey guys! Jag har varit sämst på att blogga i know.


Som vanligt så händer jäkligt mycket saker i mitt liv och med rätt snabba puckar.  Efter att ha jobbat på djurakuten sedan april så sa jag upp mig och slutade i augusti. Behöver väl kanske inte gå in jättedjupt på det men kort sagt trivdes jag inte där, kände mig mest ivägen och att jag gick runt och förstörde. Var inte uppskattad av mina kollegor. Efter djurakuten hann jag med en vända på Bring Citymail som ni säkert vet (har jag bloggat om det förut?). Minnet sviker mig.

Nu är jag iallafall tillbaka i pluggandets tecken. Efter ca 4 år. Men denna gång har jag gett mig in på en liten annorlundare utbildning. En teaterskola, Stockholms elementära teaterskola(google it). Har bara gått lite drygt en vecka och allt är fortf. väldigt nytt men det är samtidigt rätt spännande. Gjorde audition för skolan i mars och kom in. Helt otroligt. Problemet är väl bara att skolan kostar rätt mycket pengar så det blir csn bidrag nu + lån samt att spara som fan och leva fattigt. Måste även hitta extrajobb utöver skolan, gaaah..

Skolan har börjat ge oss läxor just nu och det är ju rätt roliga läxor måste jag ändå medge, eller vad sägs som att skapa koreografi till en låt. Bästa läxan ever, haha.


 

Puss
  

Sitter här med den där ångesten igen (haha). Men inte den "vanliga" ångesten om ensamhet, Jonas, framtiden osv utan ångesten över min kropp. 

Jag VET att jag inte är tjock, att jag inte på långa vägar är överviktig (även om det vissa dagar kan kännas så).  Jag är 1,65 cm lång och har en vikt som pendlar mellan 53-55 kg.  Ett bmi (body mass index) på 19,4 - 20,2  , med andra ord helt normalviktig. Snarare så att jag är i den undre delen utav normalvikts-intervallet. Jag skulle kunna väga 68kg också, och även då klassas som normalviktig. Men eftersom jag var sjukligt mager under så många år är min syn på vad som klassas normalt fortfarande rätt stört. Skulle jag väga 65 skulle jag probably tycka att jag vore stor som ett hus. 

Jag har varit sjuk nu sedan i söndags. Fick feber söndag kväll och är fortfarande (nu torsdag) ännu inte frisk. Har fått varit hemma från jobbet hela den här veckan och känner sån enorm skuld för det. Min feber brukar gå över om jag vilar 1 dag eller 2 men nu har den envist stannat kvar. Jag vet ju att den bästa medicinen mot feber är att äta, dricka mycket och vila. Just den där vila-delen har varit extremt jobbig för mig. Att bara få ligga i soffan/sängen och inte anstränga sig alls. Jag har med andra ord bott i min soffa, läst ut 2 böcker och sett ett x antal filmer/serier.  Jag som är van vid att ständigt vara igång och träna dagligen. Det har verkligen varit psykiskt jobbigt för mig.  Har haft sån enorm ångest och tankarna om att "nu sväller jag upp som en val" kom och besökte mig. För jag har ju ätit som vanligt trots att jag "bara" varit hemma. Tror t.o.m jag har ätit mer hemma än vad jag i normala fall brukar göra. Dubbelångest. Alla vet ju att mer energi in vs mindre energi ut = viktuppgång. 

Så hemskt att jag ens ska behöva tänka detta. Att jag ska få tankar om att "när jag är frisk ska jag tappa dom kg jag gått upp här hemma". Jag kanske inte har gått upp ngt egentligen. När jag är frisk kommer jag ju vara igång med träningen igen som vanligt och då kommer kanske extra-vikten falla av sig naturligt?

Bara ta bort mig från dessa tankar, typ NU!

  

Idag har jag varit hemma från jobbet. Okej det kanske inte var helt nödvändigt egentligen, var inte sjuk direkt men skulle till min psykolog under dagen och tiden var så tokig så jag hade ändå inte kunnat påbörja något om jag åkte till jobbet. Pratade med min arbetsledare och fick godkänt att stanna hemma idag då det tar mig 1,5 timme att ta mig till budjobbet då det ligger borta i Södertälje. De på jobbet tycker jag är helt crazy som reser så långt om dagarna. 3 timmars resväg dagligen.

Det blev med andra ord en lugn hemma-dag med mig själv. Det känns fortfarande rätt jobbigt att vara hemma och ta det lugnt men jag börjar vänja mig mer och mer. Lika mycket som jag börjar vänja mig vid att vara själv. Att ha mitt egna sällskap att umgås med. Säger inte att jag gillar det. Skulle tusen miljontals gånger hellre vara med någon, en vän eller så. Helst av allt vill jag vara med Jonas. Jag drömmer fortfarande om honom på nätterna. Hatar när drömmarna blir så verkliga och när man nästan tror att man är i drömmen. Sen när man vaknar blir man superledsen att det "bara" var en dröm.

Får fortfarande panik av att "bara sitta hemma och lata mig". Det spritter i hela kroppen och jag blir så rastlös. Var iallafall iväg till gymmet i eftermiddags. Cyklade dit så rörde lite på mig iallafall. Övade sedan 1 h och 40 min gymnastik och styrka. Klarade av en övning idag som jag aldrig prövat förr och det gav mig lite lycka faktiskt.
Måste dock komma ihåg att det är OKEJ att ha sådana här lugna dagar ibland. Man får ha det utan att anses som lat. Tvärtom måste man nog göra det. Så man inte överjobbar och sliter ut sin kropp, som Jonas gjort på sistone.
Vi jobbar ju tillsammans just nu på Bring, han har jobbat här sedan början av juni och han håller just nu på att jobba ihjäl sig med snitt på 10h jobb om dagen. Han har så fruktansvärt svårt att säga NEJ och tar på sig på tok för mycket jobb så nu har han blivit sjuk. Jag ska inte sluta som Jonas. Har är redan stressad som det är över allt annat i livet. Även om inte han lär sig att lyssna på sig själv och sin kropp ska jag iallafall göra det.

  

Dom här dagarna på bring har verkligen varit tuffa. Vi har verkligen haft tur i Sverige, spec Stockholm, som fått så himla bra väder. Det är dock pain in the ass att jobba som brevbärarbud under dessa förhållanden. Tufft att cykla runt i stekhet sol med massa post. Jag har haft oturen att få alla jobbiga vändor med långa branta uppförsbackar. Är ju helt slutkörd innan jag ens kommit fram till utdelningsstället. Snacka om motion för benen. Men jag får ju en gratis solbränna trots allt så jag ska inte klaga. Dock är man trött på kvällarna när man kommer hem, sjukt trött.

Tror nog heller aldrig jag haft så många blåmärken som jag har nu. Mina ben är mer blå/lila än vad de är bruna.
Orkar inte med så jättemycket när jag kommer hem mer än att dega framför soffan. Håller dock på att skriva lite på en bok samt skriver på en enmansföreställning. Båda handlar om mig och mitt liv. Vilket litet ego jag låter som, men jag tror detta kommer bli någonting stort och kraftfullt. En stor del kommer handla om psykisk ohälsa. För jag vill verkligen informera och inspirera folk med min resa jag gjort de senaste 10 åren och vad jag har lärt mig utav detta.

Kvällen, eller ja natten, kommer avslutas med att se på Hunger games.



  

Det är verkligen lustigt hur helgerna som jag brukat hata nu har blivit tvärtom , dom jag verkligen längtar till. 
Försöker fylla mina helger med så mycket socialt umgänge som det bara går.  Helgen som har gått har spenderats med 5 olika människor som jag tycker mycket bra om, en övernattning med två stycken av dom. Somliga kanske tycker att det kan bli lite för mycket , att man ibland kan må bra av att vara ensam ibland. Jag är helt tvärtom. Hatar att vara ensam mer än 1 dag.

Hade en väldigt fin lördag med tre utav dessa personerna. En utav dom har jag inte träffat på säkert två år då hon bor i Örebro för närvarande. Satt och picknikade i gräset medan vi åt bullar och kanelknäckebröd (obsessed). Efter det fortsatte kvällen i ätandets tecken. Vi var och handlade och lagade sedan sushi vid typ 22.30 på kvällen. Snacka om att jag var döhungrig by that time. Fick lära mina vänner hur man gjorde egengjord sushi och kände mig som en riktig stjärnkock. Sedan tog vi en nattpromenad och gick hem och frossade i glass. Jag har inte ätit så mycket glass på länge och fick på riktigt lite ångest utav allt jag smällde i min. Provade proteinglassen LOHILO med smak av salt karamell. SÅ SJUKT HIMLA GOD. Efter att ha slukat den åt jag en rawfood glass. Allt detta vid 2 på natten. Förvånad att jag inte gick upp 3kg den natten. Försöker äta godsaker ändast på helgerna då jag är på tok för sockerberoende just nu. Går väl sisådär med den saken, but at leat i´m trying.

KISSES
  

Knappt sovit inatt då jag dragit på mig någon urinvägsinfektion. Så typiskt. Drabbas ofta av det tycker jag, åtminstone två gånger per år. Senast var nu i februari.  Med andra ord skippade jag jobbet idag. Tekniskt sätt så har jag semester från Djurakuten nu så jag borde inte känna mig så jävla dum. Problemet är bara att under min semester har jag jobbat på Bring citymail som bud . Och jag vill gärna inte vara borta därifrån allt för mycket. Jag vet att det bara är ett tillfälligt jobb (ska ju tillbaks till djurakuten sen) men ändå.

Gav mig ut en stund på dagen och träffade Maria och Marie. Fina fina vänner. Vet inte vad jag skulle göra utan dom? Sen Jonas försvann så har dom funnits där som en stor hjälpande hand och stöttat så himla mycket. Vi var ute och åt på en vegansk restuarang och jag som inte hade någon vidare aptit åt en raw-food boll. Sedan efter en vandring ute i solen åkte jag till en annan ände av stan för att träffa en annan vän, Mathilde, som jag inte träffat på över tre år nu. Det var intressant och givande att umgås med henne. Hon är även hon en väldigt fin och bra människa.

Som ni märker försöker jag fortfarande desperat fylla tomrummet inom mig. Är väl det jag är. Desperat.