Fick dessa ljuvliga ord slängd mot mig härom veckan. "Du har så mycket drömmar, mål, projekt och ideér Sofie, men du måste ta tag i någonting och inte bara sitta där. Du är så oinspirerande" Vad fan vet du om mig kära vän? Vad fan vet du om mitt liv och hur förjävligt jag mår och har mått på sistone?

Jag kämpar för att klara mig igenom varenda dag. Varje dag känns tung. Varje dag som jag överlever just nu betyder mycket för jag skulle lika gärna kunna slänga in handduken. Lika gärna lägga mig ner och ge upp. Men det gör jag inte. Inte i första taget iallafall. För jag är en jäkla fighter.

Men hur himla lätt är det att gå omkring och ständigt vara inspirerande och skapa en massa saker när man kämpar så pass mycket med sig själv. Psykisk ohälsa tar rejält på krafterna ska alla veta. Jag är tom på ideer just nu, orkar inte ta tag i nya projekt och jobba med kreativa saker och skapa saker när jag mår som jag gör. Visa lite respekt förfan.

Så förlåt förlåt förlåt om jag inte är så himla pepp på någonting just nu.

 
Strong. And pride. Like a lion.

  

Well, har varit borta från bloggen länge nu. Dåliga saker har avlöst varandra och jag har mått allmänt skit. Vissa dagar har varit lite lättare och andra har varit pain in the ass- svåra men det har alltid varit under underliggande ångest. Fan ta denna jävla ångest och alla demoner i huvudet. Jag är verkligen störd! Eller så är jag faktiskt helt normal. Det kanske är helt normalt att känna sådana här känslor efter att två viktiga individer snabbt försvann ur mitt liv? 

Mitt jobb på djurakuten går inte toppen heller, utav olika anledningar. Ska faktiskt bli lite skönt att sluta där i augusti när min teaterskola börjar. Bara få fokusera på teatern. Slippa känna så jävla mycket press över allt annat och .........slippa träffa eller behöva tänka på Jonas. För jag tänker såhär: I höst på skolan kommer jag lära känna massa nya människor, och förhoppningsvis några schyssta killar också. Kanske jag kan hitta någon/några som jag kommer riktigt nära? Saknar den där närheten med någon. Den fysiska närheten. Saknar att ha någon att ligga och krama på om kvällarna. Någon att kyssa passionerande. Någon att få älska igen. Jag har så mycket att ge, så mycket kärlek att dela med mig utav. Behöver få ge den till någon bara. 

Passar en liten katt nu denna och nästa vecka och jävlar vad kärlek hon får av mig. Hon blir övergöst av kärlek. Djur är så himla awsome. Bäst bäst bäst. Djur kan man alltid lita på. 

Ska se netflix nu och drömma mig bort i en annan värld. 

  

I måndags hände en fruktansvärt tråkig sak. I måndags var jag tvungen att avliva min älskade katt Fiona. Min fina och trofasta vän som alltid funnits där för mig.

På hösten 2007 köpte jag hem henne från Stockholms Katthem efter att ha jobbat som volontär där en längre period. Jag hittade då en helt ljuvlig katt (som då hette Samosa men som sedan blev Fiona) som jag tog med mig hem helt enkelt. Hann ha Fiona i 9 år och är så tacksam för alla dom åren. Har fått sett henne utvecklas och bli mer och mer social och kelig. Hon har aldrig varit någon jätteskyggis direkt men var ändå lite avvaktande då hon kom till oss.

Fiona var en sån speciell katt. Visst, det säger väl alla om sina egna katter men hon var det verkligen. Hon älskade att vara nära oss. Inte sådär nära så att man kunde ha henne i knät men ville gärna sitta "med" , fast lite på avstånd. Smygsocial kan vi kalla det =) . Så hon gillade att sitta en bit ifrån oss i soffan när vi andra kollade på tv t.e.x Hon älskade även att bli buren. Man kunde gå runt med henne i huset med henne på sin axel och hon bara hängde där och dinglade. Så oerhört mysig. Och hon kurrade/spann konstant. Bara man strök henne lite lätt över ryggen kurrade hon så högt. Ett litet matvrak var hon allt minsann. Väckte mamma redan vid 5 på morgonen ibland och skulle ha mat. Spelade ingen roll hur mycket mat hon fick för hon var alltid ändå sugen på mer. Så fort man gick in i köket sprang hon efter jamandes i hopp om lite mat.

Hon var verkligen min finaste vän, och hon brydde sig om mig , även om man kan tänka att "en katt gör inte det , de är bara hundar som visar kärlek på det sättet". Fiona förstod när jag inte mådde bra. När jag ex låg med magkramper i badkaret och skrev av smärta brukade hon komma in i badrummet och lägga sig där vid mig tills jag slutat skrika. En gång hoppade hon upp på toaletten och satte sin tass på min axel då jag låg i badkaret. Hon brydde sig om den som mådde dåligt.


Men Fiona var sjuk. Vi upptäckte i februari att hon hade massa knölar vid buken vilket sedan visade sig vara juvertumörer (bröstcancer). Hon var ju snart 15 år så det är egentligen inte så konstigt att få sådana problem vid den åldern. Hennes cancer hade blivit ganska långgående och hon hade börjat få metastaser i lungorna och började få problem med att andas så vi beslutade oss för att ta bort henne vilket kändes hemskt men det var nog bäst för henne. Lillhjärtat.

Att få vara med när hon somnade in var fint samtidigt som det var helt fruktansvärt. Man verkligen såg när hjärtat slutade slå och när hon försvann iväg. När hennes själ försvann. Höll i hennes tass in i det sista och bara kände hur alla musklerna slappnade av mer och mer för att sedan bli helt ledlös.

Nedan följer en samling bilder på Fiona

Jag blev sjuk igår eftermiddag efter en lång runda på stan med Maria och Marie.  Det var en väldigt varm dag igår men jag märkte hur jag ändå frös. Så fort det kom en liten vindpust och så fort jag inte var i solen så frös jag något fruktansvärt. Hade med mig en extra tjocktröja utifall att jag skulle bli kall men trodde inte jag skulle få använding av den. Det fick jag dock och frös t.o.m fast jag hade tjocktröjan på mig. Började även känna i halsen hur det gjorde ont och hostade rätt mycket. Hade med mig träningskläderna i väsken och planen var egentligen att träna igår men fick se mig slagen och gick direkt hem istället. 

Fick ta ledigt från jobbet idag vilket medförde en stor portion ångest. Fan , jag kan inte ta ledigt sådär. Dom kommer förr eller senare sparka mig. Känner mig aldrig tillräcklig på jobbet. Alltid kan jag göra bättra ifrån mig. Vara bättre osv. 

Ska kurera mig ikväll och för en gångs skul ha en lugn kväll i soffan framför tv:n som ett annat fetto. Lägga mig tidigare så jag kan få vara frisk imorgon. 

 

Haft fint besök här hemma från Patricia, en tjej från teatergruppen. Jag kom inte gruppen så nära förns nu på slutet när det ändå skulle vara över, rädd synd egentligen. Patricia fick jag bra kontakt med först när vi var nere på Skåne-turnén och vår vänskap växte sig ganska stark bara på några dagar. Men älskar verkligen den tjejen, hon gör mig så otroligt glad.  Vi är så lika Patricia och jag , samma musik och filmsmak. 
Efter mitt marathon-långa träningspass igår på 5 timmar mötte jag upp henne vid tågstationen och vi åkte hem till mig för att göra sushi. Första gången för Patricia, haha. Sushi är en utav mina paradrätter,  så himla gott , nyttigt och simpelt att göra. Alla påstår att det är så svårt men det är bullshit. Det tar inte flera timmar som folk påstår utan ca 1 timme. 

Vi har iallafall haft det superbra med sushilagning, sen kvällspromenad i det kalla vädret (kvällarna är verkligen kalla jämfört med dagarna) och käkat glass och sett på film. 

Idag har vi övat massa dans och skapat 2 hela dagskoreografier. Bara haft det bra. Igår när jag var på den där 5timmars träningsworkshopen träffade jag även Jonas. Spenderade med andra ord 5 timmar med honom igår och vi gjorde sällskap på tunnelbanan till t-centralen. Satt och pratade bara. Allmänt. Var nära på att han följde med mig och Patricia hem på sushi-middag men ändrade sig sedan i nästa sekund. Det kanske var bra, I dont know, men blev ändå lite besviken.  Hade velat ha med honom. Sa han nej för att han verkligen inte kunde eller var det bara en vit lögn, en laim ursäkt för att få "slippa" undan? Vi är iallafall "vänner" nu, tror jag, och det känns bra. 


 

Just nu sitter jag och har ångest för en sån töntig sak som min vikt och mitt utseende! Sen när började jag bry mig om det så mkt? Mina dagar är så upp och ner verkligen. Ena dagen kan vara helt ok medan andra dagen är helt kaos. Jag har börjat få dom där nattliga ångestattackerna nu igen.  Då jag vaknar upp skrikande och fullständigt dyblöt. Vaknar med sådan ångest och önskar bara jag kan få somna om igen. 

Veckan har kantats utav jobb och jobb och gymnastik. Haft två kvällspass denna vecka och två gymnastik-kvällar. Haft avslutning på båda mina gymnastikträningar jag går på vilket var fruktansvärt tråkigt. Gymnastiken har verkligen hjälp mig under vintern/våren och jag har lärt känna så otroligt himla många fina och bra människor därifrån. Inget kan ju slå Jonas , tyvärr. Ingen kan bli lika nära mig som han var. Och det kommer fortfarande aldrig vara någon som kan ta hand plats i mitt hjärta. Jag försöker bli nära med folk men märker hur svårt jag har för att verkligen släppa in folk. 

Har även haft ångest för att jag inte har kunnat/orkat träna så mycket som jag brukat träna. Är van vid att köra 1 pass/dagen men jag har bara inte orkat denna vecka. Men det är väl så att energin går upp och ner. Imorgon ska jag dock träna 5 timmar i sträck så det borde väga upp för mina missade träningspass för denna vecka :) 

Ha det bäst vänner!

  

Faktiskt, för första gången på länge så är jag glad att det är helg. Inte sådär superglad direkt men lättad snarare. Veckan på jobbet har varit riktigt tunga. Fick komma in på möte hos chefen i onsdags då hon berättade att det tydligen är folk på jobbet som klagar en massa på dig. Både kollegor och kunder sa hon. Det kom som en stor chock för mig, som ett slag rakt mot bröstet. Okej, så folk ogillar mig alltså, det var ju sjukt tråkigt att höra. Blir så himla himla ledsen faktiskt. Nu känner man sig verkligen välkommen på jobbet. Dock sa hon inte VAD det var dom hade klagat på, i vilken situation jag gjort fel. Då är det jävligt svårt att bättre sig också ellerhur?

Är ialafall sjukt besviken på detta jobb som jag kände skulle bli så himla bra. En djurklinik liksom, hur bra är inte det? Vet ni , ibland känns det som att allt jag gör blir fel. Allt är menat att misslyckas. Jag har tagit mig igenom anorexin sure men är fan inte lyckligare för det. Ibland (OBS ibland) tänker jag att "ja men jag kan ju ta och svälta igen, det brukare ju hjälpa förr?"

Iallafall har helgen gått sjukt fort även fast jag inte gjort något speciellt. Sån jävla ångest (som ni vet) över att ha fria helger. Som att jag inte är "värd" att få ha ledigt och vila. Inte värd att ha en fri dag.  Igår var jag i centrum med mamma och syster och shoppade lite samt köpte hårfärger (hårbomb för mig), så nu är mina toppar blå/gröna. Idag har jag varit och tränat, håller även på att träna på huvudstående. Progress-video kommer senare plus att jag var inne i stan med Maria och svullade glass från Stikkinikki. Fyfan, mätt fortfarande. 


PUSS på er finisar som kikar in här ibland

Det är ett enormt stort tomrum nu när jag inte har teatern om helgerna.  Kommer på mig själv att tänka varje helg att "ska jag inte till Nyköping nu?" Känner verkligen fruktansvärt tom. Men nu är det uppehåll för hela teatern oavsett så jag kommer ändå inte vara där nu i sommar. Vill vara med igen i höst, tror jag. Men min regissör är så himla överbeskyddande och tänker och tror att "men det blir nog jobbigt för Sofie i höst också" Hell no! Fattar inte hon och alla andra att få spela teater är det enda som verkligen får mig att andas. Det enda som får mig att känna mig levande. 

Försöker fortfarande desperat få mina helger att gå över så snabbt som möjligt. Får ångest varje fredag-kväll och tänker att "fan nu är det helg igen". Det är visserligen skönt att få sova ut, men dagarna är skit. Tog kontakt med Marie och Maria, två grymma tjejer som jag lärde känna på gymnasiet. Utan dom vet jag fan inte hur jag skulle klara mig, honestly. Är helt alone utan dom. Var först och klättrade med Marie på söndagsförmiddagen och sedan mötte vi upp Marie och gick och åt veggobuffé (eller dom åt buffé, jag åt raw-food glass) och myste i solen. Fina fina vänner. Under tiden med Jonas var jag så fullt besatt av honom så jag glömde bort mina vänner i all den där förälskelsen. Fan vad jag är dum och idiotisk. 
Inser också att jag måste från och med nu hålla hårt i dom vännerna som jag har. 

Love you guys. Börjar förstå nu vilka som verkligen finns vid min sida