Senaste inläggen

Av Sofie - 7 april 2016 20:27

Asså jag hatar livet just nu. Fuck my life, Ingenting kan få mig att le längre, få mig att vara glad och lycklig. Jag har liksom inget hjärta längre för det är så jävla krossat som det går att bli.
Ni vet att det varit jobbigt med Jonas länge. Vi har nog haft problem sedan i höstas igentligen. Från början småsaker som sen blev större och större. Ingen utav oss orkade bry sig om att jobba på vår relation eller verkligen kommunicera och prata med varandra om det som var jobbigt utan vi körde på och var egon och liksom sket lite i varandra och hur den andra mådde. Jonas tog mig för givet och jag blev fruktansvärt ledsen och kände mig övergiven och oälskad av honom vilket ledde till att jag gjorde dumma val som sedan i januari gjorde så att Jonas bröt upp med mig.

Förkrossad försökte jag gå vidare med livet, jobba med mig själv och förbättra mina dåliga sidor. Började gå hos psykolog och verkligen ge det ett ärligt försök. Jonas och jag bestämde (vad jag trodde) att vi skulle försöka på nytt, tänka mer på varandra och prata mer med varandra. Försöka jobba med våra dåliga sidor osv. Vi försökte i ett par månader och jag tyckte allt började kännas bra igen. Och Jonas värkade vara som vanligt, gosig och kramig med mig osv. Jag började må bra.

Sen kom bomben!!! Han dumpade mig åter igen nyligen då han enligt honom inte känner någonting längre. Jag frågade om det var något som hänt just nu och får då svaret att jag inte varit kär i mig på länge, inte ens den tiden nu då vi "provade ge varandra en ny chans". Han hade alltså ljugit om att vi var påväg tillbaka igen för att inte göra mig ledsen. Vad fan blir jag inte nu då? Saken är den att jag älskar fortfarande Jonas. Just nu vet jag inte på vilket sätt jag älskar honom men att jag älskar honom är ett faktum. Hur kan man älska någon som samtidigt i perioder gör en så illa? Varför älskar jag Jonas?

När vi träffades så var allting guld, verkligen asså. Han uppvaktade mig som ingen annan, var jordens goaste och finaste vän. Jag var då rätt sjuk i ätstörningarna och gick i behandling och han peppade och stöttade mig så mycket. Sa att han alltid skulle finnas där för mig och att han älskade mig. Att han alltid skulle vara vid min sida.
VART FAN GICK ALLT FEL.

Jag kan inte sluta gråta. Det går bara inte. Tår efter tår. Snart kan jag bilda en stor flod av alla mina tårar.  Det här gör för ont. Trodde jag att jag hade upplevt helvetet i januari så hade jag fel. NU är jag i helvetet. Vet inte ens om jag har Jonas i mitt liv som en vän längre , eller ens som en bekant. Jag är en person som har rätt svårt att hitta nya vänner (och behålla dom) och Jonas var en utav de få vännerna jag hade. Därför jag känner mig så otroligt ensam. Om jag överlever detta är jag starkast i världen , men just nu känns det inte soom att jag kommer överleva.

OM någon där ute går igenom liknande saker , kämpa på fina ni!

 


  

Av Sofie - 23 mars 2016 00:33

Nu ikväll har smilegroparna varit framme både en och flera gånger.  Jag har nämligen tränat gymnastik. Dagen har ju typ sugit annars men just kvällen var helt awsome. Jag ligger ju mellan två jobb just nu. Slutade på vikarieförmedlingen för någon månad sedan ungefär och börjar jobba på djurakuten den 4 april. Så dagarna är inte direkt superfulla med saker om man säger så   .
Har hängt med Jonas idag då han skulle fara runt i stan på olika ärenden. Jag hade själv dötrist här hemma imorse och spontanfrågade om jag kunde hänka på. Vi tog en lååång promenad igenom stan som kändes som flera timmar. Besökte en hel del intressanta affärer och fick lite smått och gott inhandlat.

Sen 19.30 var det dags för gymnastiklektionen. Två av våra ordinarie lärare var borta så vi hade två vikarier. En utav dom var underbara Malin Johansson som jag följdt på instagram under en längre period. Hon tränar medel och avancerade grupperna i gymnastik tror jag och jag går ju nybörjagruppen så har aldrig förr fått träna med henne. Blev så sjukt jäkla paff när jag såg henne, som att se en kändis eller något. Haha. Och jävlar vad hon körde på med oss, riktigt jäkla hård pass. Var typ stendöd bara efter uppvärmningen och musklerna i mina ben riktigt skakade resten utav lektionen.

Vi övade massa på framåtvolter och flickisar, dvs bakåtvolter. Så mycket upp&ner samt snurrande. But I just love it. Skulle vilja öva gymnastik varje dag alla timmar om dagen för att det är så kul. Men just nu är min kropp så trött så jag kanske ska vila iallafall en halv dag. Eller en dag. Får se.

 





KISSES   

Av Sofie - 18 mars 2016 00:41

Har så så så låg energi at the moment. Vet inte riktigt vad det beror på och det irriterar mig något fruktansvärt.
Försöker sova och äta så bra det bara går men ändå är energin riktigt jäkla låg. Har redan bokat in mig på läkarbesök och provtagning nästa vecka. Kan bara inte känna mig såhär när jag börjar jobba sen. 
Läser runt på nätet och typ nojjar sönder mig för alla möjliga sjukdomar. Högst upp på min lista just nu står ;problem med sköldskörteln. Att jag alltså skulle ha underproduktion av sköldkörtelhormon. Enligt mig är det många kriterier som stämmer in. 

  • Extrem trötthet
  • Frusenhet. Har sedan några månader tillbaks börjat frysa mer än vanligt
  • Viktuppgång (ja, inbillar mig att jag gått upp i vikt)
  • Nedstämdhet/depression. Är för närvarande rätt deppad.
  • Torr hud


Well well. Behöver inte vara detta men jag nojjar ändå lite smått. Har även både hört och läst att folk som har/haft ätstörningar har lätt för att senare i livet få problem med sköldkörteln. Dessutom är det som kvinna vanligare att få brist på sköldkörtelhormon än överproduktion utav det. 
Har iallafall en stark olustkänsla om att någonting är fel i min kropp. Som vanligt, haha. 


Sov 3 timmar igårnatt tror jag. Trots att min kropp och huvud är så trött kan jag inte sova.  Eller det tar lång tid att somna in rättare sagt. Sen upp och jobba 06.30 Jag är DÖD nu bildligt talat. Så ska strax försöka lägga mig och sova. Imorgon (fredag) blir det träning tillsammans med Jonas. Sen på lördag ska ju han och jag till Nyköping för att hänga med teatergruppen lite. 



TAKE CARE
  

Av Sofie - 7 mars 2016 23:09

Tjenahejsan!
Mina veckor går rätt snabbt. Så pass snabbt att jag inte känner att jag hinner posta eller skriva något här. Det är konstigt för just nu gör jag inte speciellt mycket på dagarna. Pluggar litegrann och jobbar ibland men annars hänger jag mest runt. Springer på castings och tränar en hel del, men inte fan hinner jag sätta mig ner och blogga. Har även stopp i tankeverksamheter för tillfället. Kommer inte på ett skit att skriva om. Ville ju göra så mycket saker för några månder sedan. Hade så grymt mkt planer. Vad hände med alla dom. Allt bara värkar ha försvunnit hux flux. Så sjukt jäkla tråkigt.

Har dock skaffat jobb , som jag börjar på om 2 veckor. Jobb på en veterinärklinik som assistent och jag är verkligen så sjukt glad och tacksam över det jobbet. Börjar heltide den 23 mars. Är förväntansfull samtidigt som jag är väldigt rädd och nervös. Närvös inför jobbet då jag inte jobbat med djursjukvård på typ två år och rädd för att jag inte ska orka. Har liksom inte jobbat heltid sen... aldrig? Är så sjukt rädd för att jobbet ska bli för mycket för mig. För att jag helt enkelt inte kommer orka, att energin inte kommer räcka till. Jobb 5 dagar i veckan och teater 2 dagar i veckan. Kommer ju aldrig ha någon dag ledigt. Någon dag att sova ut och slappna av på. Så ja, jävligt oroad. Vill inte gå in i väggen och bli helt apatisk av mitt fullspäckade schema.

Imorgon ska jag hänga med min granne Petra till veterinären med hennes katt. Just den veterinärkliniken där jag ska börja jobba. Ironin på högsta nivå där asså. Lär stöta på och hälsa på några framtida kollegor ,haha. Sen har jag casting för ett skolprojekt , lite plugg därefter och sen gymnastikträning på kvällen. Hoppas på att få lära mig iallafall ett nytt tricks då.

HUGS
  


Av Sofie - 28 februari 2016 23:32

Den här veckan är det eating disorder awareness week vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar. Skrev för några dagar sedan en lång text på facebook om detta:

Detta inlägg kommer bli djupt, personligt, långt och ärligt. Men känner att jag verkligen vill skriva det. Den här veckan är det "eating disorder awareness week" vilket innebär att man ska uppmärksamma och ge kunskap om ätstörningar då det är en sjukdom som är väldigt missförstådd.

Det finns så många myter och saker om denna psykiska sjukdomen, för det är just var det är, en psykisk SJUKDOM, som man varken väljer själv eller önskar att ha. Ingen skulle självmant välja att ha en ätstörning då det fullständigt krossar och förstör ens liv. Det förstör dina hobbys, din relation till din familj, dina relationer till dina vänner och ditt liv.


Det är flera hundratusentals killar och tjejer som är drabbade och jag kan svära på att dom alla går igenom ett rent helvete. För det är vad ätstörningar är, ett helvete. Allt är mörkt och du ser ingen lycka med någonting. Du lever inte riktigt livet, du bara överlever.

Visste ni att ätstörningar är den psykiska sjukdom som har högst dödlighet? Att tar du dig inte ur sjukdomen kommer den på ett eller annat sätt att döda dig. Tankarna i ditt huvud kommer aldrig sluta skrika och dödar inte kroppen dig kommer tankarna att äta upp dig inifrån. Du kommer hata dig själv så otroligt mycket och tillslut inte orka leva. Det är så mycket mer än att vilja se ut som den snygga modellen i tidningen. Det handlar om ett självhat så starkt så du vägrar förse din kropp med det som är mest viktigast och självklarast i livet, mat.

Jag är själv en av dom som drabbats utav en ätstörning. 10 år gammal. Men jag är även en av dom som tog mig över på andra sidan. En av dom som överlevde. Jag vet inte varför det just blev jag, det är väl en fråga man ofta frågar sig själv. Varför var det just jag som hamnade i detta helvete?


Jag har provat alla möjliga typer utav vård. Vistats på Stockholms tre stora behandlingshem, skrikit och bråkat med vårdpersonal. Matvägrat. Hotat med självmord, överdoserat mediciner, blivit tvångsmatad och suttit i rullstol då min kropp varit så svag så den inte orkat hålla uppe sig själv. Blivit så jävla missförstådd då folk inte tycks förstå vad ätstörningar är. "Men gumman, du kommer inte bli tjock bara för att du äter lite". Nä, men det spelar ingen jävla roll att du säger så för jag hatar mig själv så himla mycket iallafall.


Trodde aldrig jag skulle bli bättre, aldrig någonsin. Att ta sig ur en ätstörning är något utav de svåraste sakerna du kan göra då den ger en sån falsk trygghet för den som är sjuk. En falsk trygghet och en känsla av att ha kontroll över sig själv. Jag har alltid känt att jag vill ha kontroll och genom att svälta mig själv hade jag på ett sätt kontroll. Hade stenkoll på allt som gick igenom min kropp och det skapade en slags trygghet inom mig.


Våren 2010 trodde jag faktiskt jag aldrig skulle överleva. Det var då min kropp började ge upp. Höga levervärden, oregelbundna hjärtslag och skadade njurar. Innuti hade jag en kropp som en 90åring. Och då var jag ändå bara 18. Besöken på akuten avlastade varandra och jag hade klippkort på akuten. Med en vikt som en 10 åring. Jag hade lika gärna kunnat dött där och då, men det gjorde jag inte.


Hösten 2013 gick jag upp till min normala friska vikt, dock med massa jobbiga men och psykiska problem som jag inte visste hur jag skulle hantera. Svälte mig ibland, hetsåt och spydde ibland. Hösten 2013 var då jag gick på min sista behandling. Hade nått till en punkt då jag inte orkade mer. Orkade inte vara sjuk mer och plåga min stackars kropp så fruktansvärt mycket. Gav upp för ätstörningen och lät min friska sida få kika fram ibland. Sedan träffade jag många värdefulla människor, däribland Jonas Masko, som fick mig att vilja välja det friska livet. Innan hade jag mest haft kontakt med andra ätstörda människor. Min kärlek till honom tillsammans med en jävla kämparglöd gjorde att jag 2014 blev friskförklarad från min anorexi och även från alla typer utav ätstörningar.

Vill skriva detta för att skapa förståelse för hur jävla hemskt det är att ha ätstörningar. Att det inte är någonting man självmant väljer att gå in i och hur oerhört svårt det är att gå ur det. Man klarar det oftast inte själv. Man behöver hjälp och stöd. Och att det oftast ligger en bakomliggande faktor till VARFÖR man blir sjuk. En person som är sjuk i en ätstörning kan ofta uppfattas som väldigt otrevlig. Hon/han kan skrika på dig, svära åt dig, ljuga för dig och bete sig som ett svin för att hon/han mår så dåligt i sin sjukdom. Jag stal pengar från mina föräldrar för att kunna gå och handla godis som jag tuggade och sen spottade ut och stal även tuggummi från tobaksaffären vid flertal gånger då jag efter många dagar utan mat i magen var så fruktansvärt sugen på att få tugga på någonting. Så ge inte upp på personen som är sjuk, hur otrevlig denne än är.


Vill även minnas alla dom fina vänner till mig som jag förlorat pga sjukdomen. Fina vänner som jag mött på olika ätstörningskliniker. Alla klarade inte av sin kamp, vissa förlorade den när dom var på tok för unga. En speciell vän till mig som jag alltid kommer att minnas , Sara Sandberg , kommer jag alltid fortsätta sakna och älska. Sara var en beundransvärt modig tjej som försökte men förlorade sin kamp. Tänker på dig ofta Sara.

Till sist lägger jag in en bild på mig själv för att demonstrera att MAN kan ta sig ut på andra sidan och må bättre. Även om jag har perioder i livet då jag mår kass är det inget i jämförelse med hur dåligt jag mådde då.

Bild 1: Maj 2010. Efter drygt 1½ månads inläggning.
Bild 2: November 2015. Frisk och hälsosam.


 


  

Av Sofie - 22 februari 2016 00:25

Jag började gå hos psykolog för några veckor sedan pga mycket skit som hände i mitt liv. Jag seriöst pajjade och förstörde alla som helst relationer med folk omkring mig. Det som gjorde mest ont var det mellan mig och Jonas. Efter prat hit och dit och prat med Jonas så ingås jag att jag måste verkligen, asså seriöst, ta tag i mina problem och ta tag i mig själv. Ta tag i alla dom dåliga sidor jag har. Det sägs ju att ingen är perfekt, att alla har sina små fel och skavanker, vilket stämmer, men det känns som att jag har så väldigt många fel och skavanker.

Iallafall. Har fått den här superbraiga psykologen nudå, som jag faktiskt pratade lite med för ca 4 år sedan. Gillade henne då och gillar henne nu med. Då fick jag inte ha henne som psykolog eftersom hon var nyutbildad och hade bara kortare och enklare kontakter. Jag var med andra ord så psykiskt instabil och behövde så mkt hjälp och stöd att hon inte kunde hjälpa mig just då. Men nu kan hon det. Jag har varit hos henne nu ett par gånger. Pratat lite allmänt om mig och saker med mig själv jag inte gillar, varför jag ogillar mig själv så himla mycket, hur jag kan göra för att kunna må bättre. Hon har under dessa veckor granskat mig och tror att jag har en psykisk sjukdom som heter borderline.


Borderline är en emotionell instabil personlighetsstörning som innebär att personen har det svårt att reglera och kontrollera sina känslor. Han/hon kan ha ex snabba känslomässiga svängningar under korta perioder så som att vara jätteglad ena minuten för att några minuter senare bli jätteledsen. En person med borderline har även ofta det svårt med impulsivitet samt har dålig självbild och lider av tomhetskänslor.
Borderline är ofta medfött och man har då en slags medfödd sårbarhet.

Honetly så visste jag inte vad diagnosen var för bara något år sedan. Just ordet personlighetsstörning låter ju helt psykat. Som att jag vore olika personer eller blev olika personer dag för dag. Men ju mer jag tänker på det så känns det som att pusselbitarna faller på plats. Jag kan känna igen jättemycket utav borderline-symptomen på mig själv. Speciellt det där med känslorna. Hur mycket det kan skifta bara utav småsakerna. Och impulskontrollen . Och tomhetskänslorna. Alla dessa saker kombinerat är nog det som gör att jag konstant går runt och är ledsen i själen. För det är verkligen så det känns. Känner mig ALLTID ledsen på något sätt. Trots att jag har ett tryggt och förhållandevis "bra" liv. Och tänker jag på det har jag faktiskt KONSTANT mått dåligt och varit ledsen sedan jag var 10 år och då min anorexi bröt ut.


Lite små nattliga tankar bara.

  

Av Sofie - 17 februari 2016 00:17

När saker och ting är jobbigt i livet , så som det är för mig just nu, är det så otroligt himla viktigt att ändå försöka motivera sig själv. Ha någonting som får en att stanna kvar i livet och fortsätta kämpa. Sätta upp små mål och delmål för sig själv. Det är viktigt att man känner att man har någonting att leva för.  Ett stort intresse eller passion man har att leva för.

Som ni alla vet så älskar jag teater och att skådespela. Vet inte vart i livet jag skulle varit om det inte hade varit för skådespelandet. För det första skulle jag aldrig träffat Jonas, och hade jag inte träffat Jonas hade jag varit någon helt annan stans just nu. Fortfarande kvar i anorexin och självsvältens land. Skådespeleriet har på något sätt fått mig att hitta mig själv och få mer kontakt med mina inre känslor, vilket är både bra och dåligt.

En till grej jag faktiskt egentligen alltid älskat sen jag var liten (men som jag först nu i höstas börjat med) är gymnastik och akrobatik. Älskade gymnastik när jag var liten och gick i en gymnastikgrupp men blev så jävla utmobbad och utfryst och fick höra så fula ord att jag valde att sluta. Fick höra b.l.a att jag var klumpig och hade stor rumpa och var fet. Hur schysst? Drömmen om att hålla på med gymnastik har dock alltid fortsatt vara inom mig. Har sett hur många gymnastik och cheerleader-filmer som möjligt där de gör alla möjliga tricks, drömt mig bort och önskat att det var jag som var dom i filmen. Sen fick jag anorexi och hela det köret och fick inte träna på många år.


Nu i höst dock hittade jag en nybörjargrupp i aktobatik för vuxna. Blev eld och lågor och anmälde mig direkt. Har tränat i lite mer än 6 månader nu och älskar det. Det är något som verkligen alltid gör mig glad. Längtar efter varje träningstillfälle och JUST DÅ när jag tränar är jag glad och mår bra. Tänker inte på allt annat skit i världen. Och sedan glädjen när man lyckas med en ny övning är så stor.

Just nu håller jag på att öva handstående (stå på händer) och kunna göra det stabilt, samt övar på rondat (en typ av hjulning) och att göra en brygga med en bakåtvolt.

Älskar verkligen gymnastik. Det är verkligen min passion och en anledning till att jag fortfarande lever och inte skulle gå och ta livet av mig imorgon. För jag har så mycket att uppleva inom gymnastiken. Så mycket roliga nya trick att klara av. Jag kan inte gå och dö då för då missar jag ju allt.
TACK GYMNASTIKEN FÖR ATT JAG LEVER IDAG.   
 


Övning på brygga.
 

Hjulningar av alla dessa slag
 


Handstående mot vägg
 
 


  
 

Av Sofie - 10 februari 2016 12:26

Okej, så jag har gått runt och varit lite "halvsjuk" i ett par veckor nu. Vanliga förkyldningssymdrom. Huvudvärk, feber, halsont. Har dessutom varit mer kissnödig än vanligt. Typ sprungit på toaletten tusentals fler gånger än i vanliga fall. Det har inte gjort ont eller så men haft en obehaglig känsla bara. Haha, kanske lite privat här men ja.
Har iallafall haft alla dessa symptom till och från ungefär sedan Jonas gjorde slut.
Natten mellan måndag och tisdag iallafall , var fruktansvärd. Sov hos Jonas den natten men kunde absolut inte sova. Kände den där kissnödigkänslan hela tiden. Tror jag var på toaletten minst 20 ggr den natten. Kunde absolut inte sova. Samtidigt som jag kände en sån stark smärta från magen.  En smärta som gjorde ondare för varje minut och som senare letade sig upp mot sidorna av ryggen. Ville gråta hysteriskt men försökte lugna ner mig själv och tänka på att andas.

Det första jag gjorde på morgonen var att kasta mig på luren till vårdcentralen och ett samtal senare hade jag bokat in mig själv på en akuttid. Tågresan mot vårdcentralen var förjävlig. Fick åter igen de där kramperna i magen och sidan av ryggen. Blev illamående av smärtorna och då jag inte hade hunnit äta frukost ännu blev jag även svimfärdig. Lyckades på något sätt komma in på vårdcentralen och fick lämna urinprov. Var tvungen att lägga mig ner på golvet av smärtorna. Fick lägga mig på en bår i väntan på läkaren. Trodde seriöst jag skulle dö.
Fick sedan veta att jag fått en kraftig urinvägsinfektion som letat sig upp till njurarna. Så nu blir det penicillin i fem dagar. Lyckat, haha.,


  

Presentation

What doesn´t kill you makes you stronger

Fråga mig

31 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Frågor


Skapa flashcards